Gott nytt underbart pussår!

önskar det lyckliga, halvåriga kärleksparet.

Närhet och år som gått

Åter slår mina vinterkalla fingrar mot tangenterna. Markus pratar med sina datorer och jag tänker på ömsom nyår, ömsom på relationer. Jag växlar sidorna på skärmen, bloggen, anknytningsteorin, fyrverkerier runt om i Bohuslän och så tänker jag på år som går. På halvåret som gått, på mina dagar som minderårig, de som nu lider mot sitt slut.

För nästa vecka, närmare bestämt en torsdag, ja då knackar myndigheterna på dörren. Ja, det var väl inte riktigt rätt uttryckt. Så är det ju inte, men vetskapen om att min ringa ålder, trots tillägget ringa, nu överskrider en gräns, det är sanning. Att jag betraktas som myndig, av myndigheter, stat och system. Ja, det är ju så sant som det är sagt. Jag tänker inte fylla sidan med skriverier om huruvida jag tar det här, mer än att hej arton, här kommer jag, och jag vet inte riktigt om det känns så bra. Jodå, det gör det bannemig. Skall bli bokstavligen skönt att slippa oron över gränsen. Då är jag över den. Tackar och bugar det gör jag.

Anknytningsteorin. Ja man tackar sin uppväxt med all rätta ser jag. Ni skådar en trygg person med goda förutsättningar att tillfredsställa det största behovet vi har, i nivå med mat och sömn för ett barn. Nämligen närhet. Som det skrivs i boken jag kommit över i min kärastes mycket få gömmor av böcker (Ungefär tre sådana äger mannen min). Boken heter Hemligheten - Från ögonkast till varaktig relation. Ja, ni skulle sett min min och hört min röst när jag stormade ut i vardagsrummet och med en förvånad ton frågade Vad i hela fridens namn är det här?! Markus såg förstås undrande ut där han satt men när han förstått vad det handlade om så sa han med försäkrande ton att jag skulle ta det lugnt. Boken är intressant. Den handlar om anknytningsteorin, om varför vi människor handlar som vi gör i relationer och hur vi utifrån tidiga erfarenheter behandlar vårt behov av närhet. Ja, jag kanske inte blev tilldelad en fullt så detaljerad beskrivning av innehållet men det var i alla fall vad den innehöll, boken. För efter att min man försäkrat mig om att boken var högst seriös, att den var skriven av en känd och erfaren psykolog och att teorierna som beskrivs i boken är baserade på erkänd forskning inom området. Forskning som pågått under årtionden. Ja, då satte jag mig att läsa den, lättad över att fått höra att det inte var en Ryck upp dig och bli lycklig bok av Mia Törnblom. Och där fanns en hel drös intressanta presentationer av psykologins forskning och vad det visar på i vårt mänskliga beteende. Vissa saker jag läst innan men med en vettig disponering som gjorde boken konkret och intressant. Nu har jag dock kommit till delen i boken som pratar om hur man skall ta kontroll över kontrollen. Medel för att omarbeta de relationsmönster som man utvecklat under sina första år i livet. Och visst är jag långt ifrån felfri i min relation. Men boken riktar sig inte riktigt till mig kan jag känna. Visst har jag en tendens till ambivalens men inte bär jag på sådana problem som vissa människor tyvärr dras med. Så som sagt, jag tackar för min trygga uppväxt som lett till min förmåga att behålla en relation även efter de första ögonkasten.
Men allt kan jag lära mig en del, jag spinner iväg på en hel det fraser och kikar i mitt inre efter aha-upplevelser. Jag relaterar mycket till en vän som jag vet kan lära sig en del av boken ifråga. Och jag tänker nog ge ifrån mig den när läsandet är över för min del.
Och för övrigt vill jag tipsa er som kanske snubblar över mitt inlägg och har tagit er ändå hit i texten, att ni skall ta och kolla upp vad jag nämnt. Boken likväl som en fördjupning av teorin.

Ja, året som gått. Det har varit ett intressant ett. Ett underbart år som fått mig att ändra uppfattning om mig själv på många punkter. Ett år fullt till bredden med starka känslor av alla de slag, känslan av lycka, kärlek och trygghet. Men också känslor av rädsla, saknad och vilsenhet.

Förr sa vi ofta att allting hände 2007. Och visst, då hände mycket. Det känns som det var året då vi började vakna upp, 2007 alltså. Eller som Jag skall jag säga, liksom satte igång. Innan det är minnena luddiga och få. Men detta år var året då jag och Emma blev vänner, jag träffade brodern hennes för första gången och föll pladask. Jag minns att vi nog kände oss lite större, så som varje år, men nu lite mer. Ganska små men ändå en del i världen av de lite större. Framtiden stod för dörren, mer påtaglig än förr. Jag hälsade på i Uppsala för första gången. Vi var på vår första större festival och jag piersade näsan.. Vi myste i Slussen och saker kändes ständigt nya.

År 2008 var mer året då trygghet må ha infunnit sig mer, men då bestämde jag mig också för flytta till Uppsala, jag gick på en riktig festival och såg Hot Chip. Jag hade min värsta fylla någonsin, ty ni vet jag är inte så mycket för hejdlöst drickande. Jag blev av med oskulden som man uttrycker det och i samma veva blev också min bästa vän det, några timmar innan mig för att vara exakt. Med vem är ju, hehe, tämligen komiskt, men det lämnar vi utan vidare kommentar. Det var också året som jag åkte skidor för första gången och skrek i backarna så att de stackars barnen flydde rädda för sitt liv. Men inte fan tror jag att de var lika rädda som jag var. Också ramlade jag två gånger i rad, på en premiärscen, iförd svart kroppsstrumpa, vingar och näbb. Och jag grät för att mannen jag kände så för inte var min. Och det var året då jag flög ur boet och satte mig själv på prov.

Men det år jag vill komma fram till är det året som nu förflutit. Och det som är värt att minnas detta år är mycket. Jag har levt ett år av hopp. Som fötts under en tidig resa till Vemdalen. Då jag förstod att känslor jag trodde var ur världen, hittat en plats att vila på i mitt inre. Det har vart ett år då jag i en relation ställt tusen frågor, som jag i nästa relation fått svar på. I form av stor och ordlös kärlek. Det är året då jag bitit mig i läppen av nervositet. Frågan om han skulle vilja ha mig som han sagt, eller om magkänslan skulle visa något annat. Men också har jag känt mig cool-lugn och tryggare än någonsin. Året som snart förflutit är det år då jag flugit till Usa, då jag fått mina skönaste orgasmer och byggt ett litet träbord. Året som jag blivit flickvän till mannen som jag så länge velat ha. Han den jag älskar. Det finns helt enkelt hundratals minnesvärda och underbara händelser och jag skulle kunna sitta och diktera en hel saga om mitt otroligt lyckliga år. Men här med skall jag krypa till sängs med min kärlek.

Värme från.. Uddevalla för tillfället.

Ett halvt år.
Mer än jag älskar dig, är överflödigt.
Ty ord kan inte förklara.
Inte här, bara där, bland slingrade ben
kan vi förstå.
I mötet, med en blick då vet vi.
Att det är vi, och kärleken är det största
av allt.

En underbar helg och en rolig nyhet

Tick, tack, tick, tack! Tack för min kärlek. Tack, tack för så mycket. Tack för att jag förtjänar all denna lycka.

Jag sitter i skolan, därav klockans långsamma tickande. Släpandes framåt, med visarna som skadade ben, som vrickade knän. *Jag måste verkligen få en tid hos kiropraktorn. Till våren får det bli, skall det knastra när man går.. Nej*.
Jag sitter i datorsalen. De andra har tyska. Skönt att jag inte behöver den kursen.
Istället sitter jag uppkrupen på en stol. Full av värme är jag. Inte är det bara hettan från datorernas surr, eller mina fingrars skrivande, som får kroppen att gunga i mjukt välbehag. Min värme är om mer rotad inom mig. Ur hjärtat tycks glädjen spira.

Ty i lördags kom äntligen min älskade hem. Med nervositetssvett och tårfyllda ögon gick jag av och an på arlanda. När, snart, när, snart. Snart!
Och tillslut så stod han där, tillslut så höll jag honom intill. Tillslut så möttes våra läppar som i den första kyssen. Som om år hade gått sedan sist. Men ändå var hans läppar de mest välbekanta jag smakat, trots den där känslan. Den av överraskande välbehag. Kyssen var bättre än jag någonsin kunnat minnas. Kyssen var mer än ett underbart minne, eller en vacker känsla från förr, den var här och nu. Och den var äkta. Aldrig vill jag sluta kyssa dessa läppar tänkte jag. Aldrig.
Vi tog oss hem, trots väskproblem och kyla. Ty närheten gör vilken kyla som helst varmare, om närheten bär kärlek och vilja, så som vår. En liten resa av glädje och sprittande lycka.
Och när vi tagit oss hem till minnet av vår värme så fick vi återigen uppleva att det är inget minne vi bär, vår kärlek. Den är starkare nu, än någonsin. Den är varm och trygg, den är lycka och framtidstro. Alla minnen leder oss hit, och här. Och det är här jag vill vara. Vi vill vara. För jag vet att du vill, du har sagt det till mig.

Och så följer en helg och en vardagsmorgon med min kära. Händelser och känslor känns mer som dagboksstoff än blogginlägg. Så jag lämnar vidare beskrivningar.

Och går istället till ytterligare en händelse. Dock inte av samma vikt som ovannämda men den skall inte glömmas. För allt blev jag glad då jag mottog ett mail av min bildkurslärare Kajsa. Hon bad mig ringa omgående och så gjorde jag också. På tiorasten smet jag iväg och lånade en telefon här i skolan. Och ni skall få veta vad hon sa, att ett stipendieförbund, som jag ej kommer ihåg namnet på, hade bett henne att nominera en ung konstnär, som hon kallade det. Och hon hade tagit beslutet att nominera mig!
Vilken komplimang, vilken komplimang än sen! Vare sig det går bra för mig eller inte, så är det självaste det att hon valde mig, som känns varmt i maggropen. Så nu blir det till att fota lite bilder, lite målningar och skicka till Kajsa. Så hon i sin tur kan vidarebefodra dem. Roligt, nu återstår det att se hur det går. Men stipendie eller ej, glad gjorde det hela mig i alla fall.

Nu skall jag försöka få något gjort. Tack och hej.



Bild på min kära. I La Jolla, med vinden i håret.

Jag vill viska det fram
För orden är så stora
Jag vill ligga i din famn
Det vill jag aldrig förlora

För att vilja så mycket
Som jag vill med dig
Det är svårt att visa
Även för mig

Jag vill viska dig orden
Som växer i mig
Jag vill att du tror mig
När jag säger till dig

Att jag älskar dig Markus
Det största av allt
Är att jag vet vi kan vara
Även om det blir kallt

Jag kom att tänka på, det är precis som att ni vill att jag skall botgöra för vad jag har gjort. För att jämna ut den smärta jag orsakat. När jag i själva verket inte borde behöva be om ursäkt alls. Kanske för att jag skötte det dåligt, men inte för att jag känner som jag gör. Det är som att ni vill att jag skall lida ett tag, för att plana ut det hela. Men ni måste förstå att jag tänker inte kräla vid era fötter. För om ni inte vaknar upp snart, så kommer jag ändå sväva iväg ovanför era huvuden.

Nu jagar de ikapp mig, ogjorda saker.

Jul, jul, strålande jul!

Oj vad barnasinnet kommer igång när juleljusen börjar tändas i vråna. Det riktigt spritter i kroppen min när jag inser att på söndag är det första advent och hela Uppsala är som en liten julkaramell. Speciellt i helgen då det blir julmarknad för hela slanten och tindrande ljus i träden. Jag ser verkligen fram emot den stundande ledigheten, både helger och självklart det annalkande lovet.
På lördag blir det utställning av lite målade alster i Ekeby, Atelje Fria händer (Ni är hjärtligt välkomna!). Sedan klockan fem anländer mina mycket efterlängtade västkust tomtar, Emma och Vanja. Vi skall då ta oss till Gottsunda och beskåda Blodssystrar premiären, förhoppningsvis iklädda de galakläder som jag anser kvällen är värd. Efter detta är planerna öppna.
Och så efter denna dag är det söndagens tur att levas. Med julmarknad, fyrverkerier och lussebak. Åh, vad jag längtar.
Helgen efter det är öppen för förslag, men helgen efter det är lyckans helg! Då kommer min älskade flygandes och landar här i min förväntasfulla julvärld. Som jag längtar, och väntar. Då är det lucia och snart dags för hemgång. Min älskade, jag väntar!

Det går med andra ord bra nu, utifrån omständigheterna fint. Det kommer gå bra, fast att det inte riktigt känns som det ska, nu.

Städningen kallar. Julkärlek och pussklappar från er fina tomtevän.

Glögg! Jag glömde nämna min glögglängtan! Den finns här hela tiden, drömmen om varm glögg och min kära bredvid i soffan. En lussekatt kanske och en liten chokladbit att dela. Clementiner såklart, men mest glögg och min man nära intill.

Fyra ögon ser bättre än två

Fem hela månader! En känsla säger att fem månader, ack är det ej så lång tid. Men en annan säger något annat. Den talar om känslan som inte kan mätas i månader. Den tid som inte är konsekvent så som timslag och sekunder. Utan den som kärlek lever i. Den tid som mäts i mänsklig utveckling. Som kan gå fort, eller för en stund lugna ner sig. När man ständigt lär sig nytt, går på vägen mot nya upptäckter och förbereder sig inför nya utmaning. Den tid jag lever i med Markus. I vår relation. För där tycks tiden ständigt gå fort, men ändå ser den där första dagen mycket avlägsen ut. Där en ligger och fröjdar mig i mitt minne. Dagen då vi lät våra läppar för första gången mötas. Det var sommar, och vi badade. Det var sommar och vi åkte bil. Och det var sommarkväll, och vi kysstes.

Jag känner mig hel.



Jag älskar dig Markus.

Min mamma

När Markus är för långt bort för att finnas till, då hjälper ett samtal till mor min. När jag känner att det tjocknar i halsen och inte han finns där. Då ringer jag min mamma. Hon förstår, och säger rätt. Hon lyssnar och vet precis. Man skall aldrig ursäkta sig för att man älskar någon. Det har min mamma sagt. Och jag älskar henne.

Dripp, dropp
Tår efter tår rinner längs kinden
Händer som knyter sig i knät
Ögonlock som kniper
Vill inte