Jag har märkt det sista att jag verkligen har en tendens att använda mig av kraftuttryck så som herregud, jesus och liknande.
Därför tänker jag fortsätta med det när jag berättar hur lycklig jag är! För Jesus vad vackert mitt liv äro. Och herrejistanes vad det är fantastiskt att jag klarar att se det, att förstå hur underbart jag har det. Inte för att det vart jätte svårt att ta miste de senaste dagarna. Men ni vet hur det är, alla tvivlar såklart.
Så, egentligen skulle det kanske vara rätt att förklara en rad händelser som ägt rum den senaste tiden. Men vem läser en lång text? Så det ämne som är viktigast att berätta är det som väger tyngst av allt. Min kärlek, min älskade, min man, min käraste Markus. Efter helgens godhet så var det bästa jag kunde få uppleva, det mest behövliga och det som nu gör att hela magen gungar i välbekanta kärleksvågor, att höra en röst. Min Markus röst. I form av ett inte alldeles för kort skypesamtal våra världar emellan. Det gav mig all den glädje som han mig ger. För utan de samtalen, ett dygn utan, det ger en obehaglig känsla av ofullkomlighet. Inte att jag inte skulle vara fulländad, utan att mina behov inte är fulländade. Jag är inte klar, inte hel, inte redo för nästa dag. För än behovet att Markus ord i örat blivit tillfredsställt.
Och det fantastiska att det är snart nio, nio dagar kvar tills jag får hålla honom i min famn. Jag har börjat få sådana där spritt i magen. Resespritt.
För Jesus vad jag tycker om min man!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar