Den korta historien om en dröm

"Jag längtar så att leva i en stor kliche
Ty tänk att kunna på allting se
Iaktta utan att vara vrång, att bete sig som skygg
Men kunna luta sig tillbaka, i sin verklighet, trygg"

Så sa hon där hon satt med flaskan uti hand
Med tanken om ett land med nordlig strand
Hon läppjade på vinet och sa sedan så
"Tänk om man levat då
På 70-talets vilda fester
Kunde vi undsluppit livets pester!"

Rökelsen spred sig i det dunkla ljuset
Vi omslöts lugnt av det tysta huset
Stugan vars väggar var täckta av tyger
Ljuslyktor spred sin stillhet, "De flyger"

"Jag borde fara till staden Berlin
Åh, visst verkar den vara så fin?
På en bakgård i dunklet, där ska jag sitta
Och med fingrar för ögonen ska jag iaktta, titta
Ty i en bok har jag läst att den som smartast är
Det är den som lyckas se vad det är vi har här"

I berusningens dimma hon slog för sitt bröst
För att uttrycka med sin sluddriga röst
Att det är där man skall söka
Varje tanke är viktig att möta
För att hitta livet, en ren existens
Då räcker inte böcker, inte ens..

"De där böckerna kan inte ge oss svar
Ty de som dem skrev heller inga har"

Den persiska mattans utslitna kanter
Fick mig att tänka på alla de branter
De hon aldrig kommer att möta, att hinna
Hon sa hon så gärna hade velat försvinna
"Jag är bara en ledsam kopia av allt
Allt det vi ikväll sagt, nu är det kallt..
Fast vad gör oss till äkta personer?
Svaren är ack talade i så många versioner"

Så satt vi där och drömde om det
Det vi ville ha som vår verklighet
Vi visste att vi ville leva en stor kliche
Men också att även de i den, har problem att se
Vi ville leva det erkända livet en stund
För att i tanken sedan få lugn..

Jag är i en skola. En annan skola, inte där jag är skriven. Det går inte att göra något försök till en snygg text angående ämnet. Det jag kan säga är bara att en mac dators tangenter känns mjuka och rena. Jag vet inte, skall jag byta skola eller inte? Skall jag.. Ärligt jag vet inte, jag vet mycket men inte vad jag ska besluta angående vart jag under min höst, och följande terminer i gymnasiet, skall studera. Listor hit och dit, det hjälper inte. Jag vet precis vad som är nackdelar och inte, vad som lockar och vad som håller mig kvar. En majoritet av argument talar dock för att byta, men det gör inte beslutet lättare för det.

Känslan "Jag lever"
uteblir
Tanken "Du.. Lat"
nu den som styr
Viljan "Jag kan!"
är snart förbi
Verklighet: "Tomhet"
är min tragi

Jag är så otroligt trött på att ständigt brottas
Trött på att det jag känner själv inte möjligt kan blottas
Att jag inte bär verktygen att visa för er
Vad det är jag ser
När jag i själva verket inte ser alls
Så hjälper det inte att jag låter min hals
vara rak och lång med skriften som så
Att jag är något värt att titta på

För jag blir så utmattad, trött
På känslan av att inte kunna säga vad jag mött
Och det som svider som mest..
Är det att jag är långt ifrån bäst

Helgen var godkänd.

Skönt med vår och hela den biten, nu ska jag nog ta cykeln ut till det där badet i Gl. Uppsala.. Ty det är väldigt mysigt där ute. Och trots att jag umgås med mig själv 24/7 så tror jag att jag behöver ta mig ett snack med mig själv. Vi har mycket att prata om. För framtiden kräver en del beslut från min sida, fast att jag helst vill sjunka under jorden en stund.

Såra mig

Jag vill tycka om dig ett slag
Vill ha dig nära om än för en stund
Jag vill älska dig nu för ett tag
Så jag i hjärtat sen kan få lugn

Ligg still och lyssna

Slumra sött i doften av närhet
Ligg där stilla i känslan av vi
Känn blodet pumpa i någon annas vener
Låt händerna vila men inget mer

Slut dina ögon och tänk sedan sakta
På allt som har sagts, på det du förstått
För ibland är det svårare än två ögon som tittar
Att verkligen se vad som leder din kropp

Vila sedan i lugnet och andas
Tankar om längtan och viljan att stanna
Ger sängen en kant och en rädsla att falla
Försök se det hela med annan blick

Att stanna i nuet och känna dess värme
Ta på det lätt och strunta i mer
Hur morgondagen jag nu ser skjuts undan
Ger täcket en känsla av tillfällighet

Du ler och jag fattar att det är mig det är svårt för
Men ligger så nära att huden jag ser
Tycks suddig och känslan du ändå ger mig
Är så mycket mer än det nu ögonen ser

14 mars

Vårgräs

Jag skulle så gärna vilja fånga doften med min pensel
Jag vill av hela mitt hjärta måla dig min vår

Jag skulle så gärna vilja fånga doften i en mening
Ty jag vet i mitt hjärta att du förstår

Samuel, min käraste bror.

Då jag under lovet var hemma på en veckas visit träffade jag så klart mina vackra syskon. När vi tre satt ute i solen och brände våra bleka kroppar så kläckte jag la ett s.k. flummigt uttryck. Och då båda mina syskon reagerade med en högljud suck följt av ett "lägg aav Jenniee!" var jag bara tvungen att anspela på det hela och diktade högt ihop några texter. Tillslut började de kasta grus på mig för att jag skulle sluta och då tog jag till pennan igen, för att nu ge mig på min bror. Med hjälp av ett egentligen seriöst ämne skrev jag en text som fick honom att sänka blicken och stöna att jag bara skulle ge mig.. Trots att samvetet knacka på min dörr och bad mig om att faktiskt sluta innan det blev för mycket var jag tvungen att avsluta den. Det gick tämligen fort och när jag var klar läste jag den återigen, utan uppbrott för mina två syskon. De skrek lite och bad om tystnad, jag skulle sluta upp att skriva skit som bara skrevs för mening att låta seriös, jag trodde jag var cool! När jag i själva verket bara skulle lägga av, sa de. Under denna tid kom även pappa ut och när jag var klar sa han att det allt låg något i det jag sa, så känns Samuel ofta. Och visst visste jag det, det är bara så att jag tror inte det hjälper att säga det till honom hela tiden, han är den han är såklart. Men denna dag kunde jag inte låta bli och texten gick så här:

Till Samuel, blotta dig!
Vad rymmer sig i dessa djupa djungler, i de mörka tjärnarnas dunkel, bak människans självklara förmåga att se?
Blotta dig bror, visa mig din tjärn. Öppna för mig de dörrar du stängt, var den djupa andens spegling, var den som också jag kan möta. Varför är du inte lik mig bror?
Svår du äro ty din tanke för mig är skymd. Mina formuleringar kan dig ej finna.
Så blotta dig bror, försök att möta mig.
Du är för mig en gåta, ett mörker vars slöja är stängd. Din blick möter mig men inte mer. Du äro en gåta och jag frågar mig nu, är det så det skall förbli?

Trots denna texten vill jag, speciellt idag, ge dig alla mina skönaste tankar och det är med stolthet jag säger att jag har en fantastisk bror, som jag trots det övre älskar, och kanske är det just därför, att du är mig såpass olik som kärleken är så stor.
För idag fyller du femton och jag kan det knappt tro, men tiden är inne att säga med ro, att jag tror på dig Samuel, i alla stunder! För du är allt annat än en dum Blunder.

Grattis Samuel, 15 år!

Vår, här har du det oskyldiga som rustar för rus

Ta ett djupt andetag, och så gjorde jag också.
Känn vårens lukt, känn doften av gräs i vinden.
Låt handen vila i värmen och låt din hals vara nära.
Skåda stjärnor inom dig, se på denna stora rymd.
Fråga inte frågor om hur den kom till, låt den bara omsluta dig.
Ej vet jag varför jag tror vi är små, varför skall jag förklara vår luft.
När detta allt som vi ser på, öppet oss smeker med osyndig vår.

Att grubbla utan tillräckliga perspektiv tjänar ingenting till

"Så, då var den delen slut, redo att sjunka ner i sanden. Nu är den lilla epoken till ända, dags att se tillbaka. Det kortaste av allt, ett litet kipp efter något annat, en snabb blick innan livet går vidare. Nu är det dags att skriva historian, ty varje litet steg jag tar, är trots allt en del av något oändligt och det finns inte mycket jag vill hålla kvar. Så, nu är det tid för ett avslut, det känns och jag märker det tydligt som förr. Dags att låta det rinna ur handen, låta det i minnet nu bäddas in. Tiden är knapp men jag vet jag ska hinna, att leva ett liv med så mycket mer. Och varje gång jag i tanken må finna ett litet stoft jag ska minnas och se just dina ljusaste ögon, spegla min ålder och osäkerhet."

Så tänkte jag då men se vad som skedde, värmen är kvar och tanken som så, att nu spelar det ingen roll vad som ska stå. För inget är rätt och enkelt idag, och det är därför jag vet att jag borde sluta att döma dig så, och istället glömma det som får mig att vackla, och inte bara tackla situationen utifrån fördom och osäkerhet. Jag skall i närheten ta ett djupt andetag och sluta tänka på morgonens kval.
För vad gör mig mer än de andra i dyn, vad får mig att skåda med blicken mot skyn? Än är det svårt att ge dig ett svar, än är det så att jag inte vet vad. Vad vinden är som mina vingar skall bära, och jag kan ej säga säkert att jag flyga skall, men jag vet att handlingen börjar med tanken och den flyger mot himlen i väldiga skall.
Det känns som jag säger saker som är, inte de som jag igentligen bär. Bara för att jag skall slippa berätta, bara för att sanning för mig, är en sådan sak som bara vilar mellan trygga munnar och i något annat än vad detta nu är. Jag försöker fumligt att greppa om sådant som jag egentligen inte kan stå för med dig, bara för att jag ska ha något att säga som utgår direkt ifrån mig. Ty orden som brukar ligga mig nära om hjärtat, ger mig bara smärtan av att svika mitt sinne och få mig på fall, när jag säger något som ej äro det jag vill ge, när jag i varje historia känner mig sne. Och fel och placerad av någon som skrattar, att spela ett spel eller vara sig själv är i stunden inget jag kan avgöra.. Nej.
Så vad framtiden bringar jag ej vill ta mig för att säga, för jag har gjort det förut och trott mig veta, när jag i själva verket snubblade på mina egna ord och tappade bort bilden om vart jag själv stod. Nu som då är inte det samma, men jag vet inte än vart jag kommer att hamna.

Ge dig

För mig tar det inte långt tid att bli trött på att vara down. Så nu är det slut med det och åter skådar jag hur fin jag äro och hur vackert livet ter sig. Tack och hej på det.

Nu

Jag går sönder Stina, sakta bleknar min syn.
Jag faller sönder Stina, tinar i dyn.

Det river och ristas med de vassaste klor och smärtan som lämnas efter får fröet att gro.
Växa i värmen och såren som skapas, som ligger och viskar att livet må ratas.

Det meningsfulla uteblev

När dagen ännu grydde valde jag att lämna tältet, kylan var påtaglig och jag kunde inte längre ligga still. Jag steg ut i morgonen som solen sakta börjat smeka med sina gyllene strålar. Dessa fåglar skriade, de vita med huvud i brunt. Jag letade med blicken efter vart ljuset infunnit sig och skådade två bryggor bak kullen. Vid strandkanten fanns båthus och jag såg hur det löpte ett högt staket runt hela området. Staketet bar överst dubbla taggtråd och vid första anblick såg min tanke omöjlig ut att utföra. Men så såg jag att staketet givetvis tog slut där vattnet tog vid och runt där skulle jag säkerligen klara att ta mig. Väl ute vid änden fick jag klättra på staketet för att ta mig till stenen där den sista stolpen stod gjuten. Här var taggtråden inflätad i gallret och vid det yttersta stod dess taggar åt alla håll. Men då smidigheten är väl behövlig funkar den dock utmärkt och jag lyckades på något vänster slingra mig runt och så stod jag där, i det guldiga ljuset av en dags födelse. Under bryggan kluckade det välbekant och om jag blundade kunde jag nästan tänka att jag var hemma på min västkust. Men doften av saltvatten uteblev även i mina drömmar och när jag öppnade ögonen skvallrade vattnets färg om bräckt. Solen värme min rygg och jag vill minnas att allt var vackert, som hämtat ur ett vykort lekte ljuset över krusningarna och skogen stod mystisk och tät där på andra sidan. Jag tror också att fåglarna kvittrade i bakrunden och att vinden prasslade i löven från fjol.
Trots denna skönhet och trots dessa ljud uteblev mina dofter och din varma hand om min midja. Och på så sätt är minnerna vackrare än själva stunden där i morse, när gryningen precis inträtt.

Att segla

Alla ord är bara som en stor segelduk
De äro väldigt lätta att ta i bruk
Så vi kan segla fram med ord som betyder
Men det beror helt på vem som tyder

För vinden är vi som skall få orden att segla
Och hur vi då väljer att blåsa med vinden
Är så som orden kommer kännas mot kinden

Ty ord är bara som en stor segelduk
Men om du lär dig att ta dem i bruk
Kommer folket tillslut då att fatta
Att ord ej är sådär tomma och platta

Det var då, vart sitter jag nu?

Kärlekstrams?
Daterat: Måndagen den 21:a januari 2008 kl 22:05

Att sitta nära
Sådär så att man nästan nuddar varandra
En lätt beröring och jag smälter
Doft av dig som får mej att rysa
Vi sitter nära
Värmen från din kropp får mej att stjälva
Lugn och lycklig
Du får mej att sväva
Det är inte meningen Du och jag
Kommer inte bli ett vi
Inte nåt mer än detta
Men tänk att få sitta nära
Så nära att vi nästan möts
Du vet inte
Jag säger inget
Att ändå sitta brevid
Tätt och oskyldigt
En mjuk hetta
Nära men aldrig närmare

(Skrivit i dagboken på helgon)

Det är bara att skratta åt livet som så

Jag seglade fram, jag insåg och såg, att livet var det som jag alltid velat. Jag stod på min höjd och såg där ner på detta som frambringats för mina ögon. Jag såg hur otroligt fantastisk jag och varje individ vid min sida var och trots att jag ej tror på en mening med livet kändes livet meningfullt, för det är en avsevärd skillnad på de nämnda två. Där stod jag och såg på allt vackert omkring mig. Där var du som för en gångs skull betedde dig ömt, och en annan du som visade mig en del av sig själv som gav tillbaka det gamla, det fanns en som blinkade och en som kom nära. Framtiden log.

Jag tänker ryck upp dig, jag ser ljust på livet men jag säger att bättre gråta en gång än ständigt sucka. Ty jag vet att olycka ger lycka och vise versa, och jag älskar att falla. Att känna och dramatisera, att dö för en stund betyder att man kan återuppstå.

Nu sitter jag ner och känner en viss krökning i ryggen som skvallrar om att inställningen ändrats. Jag lever i en bubbla och skrattar åt alla som rör sig ikring. Åt dig skrattar jag mest och åt de andra flinar jag. För det som ryggen mig säger är nämligen som så, att vad jag än gör så tappar jag taget, att det som kommer jag stöter ifrån. Jag spelar förmycket på de där spelen, som jag själv alltid sitter och skrattar åt.


"Jag har inga fucking tårar och jag vill fan inte gråta över något. Jag vill snörpa på munnen och skratta åt alla som jag försöker sätta mig på, men ändå så tränger sig någon jävla klump i magen och flinet tar stopp.. När jag inser att jag måste blicken lyfta opp och se vad jag egetligen gör, innan jag också det förstör. Genom att tolka in allt mitt egna i andras svar, och inte veta var jag mig själv har.
Haha, se det är inte ledsen jag är, det är mer bara som så att jag är trött på att försöka förstå.
När jag vet att jag tolkar in för mycket i allt, ter livet sig längre inte särskilt ballt."

Till Christina

För just i det ögonblicket trodde jag mig vara förenad med dig. Trots avstånd i mil och endast din röst i en röd telefon så svävade jag i tomrum för en sekund. Vetskapen om att dessa saker inte sker med en säkerhet om att de existerar spelade mig en stund ingen roll, för i känslan kände jag mig fullkomlig. Ett ögonblick svävade jag i en frid som fick mina lemmar att vara som upphörda och cellerna frånvarande. Detta var den kanske, för att använda en tämligen laddad och ur min synvinkel löjlig benämning, spirituella föreningen mellan två sinnen. Alltså var det så det kändes.

Du skrattade till och i klangen av din röst hörde jag att stämman var tvås, det var min röst som låg i vibration med din, för i exakt den stunden du andades in gjorde så också jag.

Vi pratade om allt vi kunde tömma ut ur våra betydelsefulla memoarer och vi förstod mer och mer under timmarnas gång att vi är varandras motpoler men perfekt förenade vid ekvatorn.

Jag sa dig att när jag sätt honom förstod jag att det skulle bli ni, ändå föll jag, när det blev ni visste jag hur det skulle sluta och jag skakade när stunden kom då du insåg. Ty du gav mig insikten att inse kan inte göras åt en annan människa, det är dennes jobb. Och när du tillslut nådde fram stod jag tömd på tårar och undrade varför det tagit dig sådan tid.
För när han berättade hur du kändes visste jag redan och när du inatt förklarade din sanning om en gnutta avundsjuka visste jag innan att dina ord skulle klinga bekanta.

När jag ikväll skrivit tre små ord, sa du, hade du förstått något helt annat än dem sa till dig. Det kändes kusligt att du alltid vet, att vi är såpass förenade, sa jag. Men det är också så otroligt vackert och med beskrivningen om dig och mig som Ronja och Birk i dimman fällde jag en tår. För trots att vi, gentemot dem, turas om att leda så vet vi att även de enklaste saker hade vart svårare att skönja en lösning på om vi inte hjälpt varandra att leda ur dimman som vi gör. Och detta rep skall alltid i våra händer vila, tills slöjan svept ur
synen undan.

Vi pratade om hur vi alltid skall tolka in våra känslor och då deras, i våra ögon känslor, där i andres ord och hur stor skillnad det är mellan att möta en som gör det samma och en som man till större delen kan läsa.

