Till Christina

För just i det ögonblicket trodde jag mig vara förenad med dig. Trots avstånd i mil och endast din röst i en röd telefon så svävade jag i tomrum för en sekund. Vetskapen om att dessa saker inte sker med en säkerhet om att de existerar spelade mig en stund ingen roll, för i känslan kände jag mig fullkomlig. Ett ögonblick svävade jag i en frid som fick mina lemmar att vara som upphörda och cellerna frånvarande. Detta var den kanske, för att använda en tämligen laddad och ur min synvinkel löjlig benämning, spirituella föreningen mellan två sinnen. Alltså var det så det kändes.

Du skrattade till och i klangen av din röst hörde jag att stämman var tvås, det var min röst som låg i vibration med din, för i exakt den stunden du andades in gjorde så också jag.

Vi pratade om allt vi kunde tömma ut ur våra betydelsefulla memoarer och vi förstod mer och mer under timmarnas gång att vi är varandras motpoler men perfekt förenade vid ekvatorn.

Jag sa dig att när jag sätt honom förstod jag att det skulle bli ni, ändå föll jag, när det blev ni visste jag hur det skulle sluta och jag skakade när stunden kom då du insåg. Ty du gav mig insikten att inse kan inte göras åt en annan människa, det är dennes jobb. Och när du tillslut nådde fram stod jag tömd på tårar och undrade varför det tagit dig sådan tid.
För när han berättade hur du kändes visste jag redan och när du inatt förklarade din sanning om en gnutta avundsjuka visste jag innan att dina ord skulle klinga bekanta.

När jag ikväll skrivit tre små ord, sa du, hade du förstått något helt annat än dem sa till dig. Det kändes kusligt att du alltid vet, att vi är såpass förenade, sa jag. Men det är också så otroligt vackert och med beskrivningen om dig och mig som Ronja och Birk i dimman fällde jag en tår. För trots att vi, gentemot dem, turas om att leda så vet vi att även de enklaste saker hade vart svårare att skönja en lösning på om vi inte hjälpt varandra att leda ur dimman som vi gör. Och detta rep skall alltid i våra händer vila, tills slöjan svept ur
synen undan.

Vi pratade om hur vi alltid skall tolka in våra känslor och då deras, i våra ögon känslor, där i andres ord och hur stor skillnad det är mellan att möta en som gör det samma och en som man till större delen kan läsa.

Jag sa att jag säkert sagt alldeles för mycket om honom och beskrev det som en ballong, hur mycket kunde jag blåsa och när skulle den pricka. Då skrattade du och sa att du är långt ifrån full, så jag kan gott fortsätta att blåsa. Jag hörde ditt skratt och såg dina vingar lyfta, och det fick mig att igen stämma in, då blev jag dock medveten om att läggdagstid var sedan länge passerad och för att inte väcka husets innehåll försökte jag sänka mitt gnyende.

Som vågor kluckade vi ikapp och gång på gång slog vi gemensamt mot den välbekanta stranden, mot livet. Vi talade om Mats, om egen sorg och den som är av andras färgad. Vi talade om relationer och om hur svårt det är att se möntren, som ett slag i magen ser man det en dag och då, hur ska man ta tag i det?

Du berättade att du klarat av uppgiften jag gav dig för en tid sedan, till och med dubbelt upp idag. Jag prisade dig för detta och sa att jag var stolt, för det är jag.

Du sa att det är i natten vi pratar som bäst och vi kom överens om att i frånvarandet av dagens ljus slipper givetvis vi de för ögat synliga intrycken och vi får all tid till att bearbeta dessa känslor och händelser. Och att få dela det med någon, det är ett stort och viktigt privilegie.

Jag förstod att en total förening med någon, om än för en kort stund kräver att alla skillnader blir en del av helheten och en säker ömsesidighet till varandra äro nödvändig.

För just i det ögonblicket visste jag att det aldrig kommer gå att släppa dig, och skulle jag försöka vet jag att det kommer ta år, om inte hela mitt liv, att finna den trygghet och fullkomlighet som jag kan känna med dig. Jag insåg då att det är omöjligt för oss att förlora varandra helt, och det spelar ingen roll vad framtiden bär fram, då vi haft det vi har och har allt det som vi någonsin haft i våra famnar.