Jag seglade fram, jag insåg och såg, att livet var det som jag alltid velat. Jag stod på min höjd och såg där ner på detta som frambringats för mina ögon. Jag såg hur otroligt fantastisk jag och varje individ vid min sida var och trots att jag ej tror på en mening med livet kändes livet meningfullt, för det är en avsevärd skillnad på de nämnda två. Där stod jag och såg på allt vackert omkring mig. Där var du som för en gångs skull betedde dig ömt, och en annan du som visade mig en del av sig själv som gav tillbaka det gamla, det fanns en som blinkade och en som kom nära. Framtiden log.
Jag tänker ryck upp dig, jag ser ljust på livet men jag säger att bättre gråta en gång än ständigt sucka. Ty jag vet att olycka ger lycka och vise versa, och jag älskar att falla. Att känna och dramatisera, att dö för en stund betyder att man kan återuppstå.
Nu sitter jag ner och känner en viss krökning i ryggen som skvallrar om att inställningen ändrats. Jag lever i en bubbla och skrattar åt alla som rör sig ikring. Åt dig skrattar jag mest och åt de andra flinar jag. För det som ryggen mig säger är nämligen som så, att vad jag än gör så tappar jag taget, att det som kommer jag stöter ifrån. Jag spelar förmycket på de där spelen, som jag själv alltid sitter och skrattar åt.
"Jag har inga fucking tårar och jag vill fan inte gråta över något. Jag vill snörpa på munnen och skratta åt alla som jag försöker sätta mig på, men ändå så tränger sig någon jävla klump i magen och flinet tar stopp.. När jag inser att jag måste blicken lyfta opp och se vad jag egetligen gör, innan jag också det förstör. Genom att tolka in allt mitt egna i andras svar, och inte veta var jag mig själv har.
Haha, se det är inte ledsen jag är, det är mer bara som så att jag är trött på att försöka förstå.
När jag vet att jag tolkar in för mycket i allt, ter livet sig längre inte särskilt ballt."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar