onsdag 1 april 2009

Minns du? (En dramatisering utelämnande senare påståenden än vid textens födelse)

Kommer du ihåg när du sa att alla de som stod på den här scenen är värda att skratta åt. Att det är människor som tror sig alldeles för mycket, när de egentligen bara är simpla amatörer. Sådana som aldrig kommer bli något, i den bemärkelsen vi ändå kommit överens att döma utifrån.

Minns du när du berätta att de människorna som läser sina enkla rader på den här lilla platån tar sig själva på för stort allvar. Att visst, de får gärna tramsa sig men du tänker inte lyssna. Du har ju din konst, eller hur, du är genuin. Den som kommer bli något, är någon. För att vara seriös är att arbeta från grunden, ha kunskap och känsla för äkta vara. Och då håller inte några omogna iakttagelser av samhället eller protester mot patriarkatet. Det där är inte äkta, inte på riktigt.

Men ärligt, tar du det seriöst? Frågade du mig. Jag sa att jag förstod det du uttryckt, och det gjorde jag, gör jag. Men jag sa att variation föder ju nivåerna och utan dem kan vi inte döma. Så den där tävlingen, här på scen, är inte så dum ändå.

För uppslukad av sig själv är det väldigt lätt att klappa andra på huvudet och skratta bakom deras rygg. För att man anser att de tar sig själva på "för stort allvar". Men hur kan man göra det? Kanske när man inte kan ta ett steg åt sidan, och förstå att man inte är unik. Eller är det när man inte klarar att driva med sig själv och sin egen mänsklighet. I alla fall, jag förstod vad du menade till viss del, och jag gav dig inte ett stort rött fel. För jag lever själv i de tankebanorna ibland. Att vi lever på nivåer av självkännedom.

För vissa är bättre än andra helt enkelt. Vissa föds utan talang och andra lyckas hitta ord som kan beskriva och beröra. På det sättet är alla inte lika, och det att "alla är bra på något" känns då ärligt omodernt. Jaha, så vissa är bra på att sitta i kassan på konsum då? Det är deras talang. Ja visst, varför inte? Vissa blir mobbade andra mobbar, just deal with it. Lev i det hirarkiska systemet och sparka nedåt när du uppåt slickar, som Sundström uttrycker det. Det är nämligen det som kallas mänskligheten. Så uttryckte du dig..

Eller?

Och ja, jag förstod vad du menade där du låg och med glimten i ögat förklarade att du försökt vara töntig, men det funkade aldrig och nu har du fattat att det är för att du är som du är, bland de bästa. Inte sant?
Vad skulle jag säga, att breda på ditt ego kändes fel men att tiga då jag ändå ansåg dig bra såg jag som lamt, så jag log och sa med ironi i rösten att visst är du det, med tanken att du får tolka det hur du vill.


Sedan sa du att det var därför du gärna flinade åt dessa som försöker fånga en liten publik på ett fik. För att de inte lekte på den nivån de var. För att de försökte vara något de inte var, poeter. På detta fik med denna klassiska inredningen som genast får en att tänka på konstnärernas trasiga liv. Gamla sammetsfåtöljer och guldiga speglar. De som helst skulle vart sådär inrökta och skabbiga. Men som idag istället bar namnet antika.
Du sa att du ler gärna åt de människorna på den lilla scen. Och du tycker synd om dem, slösar bort sin tid så, utan talang.


Det lät i mina öron så enkelt då, ett system. Också var det pågrund av att denna tankeställning var sådär politiskt inkorrekt såklart, så lockande. Att bara förklara att alla inte är bra, vissa kan inget som sagt var. För det chockade lite. Jag trodde jag givetvis att det var pågrund av att jag är en som växt upp med antroposofiska föräldrar, att jag kände så. Som gärna propagerar för att alla är bäst! Alla kan allt, bara de vill.
För nu var det ju såhär att jag är tonåring och som ni vet är en del av denna ålder att bryta sig loss från just det man blitt sagd och börja se med egna ögon på saker och ting. Det är i alla fall det man söker, även om man inte lyckas. Och vid detta tillfälle passade du bra in, du formulerade det jag tänkt, men bara i smyg då och trots att jag inte var dum och köpte hela talet så tyckte jag ändå att det klingade bra i mina öron.
Och ja, vissa delar köper jag fortfarande men vad jag inte förstår mig på, och anledningen till att jag ens sitter här idag, är en fråga. För vad skall tjänas på att undvika saker och ting bara för att de inte är tillräckligt som man själv vill. Är det inte bättre att gå kors och tvärs över gatorna istället för att vid deras början snabbt vända sig till namnskylten och utifrån dem döma om de är tillräckliga eller inte.


Det jag säger är inte att du är en elak och alldeles för cynisk typ. Din talang är påtaglig och jag kan inte veta om du bara drev med mig då du sa som du sa. För självgodheten kan du lika med bära, du kan ju ändå driva med att vara pretentiös medan du själv beter dig så.

Men ärligt, om vi bortser från nivåerna nu, att skratta och döma de "för seriösa" eller att gravallvarligt läsa sina halvtaskiga rim fast med den självdistans som den individen kan, är la ungefär samma sak. För trots skillnaderna på alla är vi i längden ändå samma gröt. Och jag tror att ödmjukheten inför allas historier då är ett bättre recept för utveckling än att förkasta.

Och kanske säger jag det här för att jag är sådär lagom och för att jag själv inte anser mig besitta en talang. Eller så säger jag det för att jag är mer en människa än ditt system tillåter och jag väljer att både tänka och känna när jag försöker vara lite ödmjuk, vid några tillfällen i alla fall.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar