Nästa sida i min tummade dagbok innehåller det första jag skrev när vi kommit till Vemdalen, efter Sveg. När jag sitter i ännu en soffa, tre meter i från Markus. Och då jag förstår att det är klippt.
Nu vet jag, jag visste innan. Vad som får mina kinder att blossa värre än vanligt. För har man inte fått utlopp för något, bara låtit det rinna undan, har det också funnit en grop att vila i.
Pirr, som för mycket koffein i mina lemmar. Ögonen, de där bovarna. Den blå färgen som får mig i svikt, nu som då. Om än mer förr men det känns fortfarande där. Jag vill att han skall ta mig i famn. Tre meter ifrån och jag skriver det här. Tre meter ifrån och jag känner inget annat en vilja att kasta mig i hans armar, krypa intill. Tre meter ifrån och livet ter sig återigen osäkert.
2/2-09
Att han såg mig den resan också, det är fantastiskt. Att det blev vi sedan är underbart. Se så det kan vara, se så det är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar