Igår var en av de där dagarna som ord inte kan göra helt rättvis. En sådan helg som får en att förstå hur underbart livet är. Trots att det inte krävs en mening för att rättfärdiga det. Igår var en dag som fick mig att se hur långt framåt jag kommit och hur stolt jag är över mina beslut.
Det hela började i fredags då jag mottog ett mail från min teaterledare i Gottsunda. I mailet fanns diverse information men också en textsnutt skriven av en annan kvinna, vid namn Keren. Här stod det att volontärer till morgondagens Kultur Karneval behövdes. Jag tänkte att kanske det, men beslutade mig inte än. Väl i skolan, under en rast jag förlängde, så beslutade jag mig och författade ett svarsmail. I det stod det kort att jag gärna står till förfogande om hjälp behövs, samt lite kontaktinformation.
Dagen flöt sedan på och av någon anledning så bar jag ett leende på läpparna. (Anledningarna är några som jag inte skall ta upp nu då inlägget kommer bli en kortare novell). I alla fall, när jag svävade fram längs banvallen på väg hem fick jag ett samtal av Milena, som är en av arrangörerna av karnevalen. Hon sa att det är bara att komma imorgon, de skulle vara där från åtta men jag behövde inte komma så tidigt. Jag svarade med upprepande okej men inombords hjublade jag. För vem älskar inte känslan av att bara säga ja utan eftertanke, eller att slänga sig in i något man knappt vet vad det är. Stort som smått.
Följande morgon vaknade jag runt elva och skrev sedan nedanstående inlägg. Men tillslut fick jag duschat och det bar iväg in mot stan. Väl inne började jag min jakt på solglasögon. Och det skulle ta många affärer innan jag hittade ett par som kostade just hundra, det som mamma satt in för endamålets skull. Det var ett par av de där klassiska svarta som pryder de flesta just nu, dock i en något större modell. När jag sedan gick nedför gågatan i riktning stadsparken fick jag en liten överraskning. Inte så att jag egentligen skulle blivit chockad men ibland så kan känslan slå en med ett slag. Och så står man där och förstår inte varför man ens reagera så. Det var bara ett kort hej från en människa och sedan var jag vidare med snabba steg. Saken var dock den att jag inte väntat mig, eller det är fel ord.. Jag var helt enkelt inte beredd på att möta denna personen där. För om du bara träffat en människa i ett element känns det konstigt att se den någon annanstans.
Med en ännu underligare känsla än innan gick jag vidare. Den lycka som innan bott i mig var fortfarande sprudlande och jag log åt varje vacker människa jag mötte i doften av vår. Längs ån satt rader av studenter, ungdomar och barnfamiljer. Skratten ekade mellan de solbeklädda husen och bruset från staden blandades med salsarytmer från det nalkande karnevaltåget.
Framme i parken. Efter att ha frågat mig fram en bit fann jag infobordet och två tjejer vid det. Jag berättande vem jag var o vad jag gjorde där. De presenterade sig i sin tur och hälsade mig välkommen. Det visade sig att en av dem var just Keren jag mailat med och den andra tjejen hette Amanda. Jag fick en röd tröja men ordet volontär tryckt i stora gula bokstäver över ryggen. Också en namnbricka o en pärm där jag kunde läsa om karnevalen tilldelades mig. Jag blev sagd att just nu fanns inte mycket att göra, så jag slog mig ned i gröngräset och njöt av solen iförd mina nya brillor och den respektingivande tröjan. Efter hand tilldelades mig några små uppgifter som jag skötte med stor glädje, det var ju det jag var där för. Karnevaltåget anlände och kisande människor började fylla parken. Amanda och jag satt vid infobordet och ställde de där frågorna man brukar till nya människor. Vad gör du då? Jaha, varför är du just här? Och hur kommer det sig? Det slog mig hur lik hon är Vera på waldorf i uttryck och tal. Vi skrattade och jag kände mig allt mer livfull och tanken som snurrade i mig var den jag tänkt hela dagen innan. Hur fantastiskt det är att jag beslutade mig att gå här och stoltheten över mina val slöt mig in i trygghet. Ty det är ju ofta så, det är lättare att se sig själv när man har ett par ofärgade ögon på sig till hjälp.
