I första akten ville jag skaka alla, så som jag ville skaka dig en gång, du minns. Jag ville få ut något, ville att de skulle spy. Spy upp sig själva så jag kunde förena mig med dem. Jag tänkte på mig, jag tänkte på oss, jag tänkte på dig mor och på alla de som gör precis så. Jag tänkte på alla med andra ord. Alla de som är alla för mig. Jag såg den dramatiserade speglingen av allt det medvetna år jag funnits till. Spegel, spegel på väggen där. Där i såg jag allt jag någonsin skådat.
I andra akten förstod jag, att allt jag sätt klichefyllt, allt som vart tomma ord, nu uppenbarade sig där framför mig. Jag kände mig löjlig, för att helt plötsligt känna så som de beskrivit det innan. Jag förstod innebörden av att skådespel är att lämna ut hela sig, att jag aldrig gjort det för att jag är rädd. För att spy, så andra kan lägga sig i det. Och jag märkte hur jag tittade snett på mig för att jag förenat mig med denna grupps ord. Att de var sanna, jag kände det ut i fingrarna.
Sedan tänkte jag så här:
Jag vill krya in. Jag vill omsluta mig med dina dunkande väggar. Nej! Jag vill ta tag i dem och slita.. Jag vill leva, jag vill dö där. Jag vill dra ut allt. Jag vill slita ut varjer artär, jag vill ta dina senor, gripa ditt skelett, och jag vill förkasta ditt hjärta.. Eller bevara det här, i handen. Det samma vill jag göra mig själv. Ta ut varje organ, jag vill slita ut de jävla maskarna som rör sig här, och där. Jag vill ta del, och att du ska ta del av det vi kan se, köttet, det vi kan äta. Blodet. Jag vill ta allt jag samlat av din kropp, varje liten del. Jag vill att det är möjligt att ta allt det jag sedan slitit ur mig själv.. Och vet du vad jag vill göra sedan, jag vill förena det! Jag vill knyta ihop varje beståndsdel igen. Jag visa att allt kan bli ett, för att vi äro sådana. För att det ska bli köttsligt allt, så att det syns. Lägga ihop allt de spill som blivit, jag vill sammanlänka allt, ja precis allt.
Men du.. Jag nöjer mig inte med det. Det är inte slut här ska du veta!! Jag vill slita allt ur alla, jag vill knyta ihop allas senor innan jag är klar... Jag vill visa för alla, genom köttet, att det är lika. Jag vill gröta ihop allt, blodkroppar dit och för att komma hit. Om det nu vore möjligt. Allt ska tillsammans samlas. Långsamt, metodiskt föra allt tillsammans. Allt... Varje ådra.. Varje ven.. Varje sena, varje artär på din blåa kropp är min, din, hans, hennes. Jag vill krypa in i dig häva ur.
Du dömer, jag dömer, du ser, han ser, jag ser, du ser honom, jag ser dig och alla ser. Vi alla ser. Men vi kryper inte in i magen, i hjärtat, in i pulsådern. Det fås inte. Det köttsliga nås inte. Precis de samma.
Jag såg dig. Ville vara i dig, ville gestikulera med dina armar och gå dina steg för jag visste att allt var de samma. Sammanlänkade vener. Alla, alla, sammanlänkade vener.
Ja, det är därför!!!!! För bövelen, det är där! Vi blottar, därför vi spyr, därför vi tömmer på det som ej kan tas i. Tankar, ord. Inte gripbart. För detta är det som vi alla vill. Att det ska synas att alla ser, att alla bär samma. Vi är fråntagna allt, genom att leva som en.
Vill visa det köttsligt, det är därför jag sliter i dina armar och vill åt dina jävla tarmar. Jag vill ju bara visa att allt är det samma. Så att ni förstås. Så att ni ser med ögonen på materian. Inga skumma tankar och inget seende på det som inte kan ses!!!!! Du kan inte se. Du ser inte honom, han ser inte dig, jag ser inte dig, jag ser inte henne, jag ser inte den, hon ser inte dig. För hon kan inte skåda, du kan inte se, jag kan inte se, han kan inte se. Det är så här, det som ej köttsligt äro ser du endast med dina egna ögon!! Va! Nej, så är det inte. Hjälp. Materia existerar inte, bara för att vi båda sagt att blodet är rött, är det det då! Men vi har ju sagt att glädje är lätt, är den det då! JA! Jag tror så, ja det är det, blodet är rött, men vilken färg har glädjen! En säger blå kanske. Alla ungefär det samma, men du kan likväl inte ta i det. Du kan inte se den, han kan inte se den, jag kan inte se den, hon kan inte se den.
Relationer. Dessa relationer till oss själva. Dessa relationer till alla små delar, till oss alla, till oss själva.
Visa med färger. I dig vill jag leva. Med dina inälvor, mina, hennes och hans. Allas tillsammans, i en enda smörja. Konkret, på riktigt. I den värld man kan ta på.
Och sedan blev det tid för mig att gå till sängs, godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar