När dagen ännu grydde valde jag att lämna tältet, kylan var påtaglig och jag kunde inte längre ligga still. Jag steg ut i morgonen som solen sakta börjat smeka med sina gyllene strålar. Dessa fåglar skriade, de vita med huvud i brunt. Jag letade med blicken efter vart ljuset infunnit sig och skådade två bryggor bak kullen. Vid strandkanten fanns båthus och jag såg hur det löpte ett högt staket runt hela området. Staketet bar överst dubbla taggtråd och vid första anblick såg min tanke omöjlig ut att utföra. Men så såg jag att staketet givetvis tog slut där vattnet tog vid och runt där skulle jag säkerligen klara att ta mig. Väl ute vid änden fick jag klättra på staketet för att ta mig till stenen där den sista stolpen stod gjuten. Här var taggtråden inflätad i gallret och vid det yttersta stod dess taggar åt alla håll. Men då smidigheten är väl behövlig funkar den dock utmärkt och jag lyckades på något vänster slingra mig runt och så stod jag där, i det guldiga ljuset av en dags födelse. Under bryggan kluckade det välbekant och om jag blundade kunde jag nästan tänka att jag var hemma på min västkust. Men doften av saltvatten uteblev även i mina drömmar och när jag öppnade ögonen skvallrade vattnets färg om bräckt. Solen värme min rygg och jag vill minnas att allt var vackert, som hämtat ur ett vykort lekte ljuset över krusningarna och skogen stod mystisk och tät där på andra sidan. Jag tror också att fåglarna kvittrade i bakrunden och att vinden prasslade i löven från fjol.
Trots denna skönhet och trots dessa ljud uteblev mina dofter och din varma hand om min midja. Och på så sätt är minnerna vackrare än själva stunden där i morse, när gryningen precis inträtt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar