Kapitel 2

 Fotosession 1 och vigseln

Så var det dags att mötas för första gången i våra finkläder. Markus stod redo nere på verandan med Mikael och vår vigselförrättare Katarina (som kommit för att säga hej). Jag stod uppe, lite lätt kallsvettig med Malin och knöt skorna. Men tillslut vågade jag mig ner, alldeles pirrig och överlycklig.

Markus väntar..

Och så anländer jag!

Tycker nog min blivande man ser rätt nöjd ut med vad han ser.

Katarina hade ett härligt smittande skratt.

Och så begav vi oss ut på äventyr runt ikring, 

våra rutinerade fotografer hade såklart gått runt tidigare på dagen

och funnit ut en hel drös med fantastiska ställen att fotas på! 

Som här, helt idealt. Dock är ovan foto lite suddigt, förstår inte varför.

Det är för övrigt vårt "officiella bröllopsfoto" samt det under också då,

det mest sedda av dem alla ;)

Även nedanför fanns ett fantiskt gammalt hjul som passade utmärkt för en puss(bild).

Och nere vid en bäck var vi också.

Och promenerade längs vägen.

Bruden blev tvungen att springa och pudra näsan,

 så blev lite kort på bara brudgummen också.

Haha.. 

Sedan kom tiden att äntligen bege sig ned i gruvan. Vi slöt upp med vigselförrättare och några själar som valt att inte gå gruvturen; mamma Ulrika, Nikolina (som var för upptagen med att fixa maten), dukare Ella och så våra fotografer då, Malin och Mikael. Och sedan tog vi hissen ner, 155 meter, till gruvsalen där vi skulle vigas. Kände oss lite lätt galna när vi åkte ner, vad hade vi hittat på egentligen? Väl nere gömde vi oss en bit in i salen medan de som gått gruvturen kom in. 

Och så började Christina spela "Green leaves" och vi tog mod till oss, 

tryckte varandras händer hårt och tog stegen fram emot altarplatsen. 

Mamma läste "Äktenskapet" av Kahlil Gibran.

Oljemålningskänsla på dessa två bilder men vad gör det. Här läser Katarina vår egenskrivna vigseltext, som fokuserar på vad äktenskapet betyder för just oss och där vi lovar att alltid hålla relationen så ärlig och kärleksfull som vi kan.

Första kyssen!!

Efteråt får pappa Stefan och pappa Tomas skriva på papper, då de var vittnen.

Nygifta och alldeles pirriga! 

Några foton i gången till hissen, som vi nu var redo att ta upp i ljuset.

Åh älskar den här bilden, som att "Hej, nu går åker vi upp till vår framtid, upp till vårt liv tillsammans som man och hustru!"

Och det var lite så det kändes, att vi liksom åkte ner som ogifta, vigdes och sedan pånyttföddes upp i ljuset som ett gift par. Väldigt poetiskt och fint, och även om inget kanske märktes konkret så infann sig ett besynnerligt lugn i mig. Malin F frågade mig det härom dagen, om något blivit annorlunda sedan vi gifte oss, i relationen och det är just det, svarade jag då. Att enda sedan vi åkte upp med den där hissen och steg ut i det alldeles perfekta solskenet ovanför så hade jag ett helt nytt lugn i kroppen. Även om jag vetat det innan så var det verkligt nu på ett helt annat sätt, det var Markus och jag, det var vi mot världen. Jag behövde aldrig känna mig ensam mer. Han hade lovat att med all den styrka han bär skydda vår kärlek och jag kände mig lugn, vi var i den här båten tillsammans. Och ett äktenskap känns på något sätt mer betydelsefullt att jobba med, än en relation där man inte lovat varandra att man vill kämpa på det sättet. Man behöver kanske inte gifta sig för att lova att man vill och hoppas, men det var så det kändes när vi klev ut där i ljuset. Att nu var det vi, på riktigt och att vi kan stå emot all ondska i världen, för att vi älskar, och det är det starkaste. 

Mer än så kan jag inte förklara det. Så här har ni kapitel 2 av bilder. Återstår gör kapitel 3, med fotosession 2 och kvällen. Hej så länge! Älska mer!

Fru Grip