Definition gud

Som att jag hade en luddig definition av gud. Jag anser den vara ganska rak, och skall därför dela mina tankar här.

Gud finns. För vi finns. Människan kommer alltid att sträva framåt, mot något vi anser gott. Och där behöver vi en förebild. Som barnen behöver sin förälder, som blomman behöver ljus att möta och flockdjuren en ledare. Gud är våran.
Men han/hon är vi. Så enkelt tror jag det vara. Han är vår förklaring på det vi inte kan förklara, vår sammanfattning av det vi strävar efter. Vårt sätt att finna samhörighet och hopp.
Därför är tron på gud god, så länge man är villig att definiera om den då och då. Så som vi också utvecklas i oss själva. För att idag tänka annorlunda än igår skiljer den vise från den envise, som J. Steinbeck sa.
Vi är vår egen gud, för gud är vi. Makten är vår, för vi styr våra liv. Inklusive ett ex antal faktorer, så som genarv och människor ikring. Är min tro.

Jag tror alltså på de som säger att en gud finns, men inte som en separat del av universum utan som en del av oss alla. Nämligen vi. Vi är Gud. Men helst säger jag bara att jag tror på människan, och om gud nu måste definieras så är denne vi.

Än mer lycka

Min helg har vart mig så god, att jag nu prisar de gudar jag inte tror för min blotta existens. Jag är så glad, så tillfreds och nu också näst intill fulländad. Det här är lycka, och min tillfredsställelse eller min fulländning, hade inte funnits som det största i mitt liv just nu. Om inte den människa som jag älskar skulle funnits där som han gör. Där för mig, där för oss, där för då, och nu och sedan.
Och vänner så kära. Jag vill ropa ut, jag älskar livet! För det gör jag. Som jag sa till den söta tjejen på bussen efter att ha upptäckt att jag inte försovit mig trots allt;
-Jag fick liksom för mig att livet inte var så fantastisk och kunde inte riktigt tro mig själv. Men se, det är som jag säger, livet är otroligt underbart. Det är som jag säger, livet det Är verkligen fantastiskt trots allt.
Jag hoppas hon blev glad, för det är jag. Jag är mycket tillfreds och väldigt lycklig.

Lycka i livet

Jag har märkt det sista att jag verkligen har en tendens att använda mig av kraftuttryck så som herregud, jesus och liknande.

Därför tänker jag fortsätta med det när jag berättar hur lycklig jag är! För Jesus vad vackert mitt liv äro. Och herrejistanes vad det är fantastiskt att jag klarar att se det, att förstå hur underbart jag har det. Inte för att det vart jätte svårt att ta miste de senaste dagarna. Men ni vet hur det är, alla tvivlar såklart.
Så, egentligen skulle det kanske vara rätt att förklara en rad händelser som ägt rum den senaste tiden. Men vem läser en lång text? Så det ämne som är viktigast att berätta är det som väger tyngst av allt. Min kärlek, min älskade, min man, min käraste Markus. Efter helgens godhet så var det bästa jag kunde få uppleva, det mest behövliga och det som nu gör att hela magen gungar i välbekanta kärleksvågor, att höra en röst. Min Markus röst. I form av ett inte alldeles för kort skypesamtal våra världar emellan. Det gav mig all den glädje som han mig ger. För utan de samtalen, ett dygn utan, det ger en obehaglig känsla av ofullkomlighet. Inte att jag inte skulle vara fulländad, utan att mina behov inte är fulländade. Jag är inte klar, inte hel, inte redo för nästa dag. För än behovet att Markus ord i örat blivit tillfredsställt.
Och det fantastiska att det är snart nio, nio dagar kvar tills jag får hålla honom i min famn. Jag har börjat få sådana där spritt i magen. Resespritt.

För Jesus vad jag tycker om min man!

Tre gånger fyra är tolv

Fyra månader. Jag har kommit långt i mig själv, vi har kommit långt vi, tillsammans.
Jag vet att du vet vad jag känner, och så vet också jag vet vad du nu känner min kära. Därför vill jag endast enkelt uttrycka att idag har min dröm vart verklig i fyra månader, och jag hoppas fortsätta att leva i denna lycka åtskilliga fler.

Jag älskar dig, du min kära
Och jag vill viet vackert bära
Du har det finaste för mig
Och jag vill bära det finaste till dig

Jag vill att du förstår
Jag tänker på det nu
På det vi faktiskt får
På det som finns just nu

Jag vill stiga upp ur sängen, se dig ligga där
Jag vill lägga mig intill dig, känna du är här

Ja men tack för den du

Så, det handlar också om hur ni tolkat mig
Det ligger i relationen, det är alltid två så säg
För det är inte bara det att jag varit dum
Det är också att du tagit ut det illa men förblivit stum

För kommunikation är det svåraste vi har
Men också det enda som håller oss kvar
För det är verkligheten rätt och slätt
Och då finns inte bara något fel och rätt

Jag ber om ursäkt att ni uppfattat mig så
Och jag kan fatta jag ses dryg, kan förstå
Men att få höra det så, är fan inget kul
Att ni gråtit av mig, tyckt mina ord gjort mig ful

Men det enda jag kan göra nu är att le
Och ta tag i mitt sätt att förklara, att se
Så mycket jag kan av det som sårar er
Fast då vill jag också ni försöker och ser

Att jag inte menar illa för att jag fäller en fras
Inte menar att vara elak, sätta er i något kras
Det ligger också hur ni väljer att se en ton
Som gör att ni tar åt er en elakhet som egentligen är tom

För vissa människor säger inte saker på samma sätt
Och det är la också så bara rätt och slätt
Att vi inte riktigt pratar med samma mening
Att hur vi säger saker inte riktigt når en förening

För ja, jag är mycket ledsen om jag sårat er
Men jag vill att ni på mig också ser
Och förstår att det ni känner inte bara ligger i mig
I sättet ni tycker jag behandlat er, så förgätmigej

Inte konstigt jag pratar

Ohlala, det spritter i hela kroppen. Jag vet nog att det kallas kärlek.

Ja jag vet inte vart jag skall börja, vad jag skall säga eller hur jag skall kunna uttrycka det. Jag vill bara prata lite om kärlek.. Jag vill ju bara le och att folk skall le tillbaka.
För jag är trött på att få en menande blick när namnet Markus kommer upp för jämnan eller få kommentarer som att det är all about the boy now. Ja för så må det vara. Men som en fantastisk man sa att det du pratar om speglar ju vad du gör, och gör du mycket/pratar mycket/är mycket med en person. Så är det självklart att det påverkar resten av din tid. Som att åka utomlands ett tag och komma hem, allt kan man helt plötsligt relatera till stället man vart, eller vad man gjort där. Och Markus, han är den där resan som jag gör, bara det att det är en ständig resa. En som jag aldrig vill sluta. Och därav är det med all rätt som han är en del av mycket jag tänker, pratar och gör.
Och det är jag så innerligt tacksam över. För trots hundratals mil ifrån så sprudlar hela kroppen av kärleksbubbel. Jag heter Jennie och jag älskar! Tack gudars för er som ser och kan le med mig. All glädje kan bli dubbel, trippel och allt där till. Så länge man slutar vara avundsjuk och börjar unna folk. Och det gör man la med de man tycker om, unnar. Så jag kan se vilka som är värda mitt leende nu. Och vilka som jag vill le med, då de vill dela glädje.
För alla vi är ju så otroliga trots allt, jag är så förundrad över skönheten i vår existens. Och att hela skönheten ligger just i vår totala brist på perfektion.

Ett samtal, en tid
Din röst i mitt öra
Kan dämpa allt kallt
Min ångest förgöra

Att veta att du
När jag tänker på dig
Och vill vara intill
I en framtid med mig

Ett samtal, en tid
För vi två, vi de kära
Du värmer mig bäst
Trots du inte är nära

Hyfsat ny bild, håll till godo

"Stå på dig, annars gör någon annan det!"

Romantiserad olycka, för att jag var rädd

Jag går igenom lite gamla texter. Och så hittade jag en liten dagboksanteckning från februari i år. Den är från då jag satt i en soffa i Sveg, norr om Mora. Mina vänner hade gått ut i snön och lekt, men jag satt kvar inne. Jag kände att jag var tvungen att skriva av mig, och det skall nämnas att jag började känna av de där känslorna jag så fint trott jag lagt på hyllan. De gentemot Markus. Så här lyder i alla fall det jag skrev:

Nu måste jag skriva, men vad det vet jag inte än. Jag kan skriva om den molnande ångesten som på ett obekvämt sätt ligger gömd under tarmar och späck. Jag är om än osäker på dess existens då känslan tycks kvävd av en tyngd och allt känns så nära men än så avlägset. Som om jag kan sträcka ut handen och möta livets bild. Som om det skulle vara vackert.
-Åh herregud vad tiden går och vad gör jag?
Jag känner mig kvävd. Leker med tanken att kasta mig, blotta mig totalt och lämna ut mitt innanmäte för att bli sårad. Så livet plötsligt får någon slags tyngd. Lämna plats och ge mening till den kvävda ångesten. Låta mig själv brinna ner till aska, för att sedan kunna återuppstå. Som fågel fenix ur askan av mitt självvållade lidande. Destruktiv. För vad har jag nu att skylla. Ingenting. Och vad har jag nu att ömka om inget.
Ute skiner solen bländande med sitt vita ljus som avspeglas i den djupa, lätta snön. Termometerns blå visare har stannat vid en isande siffra och där ute befinner de sig. Mina lekande, sprudlande vänner. Jag gick inte med i rädsla att inte lysa som dem. Jag är inte mer komplicerad, bara lite fegare och sämre på att leka. Mer desperat att fånga olycka då den är så olik mitt liv. Jag har någon slags romantiserad bild av den djupa ångesten som får konstnärer att skapa. Sångare att sjunga av hela sin själ och musiker att slå de mest minnesvärda ackorden. Bara för att jag själv står här, utan fantastiska ord och med en längtan efter att såras för att finna den. Det är såklart inte vägen. Men vart skall jag vända mig för att bli frälst av kreativitetens ånga? Jag vet inte om jag vågar hoppa ändå, hur skall det gå.

Sveg 1/2-09

Ja så kan det kännas. När man inte riktigt är så bra på att leka i snön och när man börjar bli rädd att man faller igen, för någon man tror man aldrig kan få. När man vill vara kreativ och bra, men inte kan hitta hur.

Öppnande av ögon

Nästa sida i min tummade dagbok innehåller det första jag skrev när vi kommit till Vemdalen, efter Sveg. När jag sitter i ännu en soffa, tre meter i från Markus. Och då jag förstår att det är klippt.

Nu vet jag, jag visste innan. Vad som får mina kinder att blossa värre än vanligt. För har man inte fått utlopp för något, bara låtit det rinna undan, har det också funnit en grop att vila i.
Pirr, som för mycket koffein i mina lemmar. Ögonen, de där bovarna. Den blå färgen som får mig i svikt, nu som då. Om än mer förr men det känns fortfarande där. Jag vill att han skall ta mig i famn. Tre meter ifrån och jag skriver det här. Tre meter ifrån och jag känner inget annat en vilja att kasta mig i hans armar, krypa intill. Tre meter ifrån och livet ter sig återigen osäkert.

2/2-09

Att han såg mig den resan också, det är fantastiskt. Att det blev vi sedan är underbart. Se så det kan vara, se så det är!

Vi är alla de samma

Jag vill krypa in i dig,
kräla så långt in jag kan, in i dig
Bli omsluten av de dunkande väggar,
runt om mig
När jag sedan lagt mig till ro
vill jag greppa ditt hjärta
Jag vill slita ut det, kasta det bort,
ge dig lite smärta
Eller så vill jag hålla det, inte förkasta,
vill det spara
Sedan vill jag sluta händerna om varje organ,
insidans väggar hala
Jag vill slita ut varje del av din blödiga kropp,
ta tag
Itu vill jag kroppen din göra en blodig hög,
dela dig med slag

Det samma skall jag göra min kropp,
greppa och slita
Jag vill lägga mig för sig,
artär, sena och varje kroppsdel gripa
Jag vill visa dig det du kan se,
jag vill ge dig en blick
Av det som du kallar äkta,
det köttsliga som vi nu fick
Jag vill att det är möjligt
att våra kroppar är i separering
Och när de ligger som blod, i gröt,
vill jag göra en modellering
Knyta dem samman till något större,
skapa med det du ser
Jag vill förena varje beståndsdel igen,
ta det gripbara, ge dig något mer
Att se med blotta ögat,
något du kan ta på och inte bara höra
Något du kan välja
att med dina händer spara eller förstöra

Vägen går sedan vidare, varje liten människa
skall under mina fingrar fördelas
Varenda sena skall slitas ur och sedan
med skicklighet skall de också förenas
Så vi alla blir ett i det vi kan se, blodet.
Tillsammans det vi kan äta, köttet, människans
Allt ska ihop tillslut samlas.
Långsamt, metodiskt vill jag föra allt tillsammans
Varje ven, varje ådra, varje sena.
Allt på din blå kropp är också mitt, hennes, hans
Det blod som vi ser är allt det samma,
lika är vi överallt, inte bara någonstans

Du dömer, jag dömer, du ser, han ser,
jag ser, du ser honom, jag ser dig och alla ser.
Vi kan alla se. Att vi själva är fler.
Men vi kryper inte in i magen, i hjärtat, in i pulsådern.
Det fås inte.
Det köttsliga nås inte. Men endå är det precis det samma.

Relationer, dessa relationer till varandra
De är ju alla de samma, de samma, de samma
De är relationerna till oss själva, delar
Små delar till oss, alla små delar till oss
Jag vill ju visa med färg, visa med händer
Jag vill slita itu, ge dig något mer än ord mellan tänder
I dig vill jag leva, gestikulera med dina armar
I dig skall jag leva, i din kropp, ett med dess tarmar

Därför vi blottar, därför vi spyr
Därför vi om känslor ständigt yr
Tömmer ut det som ej kan tas på
Tankar, ord. Inte gripbart. Vill förstå
För detta är det som vi alla vill.
Att det ska synas att alla ser det samma
Vi är ett allesammans, vi tänker som en
För vi är fråntagna allt, genom att leva som en.

För er, förklaring

Blodssystrar.blogspot.com

Biljett nu beställd

Kan ni ana
Att jag skall till Amerika fara!
Kan ni förstå
Att jag min älskade snart når

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag vill ropa ut min glädje
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Åh min stora, största lycka
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kan ni ana
Att jag skall med flyget snart fara
Kan ni förstå
Att jag min älskade nära skall få!

Du vet jag vill hitta sätt att fokusera
Ser du, sätt för att kommunicera
Så att jag lyckas hålla kvar er som glider
Jag vill ju hålla kvar er som nu lider
Ni vet, av mitt sätt att inte fokusera
Att inte ge tillräckligt, inte kommunicera

-Börja aldrig sätta Men bakom de vackraste orden
Inte om du vill att din älskade skall tro dem.

Så, nu är de slut på de gladaste livet
Men det är la kanske ganska givet
Då jag tappar er på rullande band
De du vet, tappar ens hand
I klivet bort från dem

Och jag kan la se på mitt handlande
Att jag inte kan använda klandrande
I så fall endast då klandra mig själv
Jag borde jaga mig häftigt med eld
För att skrämma mig lite

Man kan inte få allas kärlek så säg

Och idag har jag köpt oliver med feta i
För att försöka glömma vad jag gjort

Att resa eller ej

Jag måste se till vad jag själv, jag Jennie Grip, vill göra den veckan. För lärarna vill givetvis att jag skall befinna mig i skola. Min regissör vill att jag skall vara på teatern, det tillfredsställer hennes behov och min kära vill att jag skall komma till Usa. Dock känns det sistnämnda mest ömsesidigt.
Jag har endast ansvar för vad jag gör. Mina beslut är mina beslut. Jag har inte ansvar för att andra får det jobbigare. Jag kan inte hjälpa att de är som de är. Jag kan ha respekt och försöka göra så att mina beslut inte ställer till det för mycket för andra men i slutändan måste jag göra vad som känns rätt för mig.

Att då få möjligheten att åka till Usa, till min älskade. Att få uppleva en sådan resa, skall jag då tacka nej för att det påverkar andra mindre positivt? Fast att jag personligen vill något annat. Skall jag tillfredställa mina egna eller andras behov?

Jag har behov av förändring. Jag vet att när man ställer upp på något så måste man fullfölja det, men jag tycker inte teatern känns överdrivet spännande längre. Den känns inte utvecklande. Jag har gjort större uppsättningar förr, vart en del av en grupp. Och jag kommer vilja göra det igen, men det kanske var dumt av mig att hoppa på ett sådant här projekt så tidigt efter de andra. Visst känner jag att det är spännande också, jag älskar att stå på scen, själv och med andra. Men i detta läge, om jag det gavs mig ett erbjudande att få åka till Usa en vecka, fast att det är strax innan premiären. Ja då skulle jag säga ja! Så klart. Och kanske skall jag låta det vara så enkelt. Strunta i samvetet som gnager då jag tänker på hur fan det skall lösas praktiskt. Att utgå från mig själv. För jag vet att jag kan klara teatern, jag kan plugga ord och positioner. Så att jag kan vara borta en vecka. Men frågan är då hur det skall gå för de andra. Om min plats är tom, om ingen kan läsa mina repliker eller markera min plats. Det kommer skapa förvirrig, och det är redan jävligt förvirrat där borta.

Men jag skall prata med Maria idag förhoppningsvis, och jag skall inte glömma att mina beslut är mina beslut och jag kan inte ta ansvar för andra.

(Jag älskar dig Markus, av hela mitt hjärta)