Om att lära känna kanske..
När din hand läggs emot skärmen formas de tunna spikarna runt dina konturer. Formen som lämnas kvar är din avhjutning. De tätt sittande spikarna har format sig efter dina brister, dina dalar och sprickor. Dina möjligheter och dina ljusaste drömmar. Tavlan har lagt sig precis efter dem och är detta verkligheten väljer du att se det som sanningen. En bild över din bräckliga hand. Trycker du en aning hårdare med långfingret blir hålrummet du lämnar efter dig djupare, som om ditt finger varit en annans, större, bredare och klumpigare. Kan du lura verkligheten?
Så som med människan.
Sakta trycker hon mattan med tätt lagda spikar mot hans nakna hud, de gör ingen skada, inte om kroppen låter dessa sköra frågor landa mjukt, utan motstånd. Nu formas bilden, tänker hon, av det som jag vill se som verkligheten. Jag måste lägga alla spikar mot din främmande hud innan jag vet dess avtryck, innan jag kan låta dig ta mitt foto i ditt sinne. Hon smeker långsamt hans tunna hår och viskar.
- Du kan inte trycka en spik här och en annan där för att sedan tro att du nu har fått en fulltalig bild av mitt jag. Lika lite som jag kan göra så mot dig. Svårt, men att försöka är halva vägen, inte sant?
Hon låter fingertopparna smeka hans öronen, ner över halsen och vidare längs armen.
- Sover du?
Hon ges inget svar mer än en lättsam suck och hon tänker att det är lika bra att fullfölja det hon kom hit för, att berätta om spiktavlans existens. Heter det ens spiktavla tänker hon sedan.. Jo, det var det namnet mamma brukade använda. En sådan som fanns på barnavdelningen på museet där hemma. En tavla av inte allt för vassa spikar som satt tätt, tätt och som vid beröring formade sig precis efter den hand som las emot. Hon märker hur hon blivit avbruten, i sin numera monolog, genom villospår i tankarna. Hon fortsätter då
- Du förstår, alla delar beror nämligen avsevärt mycket på de andra delarnas struktur, i alla fall om det skall fungera. Och du kommer inte göra mig rättvist genom genom att plocka tunna fragment och själv konstruera dem till en bild du redan innan haft uttänkt. Och inte heller gör du dig själv rättvis för det betyder bara att jag kommer placeras in i ett av alla dina fack. Jag kommer att bli en av alla andra, som om du aldrig ens försökt att se mig, för det har du inte då.
Hon vet att han inte hör men vill inte störa det fridfulla leende som spridit sig över hans ansikte. Om det visar sig att han inte hört ett ord så kan hon alltid se detta tillfälle som en övning.. Inför vadå? Det är inte direkt ett storslaget tal hon håller här i sängen, bara en enkel förklaring på saker och ting. Men allt känns så komplicerat när han tittar på henne med de där ärliga ögonen, bara för att han ser allt så självklart, är det då fel av henne att alltid göra saker så stora som han säger att hon gör. Nu är ögon slutna på mannen i hennes armar och det är kanske också därför hon fortsätter
- Det känns som om du famlar efter bitar, men jag kan inte ge dig dessa för än alla mina sköra spikar nått din hud. Inte för än jag vet vart jag kan trycka hårdare och inte för än jag vet vart mina fingertoppar skall sakta ner kan jag vara redo att ge. Och sådant tar tid, bekantskap är något jag tycker illa om. Människan är alldeles för intressant för att gömma sina egenskaper på det sättet. Jag vill känna, veta, ge, få och förstå. Enkelt men svårt då jag vet att andra säkerligen inte alltid är villiga att lämna ifrån sig på det sättet. Men jag kan inte ge dig ett dyft för än jag själv kan se formerna mina ord skall falla mot.
I den lätta sömnen trycker han hennes varma kropp närmare sin och hon kan känna hans slutande hand om hennes midja. Här är det tryggt, tänker hon. Här trivs jag och varför skall jag då försöka få det så komplicerat? Det är kanske rätt som han säger, att ibland måste man lära sig att säga stopp, vissa saker gör en galen och då måste man fråga sig om det är värt det. Är det?
- Är det värt det? Till sin överraskning ser hon hur han slår upp sina ögon. - Den enda som kan svara på den frågan är du, säger han. Och jag hoppas verkligen att jag är värd dig för jag försöker inte bygga en annorlunda bild av dig än det jag i ärlighetens namn ser.
Han har hört allt, och det är allt han säger. Han vill vara värd henne, nu är den spiken tryckt och det känns som om de nu tagit ett steg längre än bara bekantskap.
En sista gång låter du din hand lämna ett avtryck. Hur vill du att världen skall minnas dig? När du lagt handen mot tavlan trycker du lite extra med tummen. För om tummen är stor och stadig, tänker du, kommer den ge ett intryck av en mäktig människa. För tummen gör människan till den storslagna varelse du valt att tro att hon är. Och då måste en stadig tumme visa på en intressant och spännande individ. Du lättar på handen. Men det som lämnas kvar skvallrar om lögnen, är detta verkligen du? Du drar fingertopparna över hålrummet, har du lyckats lura verkligheten nu? Nej, du ser till att ytan blir plan och låter sedan handen tryckas lugnt mot de tunna spikarna igen. Fort drar du sedan den till dig och där, där kan nu skådas en så självklar verklighet som du kan åstadkomma. En bild så som du vill bli ihågkommen, en form som visar alla sina dalar och alla sina sprickor, en tavla av en människas struktur i det du vill kalla ärlighetens namn. Och det att du först tvekat vittnar bara ännu tydligare om den du faktist är. Ty du är en fantastisk människa, om än som alla andra.
Jennie Grip 18/2-09
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar