Inte konstigt jag pratar

Ohlala, det spritter i hela kroppen. Jag vet nog att det kallas kärlek.

Ja jag vet inte vart jag skall börja, vad jag skall säga eller hur jag skall kunna uttrycka det. Jag vill bara prata lite om kärlek.. Jag vill ju bara le och att folk skall le tillbaka.
För jag är trött på att få en menande blick när namnet Markus kommer upp för jämnan eller få kommentarer som att det är all about the boy now. Ja för så må det vara. Men som en fantastisk man sa att det du pratar om speglar ju vad du gör, och gör du mycket/pratar mycket/är mycket med en person. Så är det självklart att det påverkar resten av din tid. Som att åka utomlands ett tag och komma hem, allt kan man helt plötsligt relatera till stället man vart, eller vad man gjort där. Och Markus, han är den där resan som jag gör, bara det att det är en ständig resa. En som jag aldrig vill sluta. Och därav är det med all rätt som han är en del av mycket jag tänker, pratar och gör.
Och det är jag så innerligt tacksam över. För trots hundratals mil ifrån så sprudlar hela kroppen av kärleksbubbel. Jag heter Jennie och jag älskar! Tack gudars för er som ser och kan le med mig. All glädje kan bli dubbel, trippel och allt där till. Så länge man slutar vara avundsjuk och börjar unna folk. Och det gör man la med de man tycker om, unnar. Så jag kan se vilka som är värda mitt leende nu. Och vilka som jag vill le med, då de vill dela glädje.
För alla vi är ju så otroliga trots allt, jag är så förundrad över skönheten i vår existens. Och att hela skönheten ligger just i vår totala brist på perfektion.

Ett samtal, en tid
Din röst i mitt öra
Kan dämpa allt kallt
Min ångest förgöra

Att veta att du
När jag tänker på dig
Och vill vara intill
I en framtid med mig

Ett samtal, en tid
För vi två, vi de kära
Du värmer mig bäst
Trots du inte är nära