Hos min älskade i Usa

Kärlek, det är kärlek förstår ni..

Jennie

Från älskling:

Du vet väl om att du är kärleksfull

Och att jag älskar dig för den du är

Jag tror jag nästan ramlar omkull

När jag tänker på att du snart är här

Sötast av alla

Äntligen måndag!

Nu är det snart dags, snart är fredagen här, och tiden för mig att ta min resväska och bege mig väster-och söderut. Över hav och land, till min älskades hand.

Jesus, äntligen. Jag längtar så jag spricker snart!

"Visst är det skönt att bara få vara"

(Reaktion på en facebookkommentar)

Jag håller med, att bara få ta det lugnt. Strutta runt i sköna kläder, men ändå känna sig mjuk och fin. Att kunna kolla på en film mitt på dagen för att det regnar ute och att ha tid att pyssla och plocka.

Ja, allt det här hade vart skönt, och är skönt, när Markus är med. Annars; Jag känner mig uttråkad, tjock och stressad. Måsterna äter mig för jag har ändå inget annat att tänka på. Jag bor inneboende och kan inte gå runt och pilla som jag vill. Och jag får huvudvärk av att inte vara sysselsatt.

Men när jag och Markus har sådana här dagar då ser det helt annorlunda ut. Det är lugnt och vi kan sitta och surfa lite bredvid varandra. Vi har härligt spontansex och kan somna i varandras armar mitt på dagen. Vi kan handla lite, promenera och njuta och Bara vara. Men utan honom, är det inte skönt alls. Så är det bara.

Sent om nätterna

I natt så kommer det över mig. Griper tag i mina inre väsen och gungar dem. Liksom får allt ur balans. I vågornas brus, måsarnas skri, det kommer bli bra.. Dikter från förr återvänder, ord som letar sig tillbaka. Frågor som väcktes tidigt men som aldrig fått svar. De som rycktes upp i ljuset på ungdomens morgon och som kommer stanna där till natten nalkas, tills mörkret tar våra liv.. Kommer orden någonsin göra sig hörda.

Jag ler lite, för jag skall också skriva om ljuset som kommer mot mig i natt. I allt detta finner jag värmen. Den ser mjuk och omfamnande ut. Jag ser inga färdiga konturer men jag hör och förstår att det är du som finns där och jag känner det med hela min kropp. Min själ, mitt inre väsen om man så vill säga, är det som tar sig loss från oron och viskar till mig. Det är rösten jag bär i mitt inre, som nu verkligen förstår vad det är jag sagt henne så länge.

Han är din följeslagare, han är min tröstande livskamrat. Det visade han inatt, det kanske såg enkelt ut. Orden han sa och meningarna han skrev.. I natt klarnade det i mitt inre, på ett gudomligt sätt spred sig glädjen i bröstet. Rösten klev ur oron och sa till mig att jag kunde känna mig trygg. Han finns där.

Varje del av mig är sams. Varje nivå är nu, trots oro och stress, tillfreds. Vi hittade varandra inatt. Och jag är överens med mig själv, jag vet, att jag älskar. Att vi älskar, högre än skyarna. Nu har orden stillnatt, dikterna lags sig ner i väntan. Väntar på att få delas, väntar på tiden då vi återigen är intill.

Jennie

Parantes

(Ja, jag skäms faktiskt lite. Det gör jag. Känner mig inte upprätt, inte värdig eller tillräckligt rak. Och det känns irriterande, det gör det. Att jag skall vara en sådan sucker. Och ja, det är inte kul att känna sig som en tjatig kvinna, som kastar sig om halsen och klänger som en barnunge. Ja, idag skämdes jag faktiskt lite. Men jag vet, att imorgon har det gått över. Imorgon är jag värdig igen. Och det kommer ta ett tag innan jag är alldeles för svag igen.. Ett tag i alla fall. Varför jag blir rädd av sådant här? Jo för att jag vet, att jag skulle nog tröttna. Och det är det sista jag vill, men jag är också en riktig dramaqueen, och det vet de flesta som känner mig. That's it. Nu sova.)

Tre gånger fem blir femton!

Markus, Markus, Markus!! Hallo du och allihopa! Hej, Halloo?!

Idag är det idag, idag är det femton månader! Den 25:e känns det alltid som att ett steg har tagits, ett kliv vidare in i framtiden. Och även om jag blev lite rädd igår, för man vet aldrig var den kommer ta oss. Så gick det snabbt över då jag förstod att jesus vilket liv vi kommer leva! Jag kommer inte bli en tråkig människa, med jobb på ica hela livet och en tvåa i angered! Nej, vi kommer komma så mycket längre än det. Jag vet att jag också kommer få kliva, längre upp och längre fram.

Tänk att jag funnit en människa som jag kan vara så stolt över, som kan så mycket och som redan har klättrat så högt. Klättrat med egen styrka och med ett stort mod. Och vi är nog lika, för jag är också modig! Det vet jag. Så jag vill säga att jag inte är orolig, utan att framtiden ser ljus ut. Spännande, och alldeles, alldeles, underbar!

Förstår ni där ute hur stort det är? Att älska någon. Hur överväldigande det är att någon tänker på dig och hur värdefullt det är att han finns, där för dig? Och att han är omtänksam, han är snäll men inte mesig, stark men inte omänsklig, och att du kan se en framtid med denne man. En realistisk och ljus framtid. Sug på den karamellen. Ty du kommer förstå att det är stort, det är det.

Jag undrar vart livet kommer ta oss, jag undrar. Men skall se nuet, och låta den komma som den vill, framtiden..

Jag

Jag tror att jag börjar falla rätt, falla på plats. Jag känner att mina delar börjar hitta varandra, att min helhet börjar formas. Det känns så. Må den kanske åter falla sönder, men jag känner just nu. Att jag börjar att bli riktigt hel. Verkligen, jag är på väg framåt. Jag tror att jag kommer komma långt, på det att vara jag. Och jag känner mig stolt, och lugn över att vara jag. Jag litar på mig själv. Och skönheten är att kunna se mönster, bitar och bitar som faller på plats i en helhet. Som bildar mig och min framtid.

Markus

Återigen är du försvunnen

Framför mig står du inte mer

Återigen är du borta

Men jag lever, ibland till och med ler

För jag börjar sakta att lära

Att hur ont det än nu gör

Så kommer du alltid tillbaka

Jag vet att du på mig hör

För kärleken vi känner vi två

Den är inte liten och skör

Den är stor, varm och trygg

Den är inget som avstånd förstör

Den 7 juli 2009 (Dagen jag tänkte att jag älskar honom)

Med trevande lemmar, jag famlar en nutid Med utsträckta händer, vill få tag i min samtid Vill forma en verklighet med roten i mig Samla min existens och ge den till dig Men allt ser ut att endast finnas på håll Här finns ej mittpunkt, inget märkte vid noll Det är som om någon min värld har förryckt Alltet är flytande, det är ständigt på flykt Mitt förstånd, ingen klarhet i handen finns där Varje hus, och min penna, det materiella ej här Mina tankar och känslor nu flyter ikring Skapar virrvarr, verkligheten är borta, försvinn Jag blickar i världen med slöja för syn Varje steg känns trevande, jag famlar i dyn Jag vill finna en verklighet med roten i mig Jag vill samla existensen och ge den till dig

Min älskade

Idag är det onsdag! Onsdag den 25:e augusti.. Och det känns otroligt att kunna säga att vi idag vart ihop i fjorton månader. Det är inte illa det, inte alls. Det är underbart fint! Det är alltså ett år och två månader.. Och jag kan inte låta bli att tänka som alltid. Att gud vad tiden går när man är lycklig. När man känner och finns till med en annan människa så som vi gör.

Du gör mig lycklig!

Jennie

Om mig, bara mig..

(Läses med själslighet, lycka och värme...)

