Nyår!

1,5

Ett o ett halvt år.. Trots magkramper o spysjuka älskar jag honom, och lite därför också. För vilken pojkvän torkar mattan efter en lite (eller i detta fall tämligen explosiv) olycka och vem hämtar inte mackor o håller om en i smärtorna. Om inte den bästa pojkvännen i världen! Jag älskar dig Markus, och även om min inlägg kommer mer sällan, eller mina månadsuppdateringar minskar, så har inte det med vår kärlek att göra. För kärleken vår är stadig och vacker, nu som då och jag vet, och vill, och hoppas, att åren som kommer är våra också, tillsammans, du och jag. För att se mina drömmar, det är att se dig i dem, och jag älskar oss för det, för att vi tror och vill, och framförallt kan.

2011 kommer bli ett galet år, för oss båda. Och tänk att vi får uppleva det tillsammans!

God morgon

Nu stundar en ny dag, och dagen är första december 2010.. Jag ligger frusen kvar i min säng och önskar det var varmare utanför täcket.. Eller också att det var varmare under det, helst i form av en annan kropp intill. Och då Markus såklart.

Idag är det återigen dags att le mot världen, jag skall spendera hela min eftermiddag i vuxenskolans lokaler här i Uppsala, diskutera elevråd med representanter från seco, och efter det bjuds en kväll med Fanny. Jag tjänade en hundring extra igår genom att slinga min boendevärds hår och tänker därför onsdagen till ära, lägga den på mat i stan. Och sedan blir det en öl eller två, i min goda väns lag.

Jag känner mig lättad och nöjd med livet idag, trots att endast någon timma gått i vaket tillstånd. Jag har fått sagt det som kändes obekvämt, och även om jag kan låta dramatisk var det inte mer än så. Något jag ville få sagt bara. Jag känner mig nu varm och lugn, och hoppas min andra hälft inte tog allt för illa upp.. Det var i så fall inte min mening. Jag längtar tills jag får höra hans röst igen, i ett något piggare tillstånd.

Visst blir man trött och arg på alla de som agerar själviskt och oproffsigt. Markus har en sådan där borta i Usa, och jag har mött typen förut. De som utan någon som helst självinsikt inte kan ta en diskussion. De offersätter sig själva, skyller ifrån sig, använder sig av skamverktyget och försöker skuldsätta den andre i fråga, istället för att klara av att se saker ur olika perspektiv eller argumentera vettigt för sin sak. Det är tragiskt och frustrerande. Visst vill man bara skratta åt det, men det är verkligen enerverande, att de här människorna finns. Så in i norden tycker jag illa om människor som i en diskussions situation, eller liknande inte kan ta till sig det den andre parten säger, utan istället sätter sig i en försvarsställning som går ut på att offerförklara sig själv. Att den inte skäms över sig själv, tänker jag då. Fy.

Nu skall jag upp och laga mig lite frukost, sedan blir det dockhuspill följt av skola och sedan mot staden. Emellan skall jag hinna ringa älsklingen också. Skall bli skönt, saknar han så in i norden just nu. Och vill egentligen inte att det skall bli fel mellan oss på något sätt. Så är lite besviken för att jag är tvungen att säga saker hela tiden, eller för den delen fälla tårar. Ibland måste jag bara gaska upp mig och skita i skiten som snurrar i mig. Men det är mycket nytt nu, många tankar som far. Funderingar och oroligheter.

Men det är inget som förstör mina dagar. Jag är så nöjd med mitt vackra liv att hälften vore nog. Man kan ju fråga sig vad jag gjort för att förtjäna så här mycket gott! Måste vart i något liv innan detta.

Med kärlek

Jennie

Virrvarr av allt

Just i denna sekund mår jag inte så bra, inte alls faktiskt. Jag är som i stormens öga, men här är det ju inte stilla. Här river vinden hål i seglen och jag håller hårt i rodret. Jag vet vart jag skall styra, jag vet att jag är i stormen nu, men att ljuset finns. Men just nu är det lite mycket. Just nu är det bäckmörkt och jag måste dö en smula här inne, för att kunna se allt klart igen.

Det är en teater som snart har premiär, människor jag längtar bort från, det är sista året i skolan, det är nya tider. Det är jul snart, och det är oro i hemmet jag lever i. Trivseln jag försöker hålla kvar vid rinner genom fingrarna på mig och jag vill bort. För en gångs skull göra mig ett Eget hem. Det är skolan och det är körkortet. Det är bokade lektioner som jag inte vet hur jag skall få tid till och det är relationer till familjen jag undrar om de skall gå ihop.. Allihop. Det är längtan och saknad. Det är den bitande känslan av att jag är för långt bort. För långt bort. Det är nya tider, som jag inte kan förutse. Det är att släppa kontrollen och inte oroa sig. Men det är längtan, längtan till lugn i hans famn en stund. Inte prata om sen, inte prat om då. Bara nu. Bara vila i hans armar för en stund.

Det är projekt och det är au pair, det är människor jag inte tycker om. Varför kan jag bara inte tycka om.. Det är tankar om vad som är bäst för mig, vart skall jag gå. Hur skall jag gå. Det är tröttheten över folks oengagemang och irritationen över de som inte säger något. Det stora beslut som fattas och det är framtid som skapas, ständigt, i allt. Och det är sorgsenheten när man förstår lite mer om varför världen är så svart.

Och det är leenden, det är det där extra som får en att vakna inombords. Det är en liten försäkran om kärlek, det är en människa som öppnar sig och en annan som skrattar med en och säger att den tycker oss. Det är ljus i allas fönstren och en förväntan i barnens ögon. Det är stundande vila och längtan till den, som för oss framåt. Det är tryggheten i att veta att han alltid finns där för mig, och att jag finns här för honom. Det är lyckan i talet två och vetskapen om min intelligens, min klarhet och min enorma styrka. Det är viljan att kämpa mot allt som är fel med det ikring, och allt som gör att jorden surnar. Det är glöden i bröstet som trots allt alltid lever vidare och som för oss framåt, och som får oss allt närmre varandra för vart steg. Det är spänningen, i att inte veta vad som komma skall. Och det är den kittlande känslan som säger mig att jag hela tiden lär mig nya saker, det är storheten i att redan ha förstått, att allt spelar roll i vår resa. Allt.

Det är nuet och energin, det är ljuset som nalkas och det är orden. Det är orden som aldrig lämnar oss. De som får oss att ta oss vidare, orden räddar människan, gång på gång. De hjälper oss och utan dem hade det inte gått. Jag tackar dem.

Och just i denna sekund, nu när jag skriver denna mening, börjar molnen att sakta, sakta klarna. Det är ännu mörkt men jag anar en dis av ljus omkring mig. Rodret håller jag med allt stadigare tag och jag vet nu, så som jag alltid vetat i mitt hjärta, att det är ingen fara. Varje storm har ett slut, och efter mörkret segrar ljuset över natten.

Och då hör jag det i vinden, jag vet inte om det är min röst, om det är hans eller vår.. Men orden vaggar mig in i sömnen..

Det kommer bli bra, det kommer bli bra

Även om det inte känns som det ska
Att vara ifrån den man älskar som mest
Att inte kunna hålla om den man håller som bäst

Men det kommer bli bra, det kommer bli bra
För efter veckor har gått då ses vi igen, vi ska
Då hålla så hårt, så som vi gör som bäst
Och vi vet båda två, att vi kommer klara vårt test

Och allt där till, det som gör mig stirrig, det kommer också gå bra. Så enkelt är det.

Jennie (Älskar livet, och Markus)

17 månader

17 månader. Vi firar 17 månader idag.. Jag var 17 år när vi blev tillsammans.. Nu fyller jag snart nitton, herrejesus vad tiden går framåt hela tiden.

Just nu händer det tusen saken, men det spelar egentligen ingen roll hur det kommer att bli. För vi älskar varandra. Och vi vet båda två att det kommer gå bra. Som Markus sa; Vi kommer stå där när vi är trettio och så kommer vi titta tillbaka tio år och så kommer vi undra vad det var vi var oroliga för. Och så kommer det bli, ingen ide att oroa sig. För kärleken är störst, och den är hos oss stabil och svindlande härlig.

Det bästa avsluta

Jag måste bara skriva ett litet inlägg till, denna underbara dag. Open Mic gick strålande! Trots lite oro i början, försening och sådant så blev kvällen en afton i lyckans tecken! Det var både lyckat och jag blev så lycklig.. Började till och med gråta då en förtjusande dam avslutade kvällen med, troligtvis den vackraste stämma som jag hört! En glädje, charm och utstrålning hade tjejen också. Och flera andra fina nummer också för den delen, lovely!

Och jag älskar Markus! Har jag sagt det? Jo, jag älskar Markus ner i tårna och upp i huvet!

Kärlek från en gladans Jennie

Bra dag!

Jag blir så arg, men fram för allt blir jag besviken. Jag tror inte det ligger hos mig längre, så nu väljer jag att varken gråta eller gorma. Jag tänker lägga det åt sidan helt och låta det vara.

Idag skall jag vara konferencie på Open mic på huset. Och trots vissa så att säga, mindre aktiva människor, har vi ändå lyckats få ihop allt! Jag har dragit i lite trådar, och så också Dag och några. Så nu blir det full rulle! Skall bli så roligt. Brukar alltid gå ifrån de kvällarna med en känsla av att allt är möjligt och förutom den lilla grejen nu på eftermiddagen så har dagen varit riktigt fin! Dagen har liksom en fint ljus över sig, trots snöstorm och kyla, och idag är en sådan där lycklig dag! En självförtroendets dag! Jag är så himlans bra, mitt dockhus börjar bli klart och trots skavanker är jag stolt över att jag fått ihop det trots allt. Idag hade vi framförande av egenskrivna tal på svenskan och jag fick ta emot åtskilligt med beröm :) Vilket gjorde mig stolt över mig själv. Jag är verkligen duktig när det gäller! Och jag lämnade även in en historiauppgift som jag är tämligen nöjd med, vilket kändes som en liten sten som lättade från hjärtan. Nu är jag super sugen på att träna, skulle gjort det igår men hann inte med då läxorna åt upp mig. Men imorgon då jävlar!

Nu skall jag ha gymnastik.

Jennie

Inredningsbloggar förgyller min dag!

Jag sitter för tillfället och slukar intredningsbloggar så det skvätter om ett! Jag blir nästan kåt av alla soffor, kök och golv. Detta köket är kanske inte mitt drömkök, men iden med att ha någonstans i köket för något bekvämt att sitta i älskar jag! (Se i hörnet av rummet) Då kan gästerna sitta och prata, eller ta det lugnt med ett glas vin medan värdarna lagar mat, eller vise versa ;)

(marie claire maison)

Jennie

Markus

Min älskling har skickat mail till mig. Flera stycken. Min kära är stor, och duktig. Mogen och ambitiös. Åh, nu är han i Miami. Lite närmre mig kan man säga. Och jag längtar efter honom så det dunkar i bröstet!

Morgon, morgon

Snö, blöt, blöt, kall och fuktig snö. Det knarrar inte lika fint som finsnö, inte lika vackert som nyfallen lätt och luftig snö, inte lika bra att gå i heller. Jag blir lite blöt jag med, i snön.

Jag tog mig duktigt ner till stan i morse, vi skulle träffas på stadsbibblan under historialektionen och samla ihop litteratur inför ett uppsatsarbete (jag vet inte vad jag skall skriva om). Och väl där, endast tio minuter sen, för bussen fastnade i den lilla backen utanför botan, ja då får jag reda på att lärarinnan är hemma med sjukt barn och att vi inte behövt komma. Fy, fy, fy. Så jag handlade toapapper, frukt och smootie och begav mig hem.. För att komma på att jag glömt det viktigaste; Tamponger och smör till baket jag måste göra senare! Attans, det får la inhandlas på (mycket dyra) tant grön här i Håga då..

Men trots denna morgon är jag stabil och nöjd, Markus ringde i morse och vi fick prata ett bra tag. Ikväll skall jag städa o tjäna lite pengar.. Och så tänkte jag skriva ett cv också, kan vara bra att ha, tänkte kolla om Smultron (hyrlokal för fester, samt kök, o inkl serveringspersonal då) har behov av extra personal. Hoppas på att de behöver någon!

Nu sitter jag och dricker smootie och äter äppleklyftor och hoppas att inte min bildlärare är insnöad, med tanke på hur sugen jag är på att måla på min oljemålning.

Jennie

Snygga mig

Ny layout! Hoppas den tillfredsställer ert öga. Är dock inte nöjd med färgen på sidorna riktigt. Funkar inte helt till det svart, vita. Men den får funka så länge!

Soo long fuckers!

Jennie

Denna dag

Idag har solen lyst och stänkt glitter över åkrarna. Jag har målat mitt dockhus i glimmande gult och längtat efter julen. Fast mest har jag längtat efter Markus. Idag har jag verkligen längtat med hela kroppen, ni vet ni som saknat någon mycket, hur det känns i bröstet. Det blir ofta extra påtagligt när vädret är vackert, när jag fryser om nosen och när mina händer känner sig tomma.

Idag har jag vart på teatern, det känns som om det börjar närma sig föreställning i kroppen nu och tyvärr blir jag lätt irriterad (mest på mig själv) när saker inte sitter ordentligt. Men jag börjar tro mer på pjäsen nu, idag var många riktigt duktiga, även om slutet av repet kanske spårade ur en aning, men ändå.

Nu är det natt och jag borde verkligen sova, men Markus installerar något där borta i Usa och jag väntar på att han skall bli klar så vi kan fortsätta prata lite. Så jag får berätta om min dag, den känns liksom inte klar om jag inte får dela den med min kära, och då är det ändå inte skönt att sova. Så i väntans tid skrev jag ett litet inlägg. Kärlek till er alla!

Jennie

Vem bestämmer hur jag är?

Jag bestämmer hur och vem jag är. Det är bara jag som gör det. Det jag vill kan jag, och det är bara jag som bestämmer vad det är. Och hur jag skall göra det. Jag vet inte vad någon annan tycker och känner, men jag vet var jag står och jag bestämmer mig här med för att jag bestämmer vem jag är, hur jag ser ut för mig själv och vad jag tycker om mina kvaliteter. Ingen kan säga att det är på ett visst sätt. Eller att jag är lik någon.

För nu bestämmer jag att jag är underbar, och om jag har något som någon annan blir ledsen av så skall jag ta det till mig, jag skall vårda det väl och jag skall förstå, sätta mig in och jag skall leda mig själv rätt. För jag, endast jag har kontroll över mitt eget liv och vad jag gör med mig själv. Och endast jag bestämmer hur jag vill se på mina egenskaper, hur jag väljer att tackla dem, och hur jag väljer att bedöma situationen.

Jag måste släppa kontrollen över andras sätt att vara, jag måste släppa rädslan över domen jag tror mig skall få hela tiden, och jag måste ta kontrollen över mig själv. Ty jag är den enda jag kan tygla. Jag kan inte bestämma hur andra skall vara, eller inte vara.

Jag är otrolig, jag har många fantastiska egenskaper och jag en riktigt mysig flickvän. Jag är öppen, känslofull, spännande dramatisk, och jag lever med mitt sinnes alla dofter nära inpå. Jag är trevlig, mjuk, intelligent, mogen för min ålder, vaken och jag är modig och stark. Jag är svängig och explosiv, ambitiös och hel! Men jag är också stillsam, iakttagande och funderande.

Jag är Jennie, och som alla människor har jag saker som jag inte är lika stolt över, men nu förstår jag att om det är någon som bestämmer hur jag ser på mig själv så är det jag. Och jag älskar mig för att jag har svårigheter med vissa saker, för sådan är jag. Men vad jag älskar mer, är att jag kan lära mig att bli bättre och ta kontroll över vad det är och göra något åt det.

Jag måste förstå att Markus inte menar något illa, att han älskar mig för den jag är och att det är endast jag som sätter hinder för mig själv genom att låta fördomar och vidskepelser kväva mina positiva känslor. Jag tänker därmed tänka den här tanken när jag börjar balla ur; Jennie, du har kontrollen, du väljer hur du ser på dig själv, jag älskar dig!

Puss på det!

Dessa två, denna gudomliga skönhet

Klassiska pianostycken

Att jag inte förstått bättre genom åren.. Att jag inte tagit mig för att verkligen leta, finna och vrida och vända på det som får mitt hjärta att slå stilla slag, och min kropp att andas med helheten.. Dessa fantastiska musikstycken som är allt jag letat efter och allt jag kan önska mig ur tonernas värld, dessa klassiska pianostycken. Så totalt tillfredsställande och fullkomligt känslofyllda. Åh, att jag inte förstått att det här är vad jag alltid hungrat efter. Men nu, nu förstår jag.

Design

Har du någon gång sett något så vackert att du skulle kunnat brista ut i gråt? Jag talar inte om en mammas ömma händer, ett barn klara ögon eller höstlöven som faller. Jag talar om konstverk, det jag menar är möbler. Dessa träsnidade hyllor och mörkröda sammets soffor. Känslan av hänfördhet, respekt och en gudomlig skönhet.

Jag säger dig, utan att ljuga. Att så, att den känslan frambringar riktigt väl utförd design. Ofta i form av varma trähantverk, oljade ekgolv och total harmoni. Denna design. Nu förstår jag, jag älskar det.

(Bild någonstans ifrån)

Jennie

Du vet när det spritter i bröstet!

Kärlek, kärlek, kärlek! Nu intar den kroppen, smälter alla faror bort och lämnar efter sig solsken, värme och lycka.

Åh, vad varm jag blev, det kittlar och leker i varje vrå av min kropp och framtiden, nuet och då, alla ler de emot mig. Vad otroligt lyckligt lottad jag är; Intelligent, vacker och god! God som en godsak, nu varm som en bulle.

Och vem är det då som tänt mina eldar och värmt upp mitt hjärta, om inte mannen i mitt liv. Min älskade Markus, som betyder så mycket.. Ja, du betyder Så mycket för mig.

Tack!

Åh, efter senaste inläggets publicering måste jag säga att jag känner mig mycket lättad! Så skönt att skriva en snutt, och på så sätt låta skiten rinna av mig och istället fastna på pappret. Nu är jag botad, nöjdare och lugnare. Det hjälper mig verkligen att skriva några stycken av känsloskildringar för att kunna lämna dem bakom mig, och för att kunna slappna av. Känner mig betydligt renare och varmare igen.

'couse Bby, I'm back!

Imorgon är en ny dag, och den kommer bli vacker!

Musen gnager hål, hål på vinden och hål i mitt huvud. Jag försöker spela hög musik i mina hörlurar för att slippa djurets tänder mot bjälkar och tak; Men det får bara huvudvärken att eskalera och irritationen i bröstet att öka. Kanske spelar jag fel musik, kanske fläckade jag nu den vackraste musik jag vet, med mitt dåliga tålamod, min besvikelse och den lilla ilskan.

Jag må ha det riktigt bra, och må Jesus ha gett mig allt jag kan önska mig. Men de senaste dagarna har mitt undermedvetna jag, hela tiden styrt mina känslor till mörkare platser än jag velat och mina tomtar på loftet tycks älska att stampa hål i golvet där de dansar och tjoar. Såsom musen på vinden och det undermedvetnas djävular, gör de alla mitt Jag och självaste mig riktigt argsint och lättstött. Och till råga på allt har både stenen i magen och misteln i bröstet lagt sig till rätta och påminner mig om att ibland står jag fan maktlös.

Och där ligger mitt hjärta, tyngt och utan talan mot alla dessa elakingar som befäster mitt inre. Man kan fråga sig när mitt hjärta slutade ha sista ordet? Må hända efter att det blev stucket med en spik igår, eller då det fick ta hjärnans hårda ord under dagen.. Men saken är klar, mitt hjärtas värme och kärlek är rädd för att bli missförstådd och bortgjord igen. Så mitt kärlekscenter har bestämt sig för att ta en paus.

Inte för att det egentligen går, utan för att man kan hoppas ibland att livet självt vore så enkelt som några ord, meningar och tankar i en text här. Det är sant att jag är generad och bortgjord och att mitt hjärta är väldigt, låt oss säga, förvirrat just nu. Visst hade det var skönt om jag kunnat göra som jag sa, eller ta fajten med tomtarna och strypa dem med deras egna tomteluvor. Men så enkelt är det inte, det vet vi. Som lever. Vi vet också att det bästa sättet att gå vidare är att kväva genansen, inse att det är som det är och sikta framåt. Och utan att bli alltför känslosam, lära oss av det vi blivit sagda, och fortsätta vägen fram.

Men.. Jag kom på ett bra rim ändå; Well, fuck det mesta! Nu skall både jag Och mitt hjärta semestra. Så det får la bli så då. Hej.

Sexton månader tillsammans

Kommer du ihåg när vi stod på verandan i Flogsta? Jag tror vi hade vart och handlat. Du kom upp till mig och vi log, och för första gången sa vi till varandra att vi ville ha barn tillsammans.. Jag tror jag svimmade en aning inuti. Jag hade liksom känt så, men inte vågat säga så. Hade känt att jag inte ville skrämma bort dig med mina Stora känslor. Men jag kommer ihåg den dagen, jag kände mig så hel och lycklig. Och förundrades över hur jag kunnat få dig. Jag var bara sjutton, och så glad. För att jag funnit en sådan man. Som bar lika stora känslor som jag! Och varken skämdes, eller tvekade att säga dem.

För drömmar, det är de som för oss framåt. Och visionärerna som siktar mot stjärnor, det är de som kommer längst. Och så skall vi också färdas framåt tillsammans. Och komma riktigt långt

Haha, älskar bilden..

Älskar dig.

Jennie

Åt helvete med allting, jag säger tydligen aldrig rätt.

Hos min älskade i Usa

Kärlek, det är kärlek förstår ni..

Jennie

Från älskling:

Du vet väl om att du är kärleksfull

Och att jag älskar dig för den du är

Jag tror jag nästan ramlar omkull

När jag tänker på att du snart är här

Sötast av alla

Äntligen måndag!

Nu är det snart dags, snart är fredagen här, och tiden för mig att ta min resväska och bege mig väster-och söderut. Över hav och land, till min älskades hand.

Jesus, äntligen. Jag längtar så jag spricker snart!

"Visst är det skönt att bara få vara"

(Reaktion på en facebookkommentar)

Jag håller med, att bara få ta det lugnt. Strutta runt i sköna kläder, men ändå känna sig mjuk och fin. Att kunna kolla på en film mitt på dagen för att det regnar ute och att ha tid att pyssla och plocka.

Ja, allt det här hade vart skönt, och är skönt, när Markus är med. Annars; Jag känner mig uttråkad, tjock och stressad. Måsterna äter mig för jag har ändå inget annat att tänka på. Jag bor inneboende och kan inte gå runt och pilla som jag vill. Och jag får huvudvärk av att inte vara sysselsatt.

Men när jag och Markus har sådana här dagar då ser det helt annorlunda ut. Det är lugnt och vi kan sitta och surfa lite bredvid varandra. Vi har härligt spontansex och kan somna i varandras armar mitt på dagen. Vi kan handla lite, promenera och njuta och Bara vara. Men utan honom, är det inte skönt alls. Så är det bara.

Sent om nätterna

I natt så kommer det över mig. Griper tag i mina inre väsen och gungar dem. Liksom får allt ur balans. I vågornas brus, måsarnas skri, det kommer bli bra.. Dikter från förr återvänder, ord som letar sig tillbaka. Frågor som väcktes tidigt men som aldrig fått svar. De som rycktes upp i ljuset på ungdomens morgon och som kommer stanna där till natten nalkas, tills mörkret tar våra liv.. Kommer orden någonsin göra sig hörda.

Jag ler lite, för jag skall också skriva om ljuset som kommer mot mig i natt. I allt detta finner jag värmen. Den ser mjuk och omfamnande ut. Jag ser inga färdiga konturer men jag hör och förstår att det är du som finns där och jag känner det med hela min kropp. Min själ, mitt inre väsen om man så vill säga, är det som tar sig loss från oron och viskar till mig. Det är rösten jag bär i mitt inre, som nu verkligen förstår vad det är jag sagt henne så länge.

Han är din följeslagare, han är min tröstande livskamrat. Det visade han inatt, det kanske såg enkelt ut. Orden han sa och meningarna han skrev.. I natt klarnade det i mitt inre, på ett gudomligt sätt spred sig glädjen i bröstet. Rösten klev ur oron och sa till mig att jag kunde känna mig trygg. Han finns där.

Varje del av mig är sams. Varje nivå är nu, trots oro och stress, tillfreds. Vi hittade varandra inatt. Och jag är överens med mig själv, jag vet, att jag älskar. Att vi älskar, högre än skyarna. Nu har orden stillnatt, dikterna lags sig ner i väntan. Väntar på att få delas, väntar på tiden då vi återigen är intill.

Jennie

Parantes

(Ja, jag skäms faktiskt lite. Det gör jag. Känner mig inte upprätt, inte värdig eller tillräckligt rak. Och det känns irriterande, det gör det. Att jag skall vara en sådan sucker. Och ja, det är inte kul att känna sig som en tjatig kvinna, som kastar sig om halsen och klänger som en barnunge. Ja, idag skämdes jag faktiskt lite. Men jag vet, att imorgon har det gått över. Imorgon är jag värdig igen. Och det kommer ta ett tag innan jag är alldeles för svag igen.. Ett tag i alla fall. Varför jag blir rädd av sådant här? Jo för att jag vet, att jag skulle nog tröttna. Och det är det sista jag vill, men jag är också en riktig dramaqueen, och det vet de flesta som känner mig. That's it. Nu sova.)

Tre gånger fem blir femton!

Markus, Markus, Markus!! Hallo du och allihopa! Hej, Halloo?!

Idag är det idag, idag är det femton månader! Den 25:e känns det alltid som att ett steg har tagits, ett kliv vidare in i framtiden. Och även om jag blev lite rädd igår, för man vet aldrig var den kommer ta oss. Så gick det snabbt över då jag förstod att jesus vilket liv vi kommer leva! Jag kommer inte bli en tråkig människa, med jobb på ica hela livet och en tvåa i angered! Nej, vi kommer komma så mycket längre än det. Jag vet att jag också kommer få kliva, längre upp och längre fram.

Tänk att jag funnit en människa som jag kan vara så stolt över, som kan så mycket och som redan har klättrat så högt. Klättrat med egen styrka och med ett stort mod. Och vi är nog lika, för jag är också modig! Det vet jag. Så jag vill säga att jag inte är orolig, utan att framtiden ser ljus ut. Spännande, och alldeles, alldeles, underbar!

Förstår ni där ute hur stort det är? Att älska någon. Hur överväldigande det är att någon tänker på dig och hur värdefullt det är att han finns, där för dig? Och att han är omtänksam, han är snäll men inte mesig, stark men inte omänsklig, och att du kan se en framtid med denne man. En realistisk och ljus framtid. Sug på den karamellen. Ty du kommer förstå att det är stort, det är det.

Jag undrar vart livet kommer ta oss, jag undrar. Men skall se nuet, och låta den komma som den vill, framtiden..

Jag

Jag tror att jag börjar falla rätt, falla på plats. Jag känner att mina delar börjar hitta varandra, att min helhet börjar formas. Det känns så. Må den kanske åter falla sönder, men jag känner just nu. Att jag börjar att bli riktigt hel. Verkligen, jag är på väg framåt. Jag tror att jag kommer komma långt, på det att vara jag. Och jag känner mig stolt, och lugn över att vara jag. Jag litar på mig själv. Och skönheten är att kunna se mönster, bitar och bitar som faller på plats i en helhet. Som bildar mig och min framtid.

Markus

Återigen är du försvunnen

Framför mig står du inte mer

Återigen är du borta

Men jag lever, ibland till och med ler

För jag börjar sakta att lära

Att hur ont det än nu gör

Så kommer du alltid tillbaka

Jag vet att du på mig hör

För kärleken vi känner vi två

Den är inte liten och skör

Den är stor, varm och trygg

Den är inget som avstånd förstör

Den 7 juli 2009 (Dagen jag tänkte att jag älskar honom)

Med trevande lemmar, jag famlar en nutid Med utsträckta händer, vill få tag i min samtid Vill forma en verklighet med roten i mig Samla min existens och ge den till dig Men allt ser ut att endast finnas på håll Här finns ej mittpunkt, inget märkte vid noll Det är som om någon min värld har förryckt Alltet är flytande, det är ständigt på flykt Mitt förstånd, ingen klarhet i handen finns där Varje hus, och min penna, det materiella ej här Mina tankar och känslor nu flyter ikring Skapar virrvarr, verkligheten är borta, försvinn Jag blickar i världen med slöja för syn Varje steg känns trevande, jag famlar i dyn Jag vill finna en verklighet med roten i mig Jag vill samla existensen och ge den till dig

Min älskade

Idag är det onsdag! Onsdag den 25:e augusti.. Och det känns otroligt att kunna säga att vi idag vart ihop i fjorton månader. Det är inte illa det, inte alls. Det är underbart fint! Det är alltså ett år och två månader.. Och jag kan inte låta bli att tänka som alltid. Att gud vad tiden går när man är lycklig. När man känner och finns till med en annan människa så som vi gör.

Du gör mig lycklig!

Jennie

Om mig, bara mig..

(Läses med själslighet, lycka och värme...)

Jag är underbar, fantastisk och full av möjligheter. Kvällen gav mig känslan av löften, doften av framtiden och dess möjligheter. Livet var fint, där vi stod och talade, om just kvällen. Om hur roligt det var med alla framträdanden och hur duktig du var, och jag då. Vi alla liksom flöt runt i efterdyningarna av scenadrenalinet och log åt varandras skönhet. När vi skrattandes vandrade gatan fram, efteråt, hörde vi sång, från en bänk. Där satt en flicka med prickiga strumpbyxor och en fantastisk röst, och hon sjöng, igen och igen. Hon sjöng för livet. Världen glittrade i många färger runt om mig och allt kändes riktigt bra ikväll.

Den här lilla biten handlar om kärleken, den stora kärleken till livet och till mig själv. Jag är otrolig, för jag är jag. Och fan vad jag trivs med det.

(Hoppas du slumrar sött min älskade, jag saknar dig i all min lycka, om du ändå var intill och delade den här)

Jennie

Tid och känslor

Som du sa -

Det är verkligen fascinerande det här med tid. Tiden är konstant, den är och den är alltid den samma. En timme är alltid en timme, och en vecka, en vecka. Det som däremot spelar roll för hur vi uppfattar den, är våra känslor. Alltså är inte tiden den samma, inte för våra känsloliv. För i varje sinnestämning går tiden annorlunda och det är precis det som gör sig så tydligt i mitt liv just nu, och vårt. För vi har upplevt hur två månader gick som i flygets hastighet. Även om jag varje gång vi låg ner intill, varje gång jag kände lyckan tänkte extra på att suga i mig allt och inte tänka på framtiden. Även om jag kände tacksamhet så ofta, så skenade tiden som vilda hästar ifrån oss och så var det åter dags för ett hejdå och känslan av sorg som fyllde kroppen. Och det finns aldrig tillräckligt med tid för att säga hejdå, för hade tiden funnits, hade den stunden inte behövt äga rum. Men vi gör olika saker, är på olika ställen och då blir det så här. Så enkelt är det.

Och så kommer vi till den senaste veckan och smärtan och saknaden efter dig. Och helt plötsligt ser tiden Helt annorlunda ut. Den senaste veckan har känts, tidsmässigt, som en evighet jämfört med våra månader på sommaren. Det känns som månader sedan jag höll dig i mina armar. Och det är Bara en vecka sedan, som vissa skulle uttrycka det. Bara en.. Men det känns inte så.

Och det är så tiden är, hur vi upplever den är helt beroende av känslor. Om man saknar eller ej.

Jennie

Början på något stort

En vacker historia att berätta för barnbarnen. En inspirerande berättelse om två människor som finner varandra och lever lyckliga i alla sina dagar. Ja, den sistnämnda biten kan vi inte veta något om, men historiens början har vi skrivit och visst är den vacker. I alla fall för vår part i den.

Det började sommaren 2007, jag hade börjat umgås en del med en fin människa vid namn Emma. Jag hade lärt känna henne genom en väninna som heter Bella och vi trivdes bra ihop vi två. I alla fall så hade jag där på sommaren lyckats övertyga min familj om att vi skulle åka och möta Emma och hennes syskon på Kongahälla medeltidsdagar. Och vi gav oss i väg i vår gula lilla bil, men halvvägs på motorvägen mot Kungälv börjar motorn ryka och vi är tvungna att köra åt sidan. Och där sitter vi, fast. Samtidigt i en annan bil, också på motorvägen sitter Emma, hennes syster, säkert någon mer och så bakom ratten hennes bror Markus. De åker i godan ro och då de ser en gul bil på sidan av vägen, med en flicka sittande på asfaltskanten med ryggen mot vägen, säger brodern något i stil med "Vad är det för jekla estetare som sitter på vägen". Just då får Emma ett sms av en sur Jennie som säger att de fått motorstopp. "Det är min nyfunna vän" säger Emma.. Markus skall ha skämts lite men inte tänkt mer på det. Jag och Samuel lyckas i alla fall tillslut ta oss till Kongahälla och det är här vi ses första gången. I alla fall måste det vart den första, har vi klurat ut. Jag kan dock inte minnas mer än att jag säkerligen var lite blyg och inte vågade prata med någon äldre kille. Markus däremot kan minnas att han tänk på mina bröst och lagt namnet på minnet. Vilket fiint första möte, inte sant?

Och så fortsätter sommaren och jag blir närmre vän med Emma och börjar mer och mer att hälsa på henne i sitt hem på Narveröd, Myckleby. Och så börjar det komma smygande.. För på källarvåningen finns han nämligen, brodern Markus. Och när hösten börjar knacka på så förstår jag snart. Hur det ligger till i mitt hjärta.

Det är nog i september, det är bazar på min skola i Slussen. Här bjuds på försäljning, underhållning och cafe. Och syskontrion Emma, Malin och Markus är givetvis på plats. Här ifrån har jag fler minnen, och de innehåller alla Markus. Ett är när jag skall skriva cafeskylten och Markus står intill. Hans kommentar på mina bokstäver är att mitt F ser ut som ett P.. Cape säger han, och jag rådnar. Det gör det la inte.. Eller det kanske det gjorde men det jag minns är den där varma känslan av att han ser mig, men rädslan för att han faktiskt gör det. Ett senare minne är.. Vi sitter i eurytmisalen. Jag vet inte hur men han har ett snöre i handen. Ett sådant där rött i plast som man har på paket, och han lutar sig fram och knyter det runt min handled. Det känns konstigt kanske men endå rätt självklart och jag säger bara tack, och inget mer. Sista minnet är när vi sitter i matsalen. Vi sitter där allihopa, syskonen Karlsson och jag. Även en kille vid namn Rasmus, Malins kille sitter till bords. Det skall nämnas att denna Rasmus har jag också en knytning till. Han är nämligen son till Karin Lundberg, en kvinna som jobbar som förskolelärare på skolan. Alltså min mammas jobbkamrat, Olle är Rasmus bror och jag skall erkänna att när jag var liten var jag riktigt kär i killen. Men i alla fall, alltså, Rasmus sitter även vid bordet. Och då nämner Malin, som nyligen vikarierat på fritids (För min mor), att min kära lillasyster Ella så fin berättade häromdagen att jag, tydligen, brukar sitta på henne ibland. Jag vet inte vad bakrunden var, om jag brukade försöka mosa henne eller om jag råkat sätta mig på henne någon gång, men det jag minns är att attans, jag känner knappt människorna och så har min syster sagt något så otroligt pinsamt. Jag tror jag ville sjunka bort för evigt precis då, på den stolen, den hösten 2007. Men tur att jag inte gjorde det, för då hade vi inte stått där vi är idag.

Hösten fortsätter och jag spenderar tid hos Emma. Och nu har jag börjat förstå, på riktigt. Jag minns inte om jag hade ett stor break through direkt, men alla småminnen säger en sak, jag har blivit riktigt kär i en av mina bästa vänners bror. "I'm in love with your brother.."melodin ekar i huvudet på mig. Jag ser honom genom Emmas fönster påväg ner i sitt källarrum och magen gungar till, jag minns när jag vart och ätit frukost och mötte honom på väg tillbaka till Emmas lilla stuga. Precis runt hörnet, hans blå ögon och morgonruffsiga hår. Åh gud. Ni vet den där känslan "Han luktar knappt något men ändå gott, han ser så otroligt mjuk och.. " Ja, om det finns en sådan känsla. Men det känns helt enkelt som om allt man vill göra är att bara springa fram och krama honom. Krama så länge att han bestämmer sig för att aldrig släppa och lukta. Jag ville lukta på honom, så gärna trycka näsan mot hans hals och kinden mot hans.. Och plusa sedan på ett litet leende och ett godmorgon, knäsvaghet hos mig och du har kärlek. Jag var fast. Men ack som jag flydde. En öga mot öga-konversation var inget jag klarade av, varje gång jag såg honom så sögs alla mina inälvor ihop till en liten boll och jag ville bara låta intressant och smart, men inget kom ur mig.

Duochjagochvi

En ny blogg, en liten ny start som man brukar säga. Egentligen så beror det hela på att jag satt och lekte i blogger med en ny layout till den gamla bloggen men blev inte nöjd och tänkte trycka på avbryt. Istället tryckte jag fel och upptäckte till min förfasan att jag tryckt på spara! Detta innebar att min förra design helt försvann och ersattes med den nya, fula sådana. Jag blev riktigt irriterad och gick in för att ändra tillbaka till min gamla mall, och mina gamla färger. Men då upptäckte jag ju att dessa mallar har ersatts med nya! Långt ifrån så som jag vill ha dem.. Så jag gav upp, jag bloggar ändå inte så mycket just nu. Knappt alls för att vara ärlig.

Så kom jag att tänka på att när jag väl bloggar så skriver jag mest bara om mig och min älskade, då det är det enda som faller mig in att skriva om när jag väl gör det. Och varför inte skapa en liten egen blogg till det då. En där jag skriver lite om oss, alltså tankar runt min relation och relationer i allmänt. Vi får se hur mycket det blir, men då vet man i alla fall vad man får. Jag och du och vi, är vad man kan läsa om. Och det vackraste som finns, just kärleken.

Men tills jag kommer igång här finns min andra blogg att läsa http://Jennieoleana.blogspot.com

Jennie

Rumsprocessen

Efter en dags slit, och då menar jag att med Markus, då är man sällan stilla. Ja, då kan det sitta gött med lite regional sprit från ön Naxos i Grekland.
Ni ser, vi gör om ett källarrum plus hall och badrum här hemma på Orust. Vilket inte är en liten grej.. Idag blev badrummet äntligen klart! Nästan i alla fall.. Och rummet närmar sig sitt avslut. Här finns trådlösa dimmers till ljus under den högre sängen, en mötesskylt har blivit en väglampa och just nu kopplar Markus in allt mer högtalare och basen dunkar. Det finns så mycket mer att säga, som vi gjort i detta rum. Det är omgjort, från grunden. Och det blir så jävla bra! Synd att vi inte tog några för-och nu efterbilder. Men det skall bli några fina bilder när vi är klara i alla fall. Här har vi en.

God morgon

En är online på facebookchaten och jag funderar.. Borde jag sova nu och vakna seg om några timmar, eller borde jag stiga upp, äta en rejäl frukost och börja ta tag i högen med Måsten som åligger mig. Det senaste låter la vettigast egentligen.

Just nu; Jag jobbar en hel del, även om det vissa dagar bara är fyra timmars dagar så har jag fått till det så att det Mest är längre än så. Jag jobbar både frukost och tvätt som förlänger dagens städtimmar till en ordentlig arbetsdag. Nu är jag dock ledig i två dagar. Och borde hinna med en del..

Sex, det är viktigt för mig. Och är det inte sex så är det närhet, gos och kyssar. Den där tiden på dagen när det inte handlar om måsten, om jobb eller saker som skall fixas eller köpas. Det handlar bara om oss, vad vi känner i stunden. Det handlar om vad vi Har åstadkommit och inte vad vi Skall. Att ta tid för lusten och känslan av att låta allt annat vara. Även om man tar tid från fixandet, från allt som skall göras så får man tillbaka det genom trygghet, lugn och välbefinnande. Jag skall se till att det blir mer sådant nu, när stressen kanske ligger på en del. Så att vi inte glömmer det, för jag tänkte på det igår. När det hinns med är man mest glad, men kanske tänker man inte så mycket på det då. Men när andra saker puttar bort det, då känner i alla fall jag, att det är bland det viktigaste för mig, att få den tiden tillsammans. Även om vi är tillsammans i nästan allt annat just nu, när vi skruvar hyllor och äter middagar, så är även den sortens tid viktig. Är man nöjd i övrigt, så tror jag den faller sig naturlig. Därför trodde jag aldrig att jag skulle sitta här och säga det. Men ibland måste man faktiskt medvetet ta sig tid till sådant, tyvärr så är det så i den hektiska vardagen att man tar tiden. Fast att man helst av allt skulle vilja att den var där redan. Vilket den iofs är, mesta dels av tiden.

Nu är jag alldeles varm och go och avslappnad. Kändes skönt att skriva ett litet inlägg och lätta mitt hjärta. Jag skall nog läsa en stund, innan jag möter den nya dagen, som ser ut att bli vacker! Och sedan skall jag filura lite på en sak.. Som jag hoppas kommer bli riktigt fin.

Värme

Ett år! Ett helt år!

Tårarna ligger vid kanten, de av lycka letar sig över kanten. Ett år! Ett helt, underbart, spännande, utvecklande, känslosamt och fantastiskt år! Det bästa hittills i mitt liv, helt utan tvekan. För tvekan är inte en del av det här, riktigt stor kärlek tvivlar man inte på.

För vem ger sin flickvän en hel hög av små fina lappar, fyllda av kärleksförklaringar och vackra ord. Vem ser till att hon kan ta sig hundratals mil för att han inte klarar sig utan henne, och inte hon heller. Vem kommer ihåg saker man aldrig kunde föreställa sig och vem viskar till en om livet de skall leva tillsammans. Om alla de drömmar han har och vill uppleva med dig. En man som ger och ger, av känslor, närhet och värme. Han bryr sig om dig i varje stund, och vill alltid ert och ditt bästa.

Igår for tanken runt i mitt huvud, om och om igen. Det kan inte bli bättre, mitt stöd är fulländat. Jag känner mig hel, jag känner mig hel! Och det är stort. Det är obeskrivbart, egentligen. Det här med kärlek. Det är så varm.. Och kittlande, som små små vibrerande känslor i magen.. Och, trygghet! Värme.. Åh, så mycket. Jag vet att jag har funnit den i alla fall. Och det är guld värt.

Jag älskar dig Markus

Lejontrappan

Målning av källarrummet

Packat klart, imorgon slutar skolan och min älskade kommer för att hämta hem mig till västkusten!

Dålig blogg, mycket annat

Jag skriver verkligen inte här mycket. Kanske är lite synd, det är alltid roligt att titta tillbaka, läsa och minnas. Inte heller tar jag foton dessa dagar, vilket kanske känns ännu mer tråkigt. Det är alltid en fröjd att minnas båda vardag och fest med färgglada bilder till hands.. Men kameran känns otymplig att ta med och när jag väl tar med den glöms den alltid bort.. Men det är ju en vanesak också. Början man dokumentera så fortsätter det med tiden mer självklart. Och det vore så mysigt.

Jag skall verkligen ta tag i det, med fotona i alla fall. Bloggen vet jag inte riktigt. Den behöver sig en rejäl makeover känner jag.. Det får komma med fotona, det får kanske förvandlas lite mer till en sådan där fotoblogg. Men vi får se, det är mycket nu de närmaste dagarna. Flytt, farväl, studenter och resa hem. Sedan är det uppackning, målning av rum och inflyttning... Och så börjar jag jobba snart och så är det mer studenter.. Och så.. Markus. Och så är det äntligen min Markus såklart. Och han kan jag ju i och för sig ta kort på, det är ju inte svårt.

Och så var det ju det med boende också. Jag har faktiskt tittat på ett rum idag, och det ser trevligt ut. Dock är hyran betydligt mer än jag har, och vi vet inte riktigt om vi kan få ihop det. Bror Samuel skall ju också flytta till hösten och även han kan behöva extra till sitt boende.

Nu måste jag försöka sova, även om det är svårt med allt i huvudet. Och så är mitt rum i en enda röra vilket också gör mig oroligt. Ty när det är stökigt och smutsigt runt i kring, känns det även så i mitt bröst. Imorgon skall jag försöka få ihop mitt dockhus, gå på möte på ungdomenshus och packa klart..

Sova, just det.

Jennie

Wie, det är sommarvärme!

Orons klump

Jag vet att jag inte skall oroa mig för framtiden. Oro tjänar ingenting till, bättre är att leva nu och här och vara lycklig för stunden. Och jag försöker, men jag oroar mig också. Sådan är jag, en del av mig oroar sig mycket trots medvetenheten om nuets glädje. För det är svårt att inte bry sig, när man precis fått reda på att man inte har kvar sitt boende till hösten. Och inte vet vart man skall ta vägen. När man vet att ens närmsta vänner i staden man bor nu tar studenten och lämnar landet. När man vet att skolan man skall fortsätta på (ja, jag har bestämt mig) är av fascistiskt styre och när man är så osäker på vad som kommer sedan.. Efter trean.

Då växer det en klump i magen. Även om jag vet att det kommer gå bra, det är bara att göra vad som känns bra för stunden. Åka iväg, ta ett jobb, kanske läsa något eller liknande. Men jag blir lite orolig över om det skulle ses som någonting dumt, att bara driva runt. Jag kanske aldrig kommer veta vad jag skall göra med mitt liv, för jag kommer kanske göra det som går för stunden. Kanske kommer det bli så, det kan ingen veta. Jag hoppas det inte förstör något, för jag måste följa mitt egna hjärta. Jag pratar ofta, skämtsamt, om när jag blir stor och har pengar då skall jag.. Men det är inte riktigt min dröm kanske. Jag vet faktiskt inte. Och kan inte veta nu, behöver inte veta nu.

Så nu känns det lite bättre, men jag är fortfarande orolig för saker.. Fortfarande har jag en klump i magen. Hösten.

Tur fan att jag åker hem snart! Då skall vi måla rum och greja. Vi skall äta middagar i solen och dricka öl vid vattnet. Tack för det!

Kärlek (med nytt hopp om fem minuter)

Ha, det lät som en sådant där tacktal efter en stor katastrof.. Kanske är lite så också

Denna långhelg är full av berättelser, minnen och tankar. Det har hänt saker känslomässigt som jag aldrig hade velat och jag har insett hur otroligt elaka människor är.

Men också kan jag tacka för att jag har stöd, någon som lyssnar... Markus, jag älskar dig.

Kaos

Idag har jag vart, ledsen, hoppfull, stressad, arg, mycket arg, frustrerad, hopplös, ledsen igen, pepp, glad, kär, lycklig och nu.. Väldigt trött..

Det är kaos i mitt inre. Jag går ut och springer nu för att varva ner. Kanske kan formulera mig sedan..

Dröm

Idag är det riktigt bra! Förutom att jag är himlans trött känns magen helt varm och kärleksfull. Jag får lust att baka fina cupcakes till min man och dricka kaffe på en filt i solen. Pyssla och sköta om. Som en liten hemmamamma. Och så vill jag ha långt rött hår som flyger i vinden när jag leker med vårt lilla barn. Jag är lite snurrig idag. Ursäkta mig, jag är bara arton. Men de vore så mysigt ju.

Jag vet att du inte har samma förutsättningar. Så tänk om.. Jag inte försöker tillräckligt. Eller tänk om det är.. För mycket. Eller.. Hur.. (Det att jag oroar mig för mycket, det är i alla fall något jag vet.)

Saknar

Söndag

Jag är inte direkt aktiv här, det kan ju skådas. Men det faller liksom inte riktigt på, det där skrivandet. Så jag skall inte försöka dikta ihop något som blir sluddrigt och än mer ointressant än vad det här inlägget tenderar att bli just nu..

Jag har en lätt baksmälla, men hyfsat okej sådan då kvällen igår var riktigt trevlig. Då känns dagen efter värd besväret. Förövrigt drömmer jag om en egen lägenhet med äggskalsväggar och vackra mattor. Om fint porslin och middagar tillsammans. Nu skall jag ta en lång dusch.

Kärlek

Jag älskar att höra till din varma ton, den liksom smeker runt hjärtat. Får det att smälta, bli varmt och ömt. Jag tycker så mycket om att höra dig berätta. När du berättar med glädje, och med rösten mjuk och snäll. Jag lyssnar och tycker även om dig när tonen inte andas lycka, kanske är det frustration, ilska eller sorgsenhet som du vill berätta om. Jag lyssnar då med, och jag vill att du skall veta det.

Du gör mig varm i hjärtat.

Liten klump

Djupa andetag och tankar om möjligheter. Tankar om det som går, och inte det som bryter ner. Djupa, lugna andetag. Känn att det går, känn att det fixar sig. Ta tag och dra, få kontroll över mängden, solla och lär. Andas långsamt, allt är en början. Aldrig ett slut. Se det positiva. Vi kommer kunna andas, oroa dig aldrig för framtiden. Det gör det bara svårare att möta den.

;Skolarbeten, sommarboende(!), höstboende, framtidsboende.. Boende..

Så jag tog håltimmen till att drömma mig bort bland underbara klänningar

http://www.desireclothing.co.uk/

Tillbaka till .. Verkligheten. Skolan.. Usch, säger jag bara. Jag vill ha vackra kläder, parkhäng och rövin. Det skall jag fixa. Jag vill bara göra saker jag tycker om. Jag vill brinna. Jag skall.

Idag tio, saknad och glädje

Jag sitter uppkrupen i min säng, halvt påklädd och med håret åt alla håll. Jag sitter på kanten och dinglar med benen. Känner mig nära till den stora gråten då klumpen i bröstet idag växt sig stor som två knytnävar. Jag har sovit endast några få timmar och de var inte mycket till hjälp ändå, då jag ständigt vaknade av obehagligt skumma drömmar. Jag är som förstått hemkommen nu och jag saknar min älskade av hela mitt hjärta. Jag vet att tiden snart kommer då allt är överkomligt, de första dagarna är alltid värst. Sedan lär man sig att tillämpa förnuftet och saker och ting blir lättare. Jag får i alla fall prata varje dag med min kära, och han stöttar mig i allt. Hans finns för mig när jag behöver det trots allt, även om han är mil bort. Han vill och han försöker, han är och han lyckas att ge mig kärleken och uppmärksamheten jag behöver. Trots avstånd, vilket är underbart. Jag hoppas han känner det samma, och tror nog det också.



Men det känns lite tungt att idag inte kunna se Markus i ögonen och viska att jag älskar honom, tätt intill hans öra. För idag firar vi nämligen tio månader! Tio månader har förflutit sedan vi badade där vid berget, sedan han åkte förbi min infart och jag la handen på hans arm. Sedan den första kyssen efter ett par trevande ord om kärlek. Och jag är lyckligt för det, för att jag står här idag. Jag är också lycklig för att vi inte är på samma sida havet, i den bemärkelsen att vi båda gör vad vi vill med våra liv. Han är där han skall vara och jag är där jag är. Vilket gör det hela otroligt, att vi har varandra ändå, trots avstånd. Och det gör mig lugn i själen. För saker är faktiskt som de ska.



Här om dagen frågade en man där borta hos Markus, om han inte ville jobba mer i San Diego. Såpass mycket att Markus skulle kunna vara ledig när han är hemma.. Och leva på den lön han får i Usa. Den här mannen sa att han än så länge endast spånande, men han ville veta vad Markus tyckte om något sådant. Och det är ju precis vad Markus vill. Att slippa Uddevalla, kunna bosätta sig oberoende sitt arbete här i Sverige och endast arbeta utomlands. Ha Sverige som en fristad. Det skulle också innebär att vi kanske skulle kunna leva tillsammans, när han är hemma!

Min första reaktion var givetvis glädje, det låter som en strålande spåning och jag hoppas att det blir så. För jag vet att det är det min kära drömmer om. Men sedan blev jag ju också lite rädd. Det kommer innebära att perioderna utan varandra blir om än ännu längre, kanske. Och med smärtan av saknad jag kände igår, blev jag också lite nedslagen. Men det var ju endast av egoistiska perspektiv som jag kände det här. Men jag vill poängtera att det är nog inte så konstigt att känna så en smula, trots allt. Men snart hann förnuftet och en massa andra känslor ikapp mig och jag skämdes! Jag vill ju för allt i världen inte ge några sådana signaler. Att jag på något sätt önskar att Markus inte skall göra vad han vill. Så jag ojade mig och bad om ursäkt. Jag menade verkligen inte så, men det är ju inte så konstigt att jag kände så en stund. För vem är inte rädd att förlora sin stora kärlek. Men sedan tänkte jag lite, och förstod att om man tror på något. Tror att det skall funka och jobbar allt man har för det. Då är allt möjligt och jag vill vara den som kämpar! Jag är den som kämpar, försöker och vill. Därför är jag inte det minsta orolig för att vi inte kommer funka. För jag vet att vi båda är väldigt bra. Och om vi vill något så har vi höga ambitioner att lyckas. Vilket gör det att han kanske kommer vara borta mer, nu spännande och roligt. För vem gillar inte större utmaningar!



För när jag var yngre bad jag om utmaningar, jag bad om saker som utvecklar en och får en att finna kämparglöd och glädje. Och jag fick den största utmaningen en människa kan få, den mest fantastiska och mest krävande. Jag fick ett förhållande med en människa jag älskar djupt. En relation som jag av hela mitt hjärta vill leva i. Som jag vill kämpa för helst hela mitt liv. Jag fick precis vad jag önskade mig. Och det är helt galet när man tänker på det. Och då också helt underbart. Och för detta är jag evigt tacksam. Tacksam mig själv och mitt liv. Markus och världen ikring.

Så som sagt var, saknaden är stor, men kärleken större!




Take care
Jennie

Mission beach