Jag sa att jag säkert sagt alldeles för mycket om honom och beskrev det som en ballong, hur mycket kunde jag blåsa och när skulle den pricka. Då skrattade du och sa att du är långt ifrån full, så jag kan gott fortsätta att blåsa. Jag hörde ditt skratt och såg dina vingar lyfta, och det fick mig att igen stämma in, då blev jag dock medveten om att läggdagstid var sedan länge passerad och för att inte väcka husets innehåll försökte jag sänka mitt gnyende.

Som vågor kluckade vi ikapp och gång på gång slog vi gemensamt mot den välbekanta stranden, mot livet. Vi talade om Mats, om egen sorg och den som är av andras färgad. Vi talade om relationer och om hur svårt det är att se möntren, som ett slag i magen ser man det en dag och då, hur ska man ta tag i det?

Du berättade att du klarat av uppgiften jag gav dig för en tid sedan, till och med dubbelt upp idag. Jag prisade dig för detta och sa att jag var stolt, för det är jag.

Du sa att det är i natten vi pratar som bäst och vi kom överens om att i frånvarandet av dagens ljus slipper givetvis vi de för ögat synliga intrycken och vi får all tid till att bearbeta dessa känslor och händelser. Och att få dela det med någon, det är ett stort och viktigt privilegie.

Jag förstod att en total förening med någon, om än för en kort stund kräver att alla skillnader blir en del av helheten och en säker ömsesidighet till varandra äro nödvändig.

För just i det ögonblicket visste jag att det aldrig kommer gå att släppa dig, och skulle jag försöka vet jag att det kommer ta år, om inte hela mitt liv, att finna den trygghet och fullkomlighet som jag kan känna med dig. Jag insåg då att det är omöjligt för oss att förlora varandra helt, och det spelar ingen roll vad framtiden bär fram, då vi haft det vi har och har allt det som vi någonsin haft i våra famnar.

Som ett dåligt svartvit kort

Ungefär så grå är du, och jag har aldrig förr varit såhär färggrann.

Galning!

Galning, flummare, hippie!

Dessa formuleringar får mig att le
Är det i dessa fack jag mig själv må se
Utifrån mig ter livet sig som så
Att endast jag kan det förstå
För du kan i mig ej få bo
Och kommer du nära ska du få smaka min klo

Att lyssna

Han sa vi måste lyssna mer på varandra
Att det är det som måste krävas
Det är så viktigt att öppna sitt öra mot andra
Annars kommer vi alla att kvävas

Ty det finns inte en terapeut för oss alla
Och det behövs inte komplicerade svar
För de flesta kommer säkert att palla
Om de bara får berätta om det som de har

Alla vill vi dela av vår egen historia
Och förklara om just våra dessa kval
Sällan bär du dock en gloria
Som ger tillåtelse till ett sådant långt tal

I konversationernas djungel är det nämligen som så
Att om du stilla fått sitta en liten tid
Är det ända du vill att själv uppstå
Och förklara ditt eget för att nå din frid

Inte lyssnar vi helt på det den andra säger
Utan tänker ut meningar med vilka vi kan svara
Men visst snappar vi upp intressanta grejer
Fast bara för vår egen vinning att spara

Att reflektera över vad som ska sägas härnäst
Handlar inte om respekt för den andra
Utan det att vi själva må vara bäst
Och på stegen fortsätta att vandra

Men vad blir det för ett samtal, sa hon då
Om den ena ska tiga och den andre briljera
Hur ska man komma framåt så
När den ene bara pumpar med mera?

Måste samtalet alltid ha ett mål
Måste syftet vara slutet att vinna
Kan vi inte låta någon berätta vad den tål
Och där i lyssnandet oss finna

För om vi inte lär oss att lyssna till tusen
Och låter historierna flöda med stämma
Kommer berättelserna glömmas i husen
Och tillslut sprängas när de ej längre känns hemma

Ty vad skall vi ha för användning av orden
Om vi inte lär oss att bara lyssna
Och låta historierna stå där de stod än
Och för en stund bara tystna

Om du hör helt utan ett flertal perspektiv
Växer egoismen i det egna värdet
Då kommer stunden du tar till kniv
När ödmjukheten dödas med svärdet

Han stod där och sa vi må lyssna till flera
Vi tänker för mycket på det vi själva tar
Men när han sa vi må höra på mera
Visste hon redan vad hon bar för svar

En lång dags färd mot natt

I första akten ville jag skaka alla, så som jag ville skaka dig en gång, du minns. Jag ville få ut något, ville att de skulle spy. Spy upp sig själva så jag kunde förena mig med dem. Jag tänkte på mig, jag tänkte på oss, jag tänkte på dig mor och på alla de som gör precis så. Jag tänkte på alla med andra ord. Alla de som är alla för mig. Jag såg den dramatiserade speglingen av allt det medvetna år jag funnits till. Spegel, spegel på väggen där. Där i såg jag allt jag någonsin skådat.
I andra akten förstod jag, att allt jag sätt klichefyllt, allt som vart tomma ord, nu uppenbarade sig där framför mig. Jag kände mig löjlig, för att helt plötsligt känna så som de beskrivit det innan. Jag förstod innebörden av att skådespel är att lämna ut hela sig, att jag aldrig gjort det för att jag är rädd. För att spy, så andra kan lägga sig i det. Och jag märkte hur jag tittade snett på mig för att jag förenat mig med denna grupps ord. Att de var sanna, jag kände det ut i fingrarna.
Sedan tänkte jag så här:

Jag vill krya in. Jag vill omsluta mig med dina dunkande väggar. Nej! Jag vill ta tag i dem och slita.. Jag vill leva, jag vill dö där. Jag vill dra ut allt. Jag vill slita ut varjer artär, jag vill ta dina senor, gripa ditt skelett, och jag vill förkasta ditt hjärta.. Eller bevara det här, i handen. Det samma vill jag göra mig själv. Ta ut varje organ, jag vill slita ut de jävla maskarna som rör sig här, och där. Jag vill ta del, och att du ska ta del av det vi kan se, köttet, det vi kan äta. Blodet. Jag vill ta allt jag samlat av din kropp, varje liten del. Jag vill att det är möjligt att ta allt det jag sedan slitit ur mig själv.. Och vet du vad jag vill göra sedan, jag vill förena det! Jag vill knyta ihop varje beståndsdel igen. Jag visa att allt kan bli ett, för att vi äro sådana. För att det ska bli köttsligt allt, så att det syns. Lägga ihop allt de spill som blivit, jag vill sammanlänka allt, ja precis allt.
Men du.. Jag nöjer mig inte med det. Det är inte slut här ska du veta!! Jag vill slita allt ur alla, jag vill knyta ihop allas senor innan jag är klar... Jag vill visa för alla, genom köttet, att det är lika. Jag vill gröta ihop allt, blodkroppar dit och för att komma hit. Om det nu vore möjligt. Allt ska tillsammans samlas. Långsamt, metodiskt föra allt tillsammans. Allt... Varje ådra.. Varje ven.. Varje sena, varje artär på din blåa kropp är min, din, hans, hennes. Jag vill krypa in i dig häva ur.
Du dömer, jag dömer, du ser, han ser, jag ser, du ser honom, jag ser dig och alla ser. Vi alla ser. Men vi kryper inte in i magen, i hjärtat, in i pulsådern. Det fås inte. Det köttsliga nås inte. Precis de samma.
Jag såg dig. Ville vara i dig, ville gestikulera med dina armar och gå dina steg för jag visste att allt var de samma. Sammanlänkade vener. Alla, alla, sammanlänkade vener.
Ja, det är därför!!!!! För bövelen, det är där! Vi blottar, därför vi spyr, därför vi tömmer på det som ej kan tas i. Tankar, ord. Inte gripbart. För detta är det som vi alla vill. Att det ska synas att alla ser, att alla bär samma. Vi är fråntagna allt, genom att leva som en.
Vill visa det köttsligt, det är därför jag sliter i dina armar och vill åt dina jävla tarmar. Jag vill ju bara visa att allt är det samma. Så att ni förstås. Så att ni ser med ögonen på materian. Inga skumma tankar och inget seende på det som inte kan ses!!!!! Du kan inte se. Du ser inte honom, han ser inte dig, jag ser inte dig, jag ser inte henne, jag ser inte den, hon ser inte dig. För hon kan inte skåda, du kan inte se, jag kan inte se, han kan inte se. Det är så här, det som ej köttsligt äro ser du endast med dina egna ögon!! Va! Nej, så är det inte. Hjälp. Materia existerar inte, bara för att vi båda sagt att blodet är rött, är det det då! Men vi har ju sagt att glädje är lätt, är den det då! JA! Jag tror så, ja det är det, blodet är rött, men vilken färg har glädjen! En säger blå kanske. Alla ungefär det samma, men du kan likväl inte ta i det. Du kan inte se den, han kan inte se den, jag kan inte se den, hon kan inte se den.
Relationer. Dessa relationer till oss själva. Dessa relationer till alla små delar, till oss alla, till oss själva.
Visa med färger. I dig vill jag leva. Med dina inälvor, mina, hennes och hans. Allas tillsammans, i en enda smörja. Konkret, på riktigt. I den värld man kan ta på.

Och sedan blev det tid för mig att gå till sängs, godnatt.

Meningsfullt

Ni vet på kvällen när man lägger sig ned i tryggheten av sängens ljumma lakan men ändå inte vill sova. För tankarna snurrar och det känns som att om du bara låter tankarna irra en stund till i uppmärksamheten av ditt medvetande så kommer den röda tråden leda dig till upplysning. Insikterna kommer att hagla, bara du håller ut en stund till..
Även om du således bär vetskapen om att detta bara är kroppen som sakta börjar slappna av och bereder sig att ta itu med dagens syner.
Men nu för en tillsynes galen hand sig över bladen i min skrivbok och för en gångs skull känns orden som där faller meningsfulla.

Att rimma

Att rimma det är bra
Då blir det som det ska

Ty folket de minns den
Som lekte med ord, o sen
Som sa som det va
Att orden de ska
Sjungas från grunden
Inte bara vara för stunden

För folket vid affären
Är de som faktiskt bär en
Kasse med sig hem
För att minnas dig sen

Och för att de dig skall minnas
Vill jag tipsa, det skall finnas
I din dikt ett rimm eller två
Så att folket kan förstå
Det att texten din är tänkt
Att vara även då butiken har stängt

Minns du? (En dramatisering utelämnande senare påståenden än vid textens födelse)

Kommer du ihåg när du sa att alla de som stod på den här scenen är värda att skratta åt. Att det är människor som tror sig alldeles för mycket, när de egentligen bara är simpla amatörer. Sådana som aldrig kommer bli något, i den bemärkelsen vi ändå kommit överens att döma utifrån.

Minns du när du berätta att de människorna som läser sina enkla rader på den här lilla platån tar sig själva på för stort allvar. Att visst, de får gärna tramsa sig men du tänker inte lyssna. Du har ju din konst, eller hur, du är genuin. Den som kommer bli något, är någon. För att vara seriös är att arbeta från grunden, ha kunskap och känsla för äkta vara. Och då håller inte några omogna iakttagelser av samhället eller protester mot patriarkatet. Det där är inte äkta, inte på riktigt.

Men ärligt, tar du det seriöst? Frågade du mig. Jag sa att jag förstod det du uttryckt, och det gjorde jag, gör jag. Men jag sa att variation föder ju nivåerna och utan dem kan vi inte döma. Så den där tävlingen, här på scen, är inte så dum ändå.

För uppslukad av sig själv är det väldigt lätt att klappa andra på huvudet och skratta bakom deras rygg. För att man anser att de tar sig själva på "för stort allvar". Men hur kan man göra det? Kanske när man inte kan ta ett steg åt sidan, och förstå att man inte är unik. Eller är det när man inte klarar att driva med sig själv och sin egen mänsklighet. I alla fall, jag förstod vad du menade till viss del, och jag gav dig inte ett stort rött fel. För jag lever själv i de tankebanorna ibland. Att vi lever på nivåer av självkännedom.

För vissa är bättre än andra helt enkelt. Vissa föds utan talang och andra lyckas hitta ord som kan beskriva och beröra. På det sättet är alla inte lika, och det att "alla är bra på något" känns då ärligt omodernt. Jaha, så vissa är bra på att sitta i kassan på konsum då? Det är deras talang. Ja visst, varför inte? Vissa blir mobbade andra mobbar, just deal with it. Lev i det hirarkiska systemet och sparka nedåt när du uppåt slickar, som Sundström uttrycker det. Det är nämligen det som kallas mänskligheten. Så uttryckte du dig..

Eller?

Och ja, jag förstod vad du menade där du låg och med glimten i ögat förklarade att du försökt vara töntig, men det funkade aldrig och nu har du fattat att det är för att du är som du är, bland de bästa. Inte sant?
Vad skulle jag säga, att breda på ditt ego kändes fel men att tiga då jag ändå ansåg dig bra såg jag som lamt, så jag log och sa med ironi i rösten att visst är du det, med tanken att du får tolka det hur du vill.

Sedan sa du att det var därför du gärna flinade åt dessa som försöker fånga en liten publik på ett fik. För att de inte lekte på den nivån de var. För att de försökte vara något de inte var, poeter. På detta fik med denna klassiska inredningen som genast får en att tänka på konstnärernas trasiga liv. Gamla sammetsfåtöljer och guldiga speglar. De som helst skulle vart sådär inrökta och skabbiga. Men som idag istället bar namnet antika.
Du sa att du ler gärna åt de människorna på den lilla scen. Och du tycker synd om dem, slösar bort sin tid så, utan talang.

Det lät i mina öron så enkelt då, ett system. Också var det pågrund av att denna tankeställning var sådär politiskt inkorrekt såklart, så lockande. Att bara förklara att alla inte är bra, vissa kan inget som sagt var. För det chockade lite. Jag trodde jag givetvis att det var pågrund av att jag är en som växt upp med antroposofiska föräldrar, att jag kände så. Som gärna propagerar för att alla är bäst! Alla kan allt, bara de vill.
För nu var det ju såhär att jag är tonåring och som ni vet är en del av denna ålder att bryta sig loss från just det man blitt sagd och börja se med egna ögon på saker och ting. Det är i alla fall det man söker, även om man inte lyckas. Och vid detta tillfälle passade du bra in, du formulerade det jag tänkt, men bara i smyg då och trots att jag inte var dum och köpte hela talet så tyckte jag ändå att det klingade bra i mina öron.
Och ja, vissa delar köper jag fortfarande men vad jag inte förstår mig på, och anledningen till att jag ens sitter här idag, är en fråga. För vad skall tjänas på att undvika saker och ting bara för att de inte är tillräckligt som man själv vill. Är det inte bättre att gå kors och tvärs över gatorna istället för att vid deras början snabbt vända sig till namnskylten och utifrån dem döma om de är tillräckliga eller inte.

Det jag säger är inte att du är en elak och alldeles för cynisk typ. Din talang är påtaglig och jag kan inte veta om du bara drev med mig då du sa som du sa. För självgodheten kan du lika med bära, du kan ju ändå driva med att vara pretentiös medan du själv beter dig så.

Men ärligt, om vi bortser från nivåerna nu, att skratta och döma de "för seriösa" eller att gravallvarligt läsa sina halvtaskiga rim fast med den självdistans som den individen kan, är la ungefär samma sak. För trots skillnaderna på alla är vi i längden ändå samma gröt. Och jag tror att ödmjukheten inför allas historier då är ett bättre recept för utveckling än att förkasta.

Och kanske säger jag det här för att jag är sådär lagom och för att jag själv inte anser mig besitta en talang. Eller så säger jag det för att jag är mer en människa än ditt system tillåter och jag väljer att både tänka och känna när jag försöker vara lite ödmjuk, vid några tillfällen i alla fall.

Aprilapril

Inget aprilskämt, ser inte så mycket tjusning i det, är det inte roligare att driva med folk när det är som minst beredda istället? Känns lite oproffsig att köra skämten på dagen folk tror de ska utsättas, då lär inte effekten bli lika slående. Så nej, inga första aprilskämt dagen till någonslags ära.

Men poetry slam på ofvandalhs bjöds det och jag kom till final, dock hade jag gjort som jag brukar, tänkt att äh, det lär inte bli final, en tredje text behöver jag la inte ha, det fixar sig. Och det fick jag sota för. När jag blickade ner på pappret framför mig såg jag utkastet till text som jag skrivit igår. Ett utkast, i en final, det bådade inte gott. Och visst kan du gissa hur det gick, jaja, bättre lycka nästa gång, jag har bara mig själv att skylla. Att vara förberedd tjänar man bäst på, och det var jag inte.

Nu skall jag duscha, sedan återkommer jag med en annan text som jag skrev på vägen hem från fiket ikväll.. Den som väntar på något gott. Hej så länge.

Poetry slam

Skitiga rader

Här står jag och läser några skitiga rader

Kanske handlar de om mina tankebravader

När jag sträcker på ryggen och fräckt förklarar

Att det är jag som är cool

Det är nämligen jag som är stenhård

Jag är hårdare än stål

När jag flyter på massan

Står högst upp i kassan

Och berättar att jag är bäst av er alla

Den som kommer att palla

Ja så kan det låta när man vill få folket kåta

Få någon att de upp på

Ungefär som en tupp då

Som med hunger för berömelse och makt

Håller sin coola takt

Står med ryggen rak i alla väder

Iförd sina respektfulla kläder

För visst är det bra att tro på sig själv

Att verkligen köra

På hela konsepter att göra

En hysad dikt till något alldeles extra

Bara genom att smöra och spexa

För du kan få många på fall

Bara genom att säga att det är just du som är ball

Så här står jag och försöker kanske att driva

Men säg inte att det inte funkar

När jag sakta dunkar

In bilden av mig

En som är hal som få

Bara för att kunna förstå

Vem har igentligen makten att bära intellekthatten?

Tanken på att vara en med pennor som glöder

Får mig att tro att jag är en slags bödel

Som vet vad som är coolt och erkänt av alla

När det faktiskt är jag som kommer att palla!

Här står jag och läser några skitiga rader

Som kanske handlar om mina tankebravader

Jag sträcker på ryggen och du vet mellan raderna säger

Att jag trots allt tycker om dessa löjliga grejer