Jag är underbar, fantastisk och full av möjligheter. Kvällen gav mig känslan av löften, doften av framtiden och dess möjligheter. Livet var fint, där vi stod och talade, om just kvällen. Om hur roligt det var med alla framträdanden och hur duktig du var, och jag då. Vi alla liksom flöt runt i efterdyningarna av scenadrenalinet och log åt varandras skönhet. När vi skrattandes vandrade gatan fram, efteråt, hörde vi sång, från en bänk. Där satt en flicka med prickiga strumpbyxor och en fantastisk röst, och hon sjöng, igen och igen. Hon sjöng för livet. Världen glittrade i många färger runt om mig och allt kändes riktigt bra ikväll.

Den här lilla biten handlar om kärleken, den stora kärleken till livet och till mig själv. Jag är otrolig, för jag är jag. Och fan vad jag trivs med det.

(Hoppas du slumrar sött min älskade, jag saknar dig i all min lycka, om du ändå var intill och delade den här)

Jennie

Tid och känslor

Som du sa -

Det är verkligen fascinerande det här med tid. Tiden är konstant, den är och den är alltid den samma. En timme är alltid en timme, och en vecka, en vecka. Det som däremot spelar roll för hur vi uppfattar den, är våra känslor. Alltså är inte tiden den samma, inte för våra känsloliv. För i varje sinnestämning går tiden annorlunda och det är precis det som gör sig så tydligt i mitt liv just nu, och vårt. För vi har upplevt hur två månader gick som i flygets hastighet. Även om jag varje gång vi låg ner intill, varje gång jag kände lyckan tänkte extra på att suga i mig allt och inte tänka på framtiden. Även om jag kände tacksamhet så ofta, så skenade tiden som vilda hästar ifrån oss och så var det åter dags för ett hejdå och känslan av sorg som fyllde kroppen. Och det finns aldrig tillräckligt med tid för att säga hejdå, för hade tiden funnits, hade den stunden inte behövt äga rum. Men vi gör olika saker, är på olika ställen och då blir det så här. Så enkelt är det.

Och så kommer vi till den senaste veckan och smärtan och saknaden efter dig. Och helt plötsligt ser tiden Helt annorlunda ut. Den senaste veckan har känts, tidsmässigt, som en evighet jämfört med våra månader på sommaren. Det känns som månader sedan jag höll dig i mina armar. Och det är Bara en vecka sedan, som vissa skulle uttrycka det. Bara en.. Men det känns inte så.

Och det är så tiden är, hur vi upplever den är helt beroende av känslor. Om man saknar eller ej.

Jennie

Början på något stort

En vacker historia att berätta för barnbarnen. En inspirerande berättelse om två människor som finner varandra och lever lyckliga i alla sina dagar. Ja, den sistnämnda biten kan vi inte veta något om, men historiens början har vi skrivit och visst är den vacker. I alla fall för vår part i den.

Det började sommaren 2007, jag hade börjat umgås en del med en fin människa vid namn Emma. Jag hade lärt känna henne genom en väninna som heter Bella och vi trivdes bra ihop vi två. I alla fall så hade jag där på sommaren lyckats övertyga min familj om att vi skulle åka och möta Emma och hennes syskon på Kongahälla medeltidsdagar. Och vi gav oss i väg i vår gula lilla bil, men halvvägs på motorvägen mot Kungälv börjar motorn ryka och vi är tvungna att köra åt sidan. Och där sitter vi, fast. Samtidigt i en annan bil, också på motorvägen sitter Emma, hennes syster, säkert någon mer och så bakom ratten hennes bror Markus. De åker i godan ro och då de ser en gul bil på sidan av vägen, med en flicka sittande på asfaltskanten med ryggen mot vägen, säger brodern något i stil med "Vad är det för jekla estetare som sitter på vägen". Just då får Emma ett sms av en sur Jennie som säger att de fått motorstopp. "Det är min nyfunna vän" säger Emma.. Markus skall ha skämts lite men inte tänkt mer på det. Jag och Samuel lyckas i alla fall tillslut ta oss till Kongahälla och det är här vi ses första gången. I alla fall måste det vart den första, har vi klurat ut. Jag kan dock inte minnas mer än att jag säkerligen var lite blyg och inte vågade prata med någon äldre kille. Markus däremot kan minnas att han tänk på mina bröst och lagt namnet på minnet. Vilket fiint första möte, inte sant?

Och så fortsätter sommaren och jag blir närmre vän med Emma och börjar mer och mer att hälsa på henne i sitt hem på Narveröd, Myckleby. Och så börjar det komma smygande.. För på källarvåningen finns han nämligen, brodern Markus. Och när hösten börjar knacka på så förstår jag snart. Hur det ligger till i mitt hjärta.

Det är nog i september, det är bazar på min skola i Slussen. Här bjuds på försäljning, underhållning och cafe. Och syskontrion Emma, Malin och Markus är givetvis på plats. Här ifrån har jag fler minnen, och de innehåller alla Markus. Ett är när jag skall skriva cafeskylten och Markus står intill. Hans kommentar på mina bokstäver är att mitt F ser ut som ett P.. Cape säger han, och jag rådnar. Det gör det la inte.. Eller det kanske det gjorde men det jag minns är den där varma känslan av att han ser mig, men rädslan för att han faktiskt gör det. Ett senare minne är.. Vi sitter i eurytmisalen. Jag vet inte hur men han har ett snöre i handen. Ett sådant där rött i plast som man har på paket, och han lutar sig fram och knyter det runt min handled. Det känns konstigt kanske men endå rätt självklart och jag säger bara tack, och inget mer. Sista minnet är när vi sitter i matsalen. Vi sitter där allihopa, syskonen Karlsson och jag. Även en kille vid namn Rasmus, Malins kille sitter till bords. Det skall nämnas att denna Rasmus har jag också en knytning till. Han är nämligen son till Karin Lundberg, en kvinna som jobbar som förskolelärare på skolan. Alltså min mammas jobbkamrat, Olle är Rasmus bror och jag skall erkänna att när jag var liten var jag riktigt kär i killen. Men i alla fall, alltså, Rasmus sitter även vid bordet. Och då nämner Malin, som nyligen vikarierat på fritids (För min mor), att min kära lillasyster Ella så fin berättade häromdagen att jag, tydligen, brukar sitta på henne ibland. Jag vet inte vad bakrunden var, om jag brukade försöka mosa henne eller om jag råkat sätta mig på henne någon gång, men det jag minns är att attans, jag känner knappt människorna och så har min syster sagt något så otroligt pinsamt. Jag tror jag ville sjunka bort för evigt precis då, på den stolen, den hösten 2007. Men tur att jag inte gjorde det, för då hade vi inte stått där vi är idag.

Hösten fortsätter och jag spenderar tid hos Emma. Och nu har jag börjat förstå, på riktigt. Jag minns inte om jag hade ett stor break through direkt, men alla småminnen säger en sak, jag har blivit riktigt kär i en av mina bästa vänners bror. "I'm in love with your brother.."melodin ekar i huvudet på mig. Jag ser honom genom Emmas fönster påväg ner i sitt källarrum och magen gungar till, jag minns när jag vart och ätit frukost och mötte honom på väg tillbaka till Emmas lilla stuga. Precis runt hörnet, hans blå ögon och morgonruffsiga hår. Åh gud. Ni vet den där känslan "Han luktar knappt något men ändå gott, han ser så otroligt mjuk och.. " Ja, om det finns en sådan känsla. Men det känns helt enkelt som om allt man vill göra är att bara springa fram och krama honom. Krama så länge att han bestämmer sig för att aldrig släppa och lukta. Jag ville lukta på honom, så gärna trycka näsan mot hans hals och kinden mot hans.. Och plusa sedan på ett litet leende och ett godmorgon, knäsvaghet hos mig och du har kärlek. Jag var fast. Men ack som jag flydde. En öga mot öga-konversation var inget jag klarade av, varje gång jag såg honom så sögs alla mina inälvor ihop till en liten boll och jag ville bara låta intressant och smart, men inget kom ur mig.

Duochjagochvi

En ny blogg, en liten ny start som man brukar säga. Egentligen så beror det hela på att jag satt och lekte i blogger med en ny layout till den gamla bloggen men blev inte nöjd och tänkte trycka på avbryt. Istället tryckte jag fel och upptäckte till min förfasan att jag tryckt på spara! Detta innebar att min förra design helt försvann och ersattes med den nya, fula sådana. Jag blev riktigt irriterad och gick in för att ändra tillbaka till min gamla mall, och mina gamla färger. Men då upptäckte jag ju att dessa mallar har ersatts med nya! Långt ifrån så som jag vill ha dem.. Så jag gav upp, jag bloggar ändå inte så mycket just nu. Knappt alls för att vara ärlig.

Så kom jag att tänka på att när jag väl bloggar så skriver jag mest bara om mig och min älskade, då det är det enda som faller mig in att skriva om när jag väl gör det. Och varför inte skapa en liten egen blogg till det då. En där jag skriver lite om oss, alltså tankar runt min relation och relationer i allmänt. Vi får se hur mycket det blir, men då vet man i alla fall vad man får. Jag och du och vi, är vad man kan läsa om. Och det vackraste som finns, just kärleken.

Men tills jag kommer igång här finns min andra blogg att läsa http://Jennieoleana.blogspot.com

Jennie

Rumsprocessen

Efter en dags slit, och då menar jag att med Markus, då är man sällan stilla. Ja, då kan det sitta gött med lite regional sprit från ön Naxos i Grekland.
Ni ser, vi gör om ett källarrum plus hall och badrum här hemma på Orust. Vilket inte är en liten grej.. Idag blev badrummet äntligen klart! Nästan i alla fall.. Och rummet närmar sig sitt avslut. Här finns trådlösa dimmers till ljus under den högre sängen, en mötesskylt har blivit en väglampa och just nu kopplar Markus in allt mer högtalare och basen dunkar. Det finns så mycket mer att säga, som vi gjort i detta rum. Det är omgjort, från grunden. Och det blir så jävla bra! Synd att vi inte tog några för-och nu efterbilder. Men det skall bli några fina bilder när vi är klara i alla fall. Här har vi en.

God morgon

En är online på facebookchaten och jag funderar.. Borde jag sova nu och vakna seg om några timmar, eller borde jag stiga upp, äta en rejäl frukost och börja ta tag i högen med Måsten som åligger mig. Det senaste låter la vettigast egentligen.

Just nu; Jag jobbar en hel del, även om det vissa dagar bara är fyra timmars dagar så har jag fått till det så att det Mest är längre än så. Jag jobbar både frukost och tvätt som förlänger dagens städtimmar till en ordentlig arbetsdag. Nu är jag dock ledig i två dagar. Och borde hinna med en del..

Sex, det är viktigt för mig. Och är det inte sex så är det närhet, gos och kyssar. Den där tiden på dagen när det inte handlar om måsten, om jobb eller saker som skall fixas eller köpas. Det handlar bara om oss, vad vi känner i stunden. Det handlar om vad vi Har åstadkommit och inte vad vi Skall. Att ta tid för lusten och känslan av att låta allt annat vara. Även om man tar tid från fixandet, från allt som skall göras så får man tillbaka det genom trygghet, lugn och välbefinnande. Jag skall se till att det blir mer sådant nu, när stressen kanske ligger på en del. Så att vi inte glömmer det, för jag tänkte på det igår. När det hinns med är man mest glad, men kanske tänker man inte så mycket på det då. Men när andra saker puttar bort det, då känner i alla fall jag, att det är bland det viktigaste för mig, att få den tiden tillsammans. Även om vi är tillsammans i nästan allt annat just nu, när vi skruvar hyllor och äter middagar, så är även den sortens tid viktig. Är man nöjd i övrigt, så tror jag den faller sig naturlig. Därför trodde jag aldrig att jag skulle sitta här och säga det. Men ibland måste man faktiskt medvetet ta sig tid till sådant, tyvärr så är det så i den hektiska vardagen att man tar tiden. Fast att man helst av allt skulle vilja att den var där redan. Vilket den iofs är, mesta dels av tiden.

Nu är jag alldeles varm och go och avslappnad. Kändes skönt att skriva ett litet inlägg och lätta mitt hjärta. Jag skall nog läsa en stund, innan jag möter den nya dagen, som ser ut att bli vacker! Och sedan skall jag filura lite på en sak.. Som jag hoppas kommer bli riktigt fin.

Värme

Ett år! Ett helt år!

Tårarna ligger vid kanten, de av lycka letar sig över kanten. Ett år! Ett helt, underbart, spännande, utvecklande, känslosamt och fantastiskt år! Det bästa hittills i mitt liv, helt utan tvekan. För tvekan är inte en del av det här, riktigt stor kärlek tvivlar man inte på.

För vem ger sin flickvän en hel hög av små fina lappar, fyllda av kärleksförklaringar och vackra ord. Vem ser till att hon kan ta sig hundratals mil för att han inte klarar sig utan henne, och inte hon heller. Vem kommer ihåg saker man aldrig kunde föreställa sig och vem viskar till en om livet de skall leva tillsammans. Om alla de drömmar han har och vill uppleva med dig. En man som ger och ger, av känslor, närhet och värme. Han bryr sig om dig i varje stund, och vill alltid ert och ditt bästa.

Igår for tanken runt i mitt huvud, om och om igen. Det kan inte bli bättre, mitt stöd är fulländat. Jag känner mig hel, jag känner mig hel! Och det är stort. Det är obeskrivbart, egentligen. Det här med kärlek. Det är så varm.. Och kittlande, som små små vibrerande känslor i magen.. Och, trygghet! Värme.. Åh, så mycket. Jag vet att jag har funnit den i alla fall. Och det är guld värt.

Jag älskar dig Markus

Lejontrappan

Målning av källarrummet

Packat klart, imorgon slutar skolan och min älskade kommer för att hämta hem mig till västkusten!

Dålig blogg, mycket annat

Jag skriver verkligen inte här mycket. Kanske är lite synd, det är alltid roligt att titta tillbaka, läsa och minnas. Inte heller tar jag foton dessa dagar, vilket kanske känns ännu mer tråkigt. Det är alltid en fröjd att minnas båda vardag och fest med färgglada bilder till hands.. Men kameran känns otymplig att ta med och när jag väl tar med den glöms den alltid bort.. Men det är ju en vanesak också. Början man dokumentera så fortsätter det med tiden mer självklart. Och det vore så mysigt.

Jag skall verkligen ta tag i det, med fotona i alla fall. Bloggen vet jag inte riktigt. Den behöver sig en rejäl makeover känner jag.. Det får komma med fotona, det får kanske förvandlas lite mer till en sådan där fotoblogg. Men vi får se, det är mycket nu de närmaste dagarna. Flytt, farväl, studenter och resa hem. Sedan är det uppackning, målning av rum och inflyttning... Och så börjar jag jobba snart och så är det mer studenter.. Och så.. Markus. Och så är det äntligen min Markus såklart. Och han kan jag ju i och för sig ta kort på, det är ju inte svårt.

Och så var det ju det med boende också. Jag har faktiskt tittat på ett rum idag, och det ser trevligt ut. Dock är hyran betydligt mer än jag har, och vi vet inte riktigt om vi kan få ihop det. Bror Samuel skall ju också flytta till hösten och även han kan behöva extra till sitt boende.

Nu måste jag försöka sova, även om det är svårt med allt i huvudet. Och så är mitt rum i en enda röra vilket också gör mig oroligt. Ty när det är stökigt och smutsigt runt i kring, känns det även så i mitt bröst. Imorgon skall jag försöka få ihop mitt dockhus, gå på möte på ungdomenshus och packa klart..

Sova, just det.

Jennie

Wie, det är sommarvärme!

Orons klump

Jag vet att jag inte skall oroa mig för framtiden. Oro tjänar ingenting till, bättre är att leva nu och här och vara lycklig för stunden. Och jag försöker, men jag oroar mig också. Sådan är jag, en del av mig oroar sig mycket trots medvetenheten om nuets glädje. För det är svårt att inte bry sig, när man precis fått reda på att man inte har kvar sitt boende till hösten. Och inte vet vart man skall ta vägen. När man vet att ens närmsta vänner i staden man bor nu tar studenten och lämnar landet. När man vet att skolan man skall fortsätta på (ja, jag har bestämt mig) är av fascistiskt styre och när man är så osäker på vad som kommer sedan.. Efter trean.

Då växer det en klump i magen. Även om jag vet att det kommer gå bra, det är bara att göra vad som känns bra för stunden. Åka iväg, ta ett jobb, kanske läsa något eller liknande. Men jag blir lite orolig över om det skulle ses som någonting dumt, att bara driva runt. Jag kanske aldrig kommer veta vad jag skall göra med mitt liv, för jag kommer kanske göra det som går för stunden. Kanske kommer det bli så, det kan ingen veta. Jag hoppas det inte förstör något, för jag måste följa mitt egna hjärta. Jag pratar ofta, skämtsamt, om när jag blir stor och har pengar då skall jag.. Men det är inte riktigt min dröm kanske. Jag vet faktiskt inte. Och kan inte veta nu, behöver inte veta nu.

Så nu känns det lite bättre, men jag är fortfarande orolig för saker.. Fortfarande har jag en klump i magen. Hösten.

Tur fan att jag åker hem snart! Då skall vi måla rum och greja. Vi skall äta middagar i solen och dricka öl vid vattnet. Tack för det!

Kärlek (med nytt hopp om fem minuter)

Ha, det lät som en sådant där tacktal efter en stor katastrof.. Kanske är lite så också

Denna långhelg är full av berättelser, minnen och tankar. Det har hänt saker känslomässigt som jag aldrig hade velat och jag har insett hur otroligt elaka människor är.

Men också kan jag tacka för att jag har stöd, någon som lyssnar... Markus, jag älskar dig.

Kaos

Idag har jag vart, ledsen, hoppfull, stressad, arg, mycket arg, frustrerad, hopplös, ledsen igen, pepp, glad, kär, lycklig och nu.. Väldigt trött..

Det är kaos i mitt inre. Jag går ut och springer nu för att varva ner. Kanske kan formulera mig sedan..

Dröm

Idag är det riktigt bra! Förutom att jag är himlans trött känns magen helt varm och kärleksfull. Jag får lust att baka fina cupcakes till min man och dricka kaffe på en filt i solen. Pyssla och sköta om. Som en liten hemmamamma. Och så vill jag ha långt rött hår som flyger i vinden när jag leker med vårt lilla barn. Jag är lite snurrig idag. Ursäkta mig, jag är bara arton. Men de vore så mysigt ju.

Jag vet att du inte har samma förutsättningar. Så tänk om.. Jag inte försöker tillräckligt. Eller tänk om det är.. För mycket. Eller.. Hur.. (Det att jag oroar mig för mycket, det är i alla fall något jag vet.)

Saknar

Söndag

Jag är inte direkt aktiv här, det kan ju skådas. Men det faller liksom inte riktigt på, det där skrivandet. Så jag skall inte försöka dikta ihop något som blir sluddrigt och än mer ointressant än vad det här inlägget tenderar att bli just nu..

Jag har en lätt baksmälla, men hyfsat okej sådan då kvällen igår var riktigt trevlig. Då känns dagen efter värd besväret. Förövrigt drömmer jag om en egen lägenhet med äggskalsväggar och vackra mattor. Om fint porslin och middagar tillsammans. Nu skall jag ta en lång dusch.

Kärlek

Jag älskar att höra till din varma ton, den liksom smeker runt hjärtat. Får det att smälta, bli varmt och ömt. Jag tycker så mycket om att höra dig berätta. När du berättar med glädje, och med rösten mjuk och snäll. Jag lyssnar och tycker även om dig när tonen inte andas lycka, kanske är det frustration, ilska eller sorgsenhet som du vill berätta om. Jag lyssnar då med, och jag vill att du skall veta det.

Du gör mig varm i hjärtat.

Liten klump

Djupa andetag och tankar om möjligheter. Tankar om det som går, och inte det som bryter ner. Djupa, lugna andetag. Känn att det går, känn att det fixar sig. Ta tag och dra, få kontroll över mängden, solla och lär. Andas långsamt, allt är en början. Aldrig ett slut. Se det positiva. Vi kommer kunna andas, oroa dig aldrig för framtiden. Det gör det bara svårare att möta den.

;Skolarbeten, sommarboende(!), höstboende, framtidsboende.. Boende..

Så jag tog håltimmen till att drömma mig bort bland underbara klänningar

http://www.desireclothing.co.uk/

Tillbaka till .. Verkligheten. Skolan.. Usch, säger jag bara. Jag vill ha vackra kläder, parkhäng och rövin. Det skall jag fixa. Jag vill bara göra saker jag tycker om. Jag vill brinna. Jag skall.

Idag tio, saknad och glädje

Jag sitter uppkrupen i min säng, halvt påklädd och med håret åt alla håll. Jag sitter på kanten och dinglar med benen. Känner mig nära till den stora gråten då klumpen i bröstet idag växt sig stor som två knytnävar. Jag har sovit endast några få timmar och de var inte mycket till hjälp ändå, då jag ständigt vaknade av obehagligt skumma drömmar. Jag är som förstått hemkommen nu och jag saknar min älskade av hela mitt hjärta. Jag vet att tiden snart kommer då allt är överkomligt, de första dagarna är alltid värst. Sedan lär man sig att tillämpa förnuftet och saker och ting blir lättare. Jag får i alla fall prata varje dag med min kära, och han stöttar mig i allt. Hans finns för mig när jag behöver det trots allt, även om han är mil bort. Han vill och han försöker, han är och han lyckas att ge mig kärleken och uppmärksamheten jag behöver. Trots avstånd, vilket är underbart. Jag hoppas han känner det samma, och tror nog det också.



Men det känns lite tungt att idag inte kunna se Markus i ögonen och viska att jag älskar honom, tätt intill hans öra. För idag firar vi nämligen tio månader! Tio månader har förflutit sedan vi badade där vid berget, sedan han åkte förbi min infart och jag la handen på hans arm. Sedan den första kyssen efter ett par trevande ord om kärlek. Och jag är lyckligt för det, för att jag står här idag. Jag är också lycklig för att vi inte är på samma sida havet, i den bemärkelsen att vi båda gör vad vi vill med våra liv. Han är där han skall vara och jag är där jag är. Vilket gör det hela otroligt, att vi har varandra ändå, trots avstånd. Och det gör mig lugn i själen. För saker är faktiskt som de ska.



Här om dagen frågade en man där borta hos Markus, om han inte ville jobba mer i San Diego. Såpass mycket att Markus skulle kunna vara ledig när han är hemma.. Och leva på den lön han får i Usa. Den här mannen sa att han än så länge endast spånande, men han ville veta vad Markus tyckte om något sådant. Och det är ju precis vad Markus vill. Att slippa Uddevalla, kunna bosätta sig oberoende sitt arbete här i Sverige och endast arbeta utomlands. Ha Sverige som en fristad. Det skulle också innebär att vi kanske skulle kunna leva tillsammans, när han är hemma!

Min första reaktion var givetvis glädje, det låter som en strålande spåning och jag hoppas att det blir så. För jag vet att det är det min kära drömmer om. Men sedan blev jag ju också lite rädd. Det kommer innebära att perioderna utan varandra blir om än ännu längre, kanske. Och med smärtan av saknad jag kände igår, blev jag också lite nedslagen. Men det var ju endast av egoistiska perspektiv som jag kände det här. Men jag vill poängtera att det är nog inte så konstigt att känna så en smula, trots allt. Men snart hann förnuftet och en massa andra känslor ikapp mig och jag skämdes! Jag vill ju för allt i världen inte ge några sådana signaler. Att jag på något sätt önskar att Markus inte skall göra vad han vill. Så jag ojade mig och bad om ursäkt. Jag menade verkligen inte så, men det är ju inte så konstigt att jag kände så en stund. För vem är inte rädd att förlora sin stora kärlek. Men sedan tänkte jag lite, och förstod att om man tror på något. Tror att det skall funka och jobbar allt man har för det. Då är allt möjligt och jag vill vara den som kämpar! Jag är den som kämpar, försöker och vill. Därför är jag inte det minsta orolig för att vi inte kommer funka. För jag vet att vi båda är väldigt bra. Och om vi vill något så har vi höga ambitioner att lyckas. Vilket gör det att han kanske kommer vara borta mer, nu spännande och roligt. För vem gillar inte större utmaningar!



För när jag var yngre bad jag om utmaningar, jag bad om saker som utvecklar en och får en att finna kämparglöd och glädje. Och jag fick den största utmaningen en människa kan få, den mest fantastiska och mest krävande. Jag fick ett förhållande med en människa jag älskar djupt. En relation som jag av hela mitt hjärta vill leva i. Som jag vill kämpa för helst hela mitt liv. Jag fick precis vad jag önskade mig. Och det är helt galet när man tänker på det. Och då också helt underbart. Och för detta är jag evigt tacksam. Tacksam mig själv och mitt liv. Markus och världen ikring.

Så som sagt var, saknaden är stor, men kärleken större!




Take care
Jennie

Mission beach

Coronado

Framme vid mitt mål

Nu har jag äntligen anlänt. Nu är jag tillslut i mål. Efter fyra veckor i saknadens tecken så får jag nu belöningen. Närhet av den jag älskar, känslan av fullkomlighet.



Jag läser sexnoveller och njuter av den friska luften som andas mot min kind. Vädret ute är strålande och jag kan höra fåglarna kvittra genom den öppna balkongdörren. Det liksom kliar i kroppen och jag vet inte vad jag skall göra åt det. Gå ut förstår jag, vore tillfredsställande. Men väl ute, vart skall mina fötter föra mig. Alternativen jag har låter alla ytterst lockande. Och jag vet inte riktigt vilket jag känner allra mest för. Därför ligger jag kvar här på sängen, läser ord av njutning och förstår att jag är lycklig här. Här i det enkla, utan gräs under fötterna eller värmen från en bubbelpol. Så är jag lycklig. Och just nu behöver jag inget mer.

Jag längtar efter min älskade, väntar på att höra nyckeln i dörren och se han kliva över tröskeln. Varm i kroppen och med sitt ruffsiga hår i lockar kring öronen. Jag längtar efter en stor omfamning, en mjuk kyss och ett par rejäla händer om min midja.

Jag andas in doften av ett annat land, en annan stad och träd som inte liknar våra. Och jag tänker att det är bra nu, just nu är det verkligen bra.

Jennie ifrån San Diego

Den viktiga

Grattis älskling!! Tjugotvå år gammal.

Känner du igen dig?

Uuäh, det är menstider. Tiden av ständigt molnande smärta, av känslighet och en ihållande förnimelse av sorgsenhet. Det känns som man hela tiden är nära till gråt, fast att man inte ens är ledsen. Som om man inte riktigt lever i sin egna kropp. Utan att elaka hormoner har tagit över rodret. Sorgsen är lätt som skum, men ändå bäddar den sinnet med tunga täcken.

Det är tur att jag kan bota mitt känsliga menshumör med drömmar om värme och närhet! För nu är det inte många dagar kvar, hej Usa, nu kommer jag! Markus, jag är redan på väg, i min tanke.

JENNIE

Ett mail

Tänk vad ett mail kan värma. I magen. Att få läsa om drömmar, precis vad jag ville. Att fyllas med hopp och glädje. Att se framtiden, se drömmen om den. Jag saknar att höra dem intill dock, tankarna. Men med ord som formas till meningar och mening lyckas du förmedla. Och jag älskar dig för det. För att du berättar, och för att jag får lyssna.

Drömmar och längtan är oftast vackrare är själva verkligheten, jag tycker nog om det. Tror jag.

Sol i sinnet

Jag är riktigt varm i magen, riktigt tillfredsställd! Och jag kan inte låta bli att tänka på hur otroligt bra jag är, ni är och vi. Jag tycker väldigt mycket om drömmar om sommargräs och saltvatten. Om sena kärlekskvällar och djupa gröna skogar. Och jag längtar så, till kalla öl och jordgubbsbitar.

Jag älskar att tänka och veta, att snart är vi nära igen. Resepirren har börjar smyga sig på och dagen för avfärd närmar sig, närmar mig.. Dig. Nio månader idag min älskling, nio månader sedan våra läppar möttes för första gången.

Kärleks Jennie

Trött blir ynklig

Tripp, trapp, tripp, trapp..
Jag är riktigt, riktigt trött nu. Orkar knappt hålla ögonen öppna. När jag är trött blir jag matt, när jag blir matt blir jag ynklig. Med ynkligheten kommer sorg och saknad. Och det jag vill allra, allra mest då, nu, är att krypa upp i en varm famn och finna lugn. En smekning över håret, en kyss på kinden. Jag vill ha min man.. Men som alltid när jag mår såhär.. Så är han långt, långt borta.. För annars, om han vart intill, skulle jag inte riktigt känt så här.. Inte så här mycket. Jag skall sova tidigt.

Jennie

Henry Asencio

Jag om kvällen

God afton

Det är söndag kväll. Det finns tusentals tankar, hundratals meningar att fylla min blogg med. De om Markus, de om framtiden, de om psykologin och mormor. Men just nu faller inte orden på plats och jag tänker vänta tills den timma som allt börjar att kategorisera upp sig i huvudet. Kanske blir det imorgon, kanske efter det. Sådant återstår att se.

En sak jag dock vill nämna är att när jag vaknar imorgon kan jag ta några underbara ord på min tunga, då kan jag säga "Nästa vecka far jag till Amerika". Vilket känns skönt. Lämna det här helvetes vädret och styra mot kärlek och strålande sol.



Jennie

Du är det vackraste i världen

Kära Markus

Skört och stort

Livet lät så vackert inatt. Genom mitt gläntande fönster kunde jag höra ett flygplan. Det flög lågt och lugnt där utanför i mörkret. Ljudet gav mig minnen om grönt gräs, där jag låg i sängen. Den där dagen någonstans i Tuve, som jag så ofta kommer tillbaka till. Jag låg där, mitt i sommaren och kände lycka. Jag minns det, jag vet inte hur liten jag var med det är det första minne jag har av stillsam lycka. En känsla jag får tillbaka då jag hör flygplanets dova muller. För i minnet hör jag ljudet och känner en förundrad känsla inför livet. Jag förstod på det där underliga sättet hur mystiskt livet är, så stort, hemlighetsfullt och vackert. Och hur svårt.

Ljudet blandades upp med några få bilars färd på grusad asfalt och jag kom att tänka på erfarenheter.. Att livets verkliga kunskap endast kan byggas på sådana, riktiga erfarenheter. Och att de misstag som skall leda oss till dessa, gör vi hela tiden. För det hade ju inte vart misstag, om vi vetat att vi gjorde fel, för då hade vi inte gjort dem. Vi gör dem i våra relationer, och i vår syn på saker runt ikring. Men i brist på erfarenhet kan den teoretiska kunskapen aldrig tillämpas och det är ofta inte förrän efteråt vi kan se när saker gick fel. Och det är inte förrän då vi kan lära oss, inte förrän då vi är en erfarenhet rikare. Och jag måste erkänna, att jag är lite rädd, för att jag kanske gör fel men inte vet om det..

Jag låg där i sängen, lyssnade lugnt till bruset utanför. Jag tog ett djupt andetag och andades in natten, den stundande våren. Sedan stängde jag fönstret, la mig ner, och lät gråten vagga mig till söms.

Jennie Oleana Grip

Saknad nu som då

Jag vet inte vad jag skall skriva. Saknaden är där, ständigt. Som en klump i bröstet, som en tyngd som gör mina steg släpiga. Varje andetag känns på något sätt lönlöst och jag försöker vara förnuftig. Det går bättre för varje stund, men sorgen kommer inte överge mig. Det vet jag.

Inte förrän jag står där igen, i dina armar, kommer jag känna mig hel. Inte förrän jag känner dina läppar och håller din kropp, kommer klumpen att lätta och livet bli klart igen. Så jag väntar, väntar och längtar efter dagen då det är dags. Dags för mig att packa väskan och komma efter dig. Om några helger är tiden inne, jag försöker intala mig att det är snart. Och börjar sakta tro mina ord.

Jennie

Tomhet

Återigen finner jag platsen intill mig tom. Det är tomt i bussen, tomt vid bordet, och allra mest tomt i sängen. Kallt och tomt. Igen och igen.
Ständigt slungas vi fram och tillbaka du och jag. Mellan varma kroppar, minnen, endast rösten eller också ögonen.
Alltid lever vi med vetskapen om att ta vara, ta vara på varje andetag för imorgon kan vara en tom dag, och så också dagen därpå. Tills vi återigen är intill, återigen andas nära inpå.

Dock har jag söndag kvar, innan den större prövningen kommer. Den som vi klarat förut och kommer klara om och om igen. Tills en dag, då vi står där med en annan vardag framför oss. En trygg sådan. Med liv att vårda och ett hem att återvända till.

Men mest vill jag leva nu, och jag vet att jag lever som bäst med dig. Smärtan som härjar mitt liv från tid till tid är guld värd, då den är sprungen ur något viktigt. Det som varje människa söker och som vi funnit, kärlek.

Och det tackar jag för, trots sorgen av att inte ha dig intill. För jag vet att du är där, för mig, bara ett samtal bort.

Vid vågornas svall
Intill havets sus
Vi tänder en marshall
Och några värmeljus

Doft av varm och kall Här i delat krus
Vi i mörkrets fall
Känner kärlekens rus

Dikt av Markus och mig på Gotland sommaren 2009. Sommaren då vi blev vi och världen blev vackrare.

God morgon den åttonde månadsdagen

Kl. är tjugo över sex torsdagen den 25 februari 2010.

Det får mig att rysa lite, att skriva datum sådär.. En mening med tid. Tanken på att jag någon gång, någon annan gång, kommer se datumet och tänka att då. Då hade jag och Markus vart ett par i åtta månader. Vilken tid.. Den var förhoppningsvis lika vacker som nu. Om inte då:ets nu är om än vackrare med alla sina erfarenheter.

Jag lyssnar på Across the universe soundtracket på låg nivå och nynnar med i dess melodier. Minnen och glädje, en slags trygghet, tänker jag där jag sitter. Ute är det mörk. Jag har börjat städa köket, plockar ur de skåp som fortfarande har något kvar och dricker kaffe. Det blev stark, som vanligt när jag gör kaffe. Inte särskilt gott stark dock, utan mer bara starkt. Jag häller mjölk i. Då tänker jag på choklad när jag dricker det.

Mina händer är torra.. Det är obehagligt. När jag sträcker på fingrarna spänns huden lätt över muskler och senor. Kroppen är skrämmande, så imponerande.

Jag och min kära har nu sovit sista natten i lägenheten på järvstigen. Det finns mycket minnen här, även för mig... Det var här det blev vi, här som vi blev du och jag. Jennie och Markus. Men också finns andra minnen och det känns som en härlig tillställning att lämna det här och stega mot andra hem. Hem med oss, och våra minnen.

Efter allt älskar jag dig mer för varje andetag. För jag förstår att du vävs in i mig, våra liv flätas samman med trådarna vi spinner. Och jag vill inget hellre än att bygga med dig. Forma en grund med mina händer och här skapa ett liv med dig i. Det kanske låter dumt med en massa ord. Men när man känner så här, är inga ord dumma och inga formuleringar något annat än försök att förklara. Denna trygghet, denna.. Känsla av sammanhang är obeskrivbar. Den finns bara där. Den är, så som vi. Vi Är.

Det är så det känns, som du sa. Det känns som om livet nu är placerat i ett sammanhang. Vi är sammanhanget och tankarna om framtiden bär nu en annan struktur, en känsla av samhörighet och glädje. Jag vet vad jag vill, nu i alla fall på en punkt. Och den drömmen vågar jag berätta. Jag drömmer om ett liv med oss som utgångspunkt. Och det känns befriande. Jag har en dröm och jag vågar tro på den. Jag tror på oss. Vi är och jag älskar det.

All you need is love

Ett städinlägg

Hejhopp! Nu tar jag en paus i fejandet och sitter ner i den mjuka sängen. Nu är vardagsrummet skinande rent och det är dags att besluta vad som skall skrubbas härnäst.

Det är nämligen så att jag flyttstädar ser ni. Min älskade skall flytta ur sin lägenhet på järvstigen här i Uddevalla och det börjar bli brott. På fredag skall nycklarna in hos Uddevallahem.

För närvarande är det allt en del kvar att göra, men absolut inte omöjligt mycket. Det gäller bara att ta tag i det och göra små röj. Dock är allt inte ute ur lägenheten än så nu sitter jag och funderar på hur jag skall gå till väga.. Då vardagsrummet är klart så vill jag helst inte flytta in saker där men det blir jag nog så illa tvungen att göra, för att komma åt andra områden. Hallen blir nog det sista att städa men den får vänta tills saker och ting där är veck. Just nu är den nämligen belamrad med diverse väskor och flyttlådor.

Det var nog allt för närvarande. So long suckers

Väst, ljuva väst

Jag är hemma! Äntligen finns Markus intill och nu skall jag snart ner till Uddevalla c och träffa min Stina.

Mycket värme från en lycklig Jennie

Axplock ur dagens tankar

Sj

Ja, vem är inte upprörd i dessa tider. Vem förbannas inte över skyhöga priser, stora förseningar och nervositet inför kommande resor. Dock skall givetvis inte de stackars arbetarna skyllas, de som dagarna i ända får stå ut med arga slipsknuttar och sura tanter.

Egentligen vet jag inte vem som skall skyllas direkt. Men visst kan jag tycka att det hela är högst irriterande. När vi i själva verket betalat ytterst lite för vårt nätverk av räls i Sverige men inte kan med att lägga pengar på att underhålla dess kvalitet! Jag tror säkerligen det finns en hel drös av saker som skulle kunna fixas med bättre utrustning. Så som växlarnas värmeslingor eller något av alla andra problem som gör att förseningarna är ett faktum.

För pengar, det handlar såklart alltid om pengar. Och det är sorgligt att det inte tycks finnas mycket, eller också så finns de men felprioriteras något fruktansvärt.

Och på tal om pengar så kommer vi ju in på priser. Dessa evinnerligt höga tågpriser som får vem som helst att höja på ögonbrynen. Det är idag billigare att åka en person, i en avgasspottande automobil mellan Sveriges kuster än det är att sätta sig på ett vänligt tåg med ett hundratal andra passagerare! Och med tanke på alla förseningar, kan jag även påstå att det går betydligt fortare. Det är upprörande! Det är billigare att åka flyg, inrikes. Och hur i hela fridens namn går det till i Sjs pris-system? Ena dagen du söker en resa är priset överkomligt, en dag senare ouppnåligt. På vissa resor är första klass billigare eller också så kan en timme i tidsskillnad av avgång betyda hundralappars skillnad i plånboken. Vart är logiken? Den tycks långt borta. Och studentpriserna än sen, en märkbar skillnad är sällsynt. Uschane mig säger jag bara, fy vad illa det ser ut.

Det hela gör mig ytterst nervös för min resa i morgon. För när man längtat i veckor efter att få komma hem, så spelar några timmar stor roll!


Olika dimensioner

Låt oss utgå från att big-bang faktiskt ägt rum och erkänna teorin om att energierna som funnits under denna process idag är av exakt samma skala och typ. Då kan ju forskningen om olika dimensioner vara aktuell att ge en tanke. För visst är det forskning. Matematiker, fysiker och andra vetenskapsmän ägnar sin tid åt detta.

Med olika dimensioner menar jag att det i universums födelse fanns olika sorters energi som slungades ut från den ursprungliga punkten och dessa energier har sedan fördelats över universum. Skall nämnas då att dessa energier inte, enligt teori, vart av samma typ och på så sätt har de olika energityperna bildat olika verkligheter, dimensioner.

Alltså, vi är energi. Våra kroppar, våra hus och till och med ett bord. Allt består av energi som bildar materia. Säg då att en annan typ av energi har ett annorlunda sätt att bygga materia i jämförelse med vår värld, då kan parallella världar och dimensioner uppstå. Vårt jord kan ligga på samma plats som en annan värld. Bara det att våra olika energiuppbyggnader skapar olika dimensioner och vi krockar ej, så att säga.

Om inte en annan energiform, med annorlunda förutsättningar faktiskt har möjligheten att ta kontakt med andra energier. Detta är dock något som vi än inte känt av. Men tänk, andra energier kanske vandrar bredvid dig just nu. Existerar, fast i andra dimensioner.

Mohaha.


Att ta hand om ett liv

Dessa liv som ingen kan ta hand om, dessa osäkra stackars människor som ingen ger trygghet. Det gör ont att tänka på men också är det upprörande.

Vi är av gener och andra fysiologiska egenskaper inte som oskrivna blad vid vår födsel. Men vad det blir av vårt arv och hur vi blir som människor beror otroligt mycket på de första år vi lever här i världen.

Därför blir jag ledsen när jag ser människor som ploppar ur sig ungar lite var stans. Folk som säger att det känns skönt att göra det nu, födda barn tidigt, för då är det ju klart sedan. Då är det överstökat.

Ett liv är inte klart förrän dess kropp ligger i jorden och en människa är inte en rolig grej att ha, eller ha gjort. Att skapa ett liv innebär ett ansvar för resten av sitt egna, och framför allt att man kan ge barnet vad den behöver för att bli en trygg och god människa.

Jag förstår inte att unga kvinnor vid tjugo tror att de har det. Visst finns det säker ett stort antal som har det, men så finns det också ett flertal som verkligen inte har det. Och jag pratar inte bara om mina åsikter i det här inlägget. Jag talar om vedertagna vetenskaper om en människas utveckling.

Barn behöver kärlek, de behöver veta att någon alltid finns för dem och kan erbjuda dem den närheten som är livsviktig för deras överlevnad. I nivå med sömn och mat för ett litet barn. De behöver den inte då och då och de behöver inte lära sig att förtjäna den. Barn behöver att den finns där när De behöver den så att de kan utveckla den grundläggande trygghet som kan ge dem ett fungerande liv.

Har du därför inte en trygg relation, en fungerande boende situation och ekonomi för att sätta mat på bordet påverkas också din personliga relation till barnet. Om du inte kan finnas där och erbjuda kärlek och trygghet kommer detta märkas, och vem vill göra sitt älskade barn illa?

Jag pratar inte om att man, volvo, villa är nödvändigt för att uppfostra ett barn. På vilket sätt det ser ut är upp till var och en. Men trygghet, det är det viktigaste.

Och att då se dessa unga människor rusa in i föräldraskapet gör mig arg. Jag undrar om de Verkligen vet vad de ger sig in på. Det är inte en livsstil vi pratar om, det är ett barn, ett annat liv som skapas. Dessa liv som ständigt tänds, utan att få tillräckligt med kärlek för att hålla sig varma.

Ja, det gör mig ledsen.. För jag har ingen rätt att tycka vad andra skall göra för val, eller diktera om vad som krävs. Men när det handlar om saker som inte bara påverkar den som tar beslutet, utan ett litet barn, då känner jag mig hopplöst tårfylld av min maktlöshet.

Den enorma saknaden

Min natt har varit god mot mig. Inga jagande drömmar, inga blöta väskor eller mörka moln av ångest.
Min dag har varit godare mot mig. Livsenergi i skolan, jag fick gjort en del och jag log. För idag var jag glad. Det kommer gå vägen tänkte jag. Livet är otroligt rikt trots klumpar i magen om nätterna. Under promenaden hem med en kär vän såg vi att det stod skrivet något i snön. Någon hade gått där ute på fältet och format enorma bokstäver. Som om de skulle blå sedda från himlen. Sanna, jag älskar dig, stod det. Och det var undertecknat S. Jag och Fanny hjublade till och log mot den blå himlen. Vi andades frisk luft och det finns människor som älskar varandra. Jag är en, tänkte jag. Vi är två.

Ikväll så grät jag. Jag grät som jag inte gjort på länge. Jag grät så som man gör när man känner att det inte är rätt, att det inte är rättvist riktigt. Jag grät med sådan kraft att jag glömde allt i kring mig. Jag såg bara saknaden. Jag såg bara Markus närhet, ryckas ifrån mig. Jag såg ensamheten. De tomma dagarna. Saknaden som fyller varje vrå och gör en trött. Lamslagen.

Markus fick ett samtal, det frågade honom om han kunde åka tidigare. Resa fortare över havet. Det skulle innebär att han kom dit innan de bitska gammelgubbarna och att han skulle kunna reda sig lite innan de kom och gnagde på hans vardag. Han sa att inte förrän vecka tio. Han skulle försöka. Jag satt med klumpen i bröstet redan när jag hörde att han sa Kim. Namnet på telefonsamtalet. Jag var i ena telefonen, den som hör allt där i bilen. Och den andra mannen, från det andra landet. Han var där i mobilen, intill Markus öra.
Det gör inte ont att Markus behöver resa tidigare, det gör inte ont i den bemärkelsen att jag inte skulle vilja att han gjorde det. Det vill jag. Jag skulle inte med minsta finger vilja att min man skulle bli kuvad av mig. Vi fåglar skall flyga fritt, vi återvänder ändå alltid till vårt hem. Varandras famnar.
Gråten kom ur känslan att det är snart, det är nära. Påtagligt. Jag kan nästan ta på den där den ligger, framtiden. Tidsskillnanden, veckorna och åter veckorna.. De när samtalen inte är vid samma tidpunkt, för oss timmars skillnad. Jag tänkte att två veckor, två veckor smärtar. En månad, det är otänkbart igen. Sex veckor, jag fäller en tår nu. Vid tanken.
Smärtan som kom till mig då, när jag hörde allt. Det fick mig att efter avslutat samtal slungas mot botten. Nå saknadens botten när den gör så ont. Att man längre inte ser. Man känner bara saknaden. Den tar över alla sinnen, och den gör ont. Tar andetagen ifrån en.

Nu försöker jag se klarare. Min älskade ringer och försäkrar mig om sin kärlek. Han frågar vad som är bäst för oss och han säger att han vill veta hur det är med mig. Den mannen får mitt hjärta att hoppa. Även om smärtan finns kvar, så måste jag se till honom så. Att det här går bra. Det har gått förut och det kan gå igen. Jag vet det. Men just nu river det. Att slitas så här, det känns väldigt mycket. Så är det bara.
Jag har inte förlorat en nära, jag har inte mist min kärlek. Jag skall vara glad att smärtan jag känner inte är åsamkad av något sådant. Utan av det att jag är ifrån den jag älskar, som är nivån under att mista någon man älskar. Den är inte den värsta.

Nu faller jag igenom igen, nu går det inte mer.

Drömmar som tynger

Jag vaknade i morse med en klump i magen. Återigen hade drömmarna slukat min glädje ner i sitt gap. Ner i oroligheter, ångest och maktlöshet. Jag andades långsamt. Kom ihåg nattens drömmar.

Liseberg, jag åker ensam i Flumeride. Berg-och dalbanan som går på vatten. Båtar på vatten, upp och ner i vattenfall. Jag har flera väskor och mina byxors fickor är fulla av saker. Mobil, pennor, papperlappar och en massa krimskrams. Väskorna blir blöta. Till en viss del är resan rolig men allt blir ständigt blött och jag glömmer att hålla mobilen torr. Markus ringer och jag skriker att jag är i Flumeride, jag kan inte prata! Jag kommer ner och stiger ur men märker snart att jag glömt mina väskor i båten. Ställer mig och väntar och vet inte hur jag skall gå till väga. Oron ligger som ett moln över mig.

I nästa dröm så tar jag en cykel. Från Statoil i Henån. Jag snor en cykel och cyklar till min gamla skola. Dagen efter kommer jag på att filmkameror måste ha sett mig. Jag tänker att jag skall ställa tillbaka cykeln men när jag kommer till skolan finns endast delar av cykeln kvar. Allt detta varvas med att jag inte hinner med Markus, jag glömmer ringa honom hela tiden. Jag får tag på pappa istället. Jag förklarar vad som hänt och att jag behöver prata. Han säger att han skall hämta mig snart. Snart tar lång tid och jag vet att Markus väntar på mig.. Jag har ringt och sagt att jag skall höra av mig när jag är klar med pappa. Men jag vill inte säga honom vad som hänt. Pappa kommer tillslut och hämtar mig för att vi skall prata. Allt blir väldigt sent och jag får panik. Markus, han väntar! Han vet inte att pappa blev försenad. Jag har glömt att ringa..

Dessa drömmar blandades upp med ett flertal andra drömmar som alla innehöll borttappade lappar, vatten och blöta mobiler. Som de senaste nätterna, fulla av oro. I går natt var det dock mer ilska, nu mer ångest.

Klumpen hade flyttat sig från magen upp över bröstet. Det var tungt att andas. Fan, tänkte jag. Vad i helvete är det här. Markus ringde och hans röst fick kroppen att lugna sig lite. Men då vi la på gjorde allt sig påmint. Jag försökte tänka på allt gott, att det bara är löjliga drömmar. Men jag visste också att så är det inte. Dramatiserade är de, men inte utan verklig grund. Men jag låg stilla där i sängen och tänkte på Markus. På hans närhet och den lycka jag känner med honom.

Jag nickade till och när jag vaknade igen kändes kroppen lite lättare. Jag gick upp, klädde mig och tog två mackor. Jag kollade min mail och då plötsligt trängde tårar upp till ytan. Jag grät. Lät tårarna rinna längs kinderna, lugnt. De träffade lakanet och lämnade efter sig små pölar. Vatten. Saltvatten.

Jag tog mig till skolan. Under promenaden ringde jag pappa och berättade om natten, ja de senaste nätterna. Han sa att jag har säkerligen mycket att göra just nu, om man skall döma av drömmarnas teman. Men det har jag inte, sa jag. Inte mer än jag skall klara. Verkligen inte mycket.

Jag kom fram till skolan och gick först till lärarrummet. Susanna öppnade och jag förklarade att jag försovit mig. Och utan förvarning brast jag i gråt igen. Hon bad mig komma in och jag gjorde också så. Jag förklarade för henne om mina drömmar, om ångesten de ger mig och att jag känner mig maktlös. Jag mår ju bra, sa jag. Det är inget särskilt som stör mig. Jag vill vara glad, må bra. Varför blir det så här? Om dagarna är det inga problem, sa jag henne. Men varför kommer det på natten.. När jag inte kan kontrollera det.
Susanna svarade med att det kanske beror på min flytt. Att jag flyttat hemifrån, även om det var ett tag sedan så.. Kanske det spelar roll. Och så slutade Siri i klassen och jag kände att jag inte trivdes. Och det att jag lever i ett distansförhållande, spelar en stor roll i mitt liv. Det att vara ifrån sin älskade gör ont.
Och det är inte som att jag inte tänkt på det själv, tänkte jag. Men jag var väldigt tacksam för hennes ord. Jag fick en stor kram och gick till mattelektionen.
Och nu sitter jag här. Skriver.. Det känns ju så mycket lättare då.

Klumpen har lättat en smula. Jag känner mig mest trött och villrådig. Och visst är jag lite frustrerad. Vad är det som händer. Jag minns att jag i en dröm tittade på min tatuering och där var fyra prickar, inte tre längre. Vad skall det betyda..

Jag förstår att det är uppgifterna från skolan, ångesten att jag inte hinner med. Och att jag inte kan göra det på den nivå jag skulle vilja. Jag vet att mina ambitioner ibland är en aning höga, och jag har dragit ner på dem. Men inte mer nu, inte mer. Om nu skolarbete skall göras för min skull, då vill jag givetvis vara nöjd med resultatet.

Jag vet att det är olusten jag känner i klassen och att jag inte trivs i sällskapet av mina klasskamrater. Det som bidrar till oron.

Och jag är medveten om att bo ensam, i ett hus jag inte trivs i, ger mig en otrygghet. Att inte ha ett hem som man verkligen vill komma hem till.

Plus Markus såklart. Det är verkligen jobbigt, som jag uttryckt så många gånger innan, att vara ifrån varandra. Att kastas fram och tillbaka som vi gör.

Men jag vet också att jag har fina vänner här. Jag har drömmar och tankar som jag vill förverkliga. Jag har en trygghet i väst och jag vet att min man älskar mig, hur långt bort han än är.

Men jag blir så trött. Så lealöst hopplös, känner jag mig. Jag försöker skärpa mig, tänka förnuftigt men då jagar skiten mig på natten istället. Om nätterna äter oroligheter upp delar av min lycka. Och i drömmen är jag maktlös. Jag grips av ångesten och har inget att sätta emot. Dagens vilja finns inte, bara nattens mörker. Och det grämer mig, att jag inte kan kontrollera det.

Att älska gör livet större

Min helg lät mig bli en del av lyckan. Med en trygghet i famnen, en välvilja i rösten och bekräftelse i sina blå ögon fick min kärlek mig att leva. Som jag lever bäst. Med ett lugn i luften, värme i kroppen och hud mot hud.. Hud mot hud.. Min hud mot din hud.. Hud.. Du får mig att förstå, allt som vi är. Vi är. Jag förstår att vi är det som jag sucktat, men mer än jag vetat var möjligt.

Om tio år?

Det är så sällan som jag skriver små inlägg här så jag tänkte ta mig för det nu. Just för att jag egentligen borde sova kanske, och för att mannen min gör just det, sover. (Hoppas du får en god nattssömn min kära, jag tänker på dig min icke-arga man).

I alla fall, jag kanske skall skriva om.. Det där med längtan efter Markus är ju ett genomgående tema i bloggen. Och kärleksdikter lika så. Det är just för att det är det viktigaste i livet mitt. Det som helt enkelt känns mest i alla fall. Min kärlek till Markus är det godast, den största lyckan. Medan saknaden är den tyngsta sorgen. Så när jag väl sätter mig att skriva så brukar det vara sådant som känns ut i fingerspetsarna som nedtecknas, därav mina teman.

Men dock finns det saker som inte känns lika mycket, men ändå känns bra. Vackra färger t.ex, och inredning. Det är saker jag blir lycklig av. Som när jag här om dagen snubblade över några inredningsbloggar och satt och drömde mig bort. Jag byggde hus i huvudet, jag inredde dem och så satte jag min framtida familj i dem. Markus på golvet med en unge, jag i soffan med en annan (Unge alltså) osv. Blev riktigt vackert. Vi hade ett hus som låg..

Äh, jag vet inte. När man kommer till sådana omständigheter blir det alltid så svårt. Var vill du vara då, var tror du att du är, vad gör du om tio år? Jag vet inte.. Jag har en lägenhet/kanske hus om det går bra, med min man. Vi har kanske fått vårt första barn och vi är glada. Jag är någonstans som jag vill vara, Markus lika så. Vi har en trygg ekonomi som gör det möjligt att skaffa barn kanske.. Det är viktigt. Och jag har fått måla rummen i harmoniska färger. Kanske sitter tavlor med mina penseldrag uppsatta. Kanske jobbar jag med något inom sociologi, eller inom teatervärlden eller också något helt annat. Jag har prövat mig fram till där jag är då och jag kommer fortsätta leva efter att det största misstaget är att inte ens försöka. Det hoppas jag, jag kanske bara måste specificera det hela lite. Och också tro på det. Så kommer det hela gå vägen. Eller också så är jag någon helt annanstans om tio år. Vad vet jag.

Nu vet jag i alla fall att om jag skall klara av att gå i skolan måste jag sova tidigare om kvällarna. Så sov gott.

(Med hopp om vår)

Jennie

Biljett med swebus, hem till min älskade nästa helg, beställd!