Att grubbla utan tillräckliga perspektiv tjänar ingenting till

"Så, då var den delen slut, redo att sjunka ner i sanden. Nu är den lilla epoken till ända, dags att se tillbaka. Det kortaste av allt, ett litet kipp efter något annat, en snabb blick innan livet går vidare. Nu är det dags att skriva historian, ty varje litet steg jag tar, är trots allt en del av något oändligt och det finns inte mycket jag vill hålla kvar. Så, nu är det tid för ett avslut, det känns och jag märker det tydligt som förr. Dags att låta det rinna ur handen, låta det i minnet nu bäddas in. Tiden är knapp men jag vet jag ska hinna, att leva ett liv med så mycket mer. Och varje gång jag i tanken må finna ett litet stoft jag ska minnas och se just dina ljusaste ögon, spegla min ålder och osäkerhet."

Så tänkte jag då men se vad som skedde, värmen är kvar och tanken som så, att nu spelar det ingen roll vad som ska stå. För inget är rätt och enkelt idag, och det är därför jag vet att jag borde sluta att döma dig så, och istället glömma det som får mig att vackla, och inte bara tackla situationen utifrån fördom och osäkerhet. Jag skall i närheten ta ett djupt andetag och sluta tänka på morgonens kval.
För vad gör mig mer än de andra i dyn, vad får mig att skåda med blicken mot skyn? Än är det svårt att ge dig ett svar, än är det så att jag inte vet vad. Vad vinden är som mina vingar skall bära, och jag kan ej säga säkert att jag flyga skall, men jag vet att handlingen börjar med tanken och den flyger mot himlen i väldiga skall.
Det känns som jag säger saker som är, inte de som jag igentligen bär. Bara för att jag skall slippa berätta, bara för att sanning för mig, är en sådan sak som bara vilar mellan trygga munnar och i något annat än vad detta nu är. Jag försöker fumligt att greppa om sådant som jag egentligen inte kan stå för med dig, bara för att jag ska ha något att säga som utgår direkt ifrån mig. Ty orden som brukar ligga mig nära om hjärtat, ger mig bara smärtan av att svika mitt sinne och få mig på fall, när jag säger något som ej äro det jag vill ge, när jag i varje historia känner mig sne. Och fel och placerad av någon som skrattar, att spela ett spel eller vara sig själv är i stunden inget jag kan avgöra.. Nej.
Så vad framtiden bringar jag ej vill ta mig för att säga, för jag har gjort det förut och trott mig veta, när jag i själva verket snubblade på mina egna ord och tappade bort bilden om vart jag själv stod. Nu som då är inte det samma, men jag vet inte än vart jag kommer att hamna.