I ensamheten äro fingertoppar kalla
Han fick mig återigen att hastigt falla
Med sina ögon så intensiva, blå
Lyckades han få mitt hjärta slå
Jag står nu i rädslan att fara illa
Blank och tom, flytandes, som stilla
Vatten faller sakta
Nu dags för mig att akta
Mjuka, lena händer
En kropp, en tanke nu i sänder
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar