Romantiserad olycka, för att jag var rädd

Jag går igenom lite gamla texter. Och så hittade jag en liten dagboksanteckning från februari i år. Den är från då jag satt i en soffa i Sveg, norr om Mora. Mina vänner hade gått ut i snön och lekt, men jag satt kvar inne. Jag kände att jag var tvungen att skriva av mig, och det skall nämnas att jag började känna av de där känslorna jag så fint trott jag lagt på hyllan. De gentemot Markus. Så här lyder i alla fall det jag skrev:

Nu måste jag skriva, men vad det vet jag inte än. Jag kan skriva om den molnande ångesten som på ett obekvämt sätt ligger gömd under tarmar och späck. Jag är om än osäker på dess existens då känslan tycks kvävd av en tyngd och allt känns så nära men än så avlägset. Som om jag kan sträcka ut handen och möta livets bild. Som om det skulle vara vackert.
-Åh herregud vad tiden går och vad gör jag?
Jag känner mig kvävd. Leker med tanken att kasta mig, blotta mig totalt och lämna ut mitt innanmäte för att bli sårad. Så livet plötsligt får någon slags tyngd. Lämna plats och ge mening till den kvävda ångesten. Låta mig själv brinna ner till aska, för att sedan kunna återuppstå. Som fågel fenix ur askan av mitt självvållade lidande. Destruktiv. För vad har jag nu att skylla. Ingenting. Och vad har jag nu att ömka om inget.
Ute skiner solen bländande med sitt vita ljus som avspeglas i den djupa, lätta snön. Termometerns blå visare har stannat vid en isande siffra och där ute befinner de sig. Mina lekande, sprudlande vänner. Jag gick inte med i rädsla att inte lysa som dem. Jag är inte mer komplicerad, bara lite fegare och sämre på att leka. Mer desperat att fånga olycka då den är så olik mitt liv. Jag har någon slags romantiserad bild av den djupa ångesten som får konstnärer att skapa. Sångare att sjunga av hela sin själ och musiker att slå de mest minnesvärda ackorden. Bara för att jag själv står här, utan fantastiska ord och med en längtan efter att såras för att finna den. Det är såklart inte vägen. Men vart skall jag vända mig för att bli frälst av kreativitetens ånga? Jag vet inte om jag vågar hoppa ändå, hur skall det gå.

Sveg 1/2-09

Ja så kan det kännas. När man inte riktigt är så bra på att leka i snön och när man börjar bli rädd att man faller igen, för någon man tror man aldrig kan få. När man vill vara kreativ och bra, men inte kan hitta hur.