Eftermiddagen och kvällen flöt på. Jag hjälpte till att plocka ner tält och senare att sitta i biljettkassan till kvällens konserter vid parksnäckan. Den som bredvid mig då satt bar namnet Patrik. Och Patrik han.. Var en människa för sig. Jag tänker inte gå in på detaljer, då jag såklart inte vill skriva om en annan människas liv och känslor utan tillåtelse. Men det jag kan säga om honom är det att han berätta om hur kan mött Gud. Om hur han håller en öppen konversation med vår fader. Han berättade om sitt liv och det att han egentligen inte brukar berätta allt det här, men just idag kunde han inte låta blir. Kanske var det jag som gjorde att det blev så, till en del alltså. Av någon anledning har jag nämligen märkt att jag kan ha den inverkan på folk. Vilket jag, trots allt det innebär,är glad över att jag har.
I alla fall talade han om diverse fantastiska slutsatser, konspirationer, angående treenheten och livet. Han drog paralleller till datum och händelser. Berättade om amerikanska indianer och hur matematiken kan visa ledtrådar. Han berättade om sin släkt och målade bilder över hur det fanns tecken överallt ikring oss. Vi skrattade åt hur människan håller på och bygga maskin på maskin fast att han står där framför, fadern, med alla de svar vi behöver.
Ömsom talade vi om Gud och ömsom tog vi emot pengar från konsertbesökarna. Vi hade riktigt trevligt helt enkelt. Och jag må säga att jag ser med stor respekt på allt det som Patrick delade med sig av där igår kväll.
När denna del var över skulle allt plockas ihop. Vi gjorde så och sedan bar det av till Hijazz. Klockan var runt tolv när vi anlände och atmosfären i rummet var lugn och roingivande. Åh, lyckan var redan stor men den kom att bli ännu mer fulländade då jag efter ett fint glas vin, som jag blev bjuden på, stegade fram till dansgolvet och började dansa till rytmerna från lajvtrummor och blås. Och som vi dansade, volontärer och andra.
Om du har vart på denna bar vet du vad jag menar när jag berättar om det lilla dansgolv som blir till då man skjuter undan borden framme vid den lilla scenen. Om de mörka väggarna och ljusen som pryder borden. Om doften av lugn och den otroliga musik vi denna kväll fick ta del av. Den skapande en värld bortom denna som är svår att beskriva. Kanske var det vinet o drinkklunkarna, kanske det att jag innan dagens början inte känt någon av dem jag nu stod och rullade höfterna med. Som jag nu skrattade högt med och utbytte blickar som om vi känt varandra längre. Vi gick ut för att ta luft och vilade sedan en stund innan vi återigen lät våra kroppar förenas med ljuden av saxofon, fiol, trumma och kontrabas. Även piano och klarinett ljöd från gruppen som nu samlats på scen. De jamade och rytmerna fick dem att fortsätta till klockan visade kvart i fyra.
Med rosiga kinder och en fullkomlighet i bröstet lämnade jag stället bakom mig. Med sällskap korsade jag tågrälsen och vi gick en bit tillsammans innan vi skiljdes åt. Jag tänkte att jag kunde ta mig till en vän som bor närmare än mitt hem men då han inte svarade på min förfrågan om morgonpromenad klockan fyra på morgonen begav jag mig hemåt.
Horisonten kläddes av ett skimrande guld medan jag gick förbi bilden av kyrktornen och fortsatte mot Flogsta. Halvvägs vek jag av för att se vilka tider en second hand höll öppet och när jag återvände ner på vägen mötes jag av en glad australiensare som skrattade och undrade varför jag kikat in där. Jag sa att jag förväntade mig varmt te och en mjuk säng men att det tydligen inte erbjöds vid halv fem en söndagsmorgon. Vi följdes åt längs vägen. Jag fick lära att han hette Nick och var päväg hemåt efter en fest vid kantorsgatan. Jag log och vi fortsatte att prata till det blev tid för mig att vika av.
Jag gick via Ekeby och när jag slutligen damp ner i min säng var klockan halv sex och min kropp en skakade isbit. Jag lyckades dock somna tillslut och vaknade inte förän klockan tre idag.
Nu är det snart en ny dag och jag är trots min dygnsrytm väldigt trött. Nu skall jag duscha och sedan krypa ner i min mjuk säng. För att imorgon möta en ny vecka med vetskapen att det är tre veckor kvar i skolan. Sedan återvänder jag till vackra väst.
Det jag vill förmedla och berätta med detta inlägg är inget mindre än att livet jag faktiskt lever är fantastiskt. Att jag mer och mer börjar leva som de jag ser upp till och att min väg är full av gropar. Hål att falla i eller att lyckas hoppa över. Jag har helt enkelt börjat landa i mitt beslut och jag har börjat inse att allt är vad man gör det till, du är den enda som styr ditt eget öde.
Allt detta går upp och ner och jag är lycklig över att få vara en del av alla, en del av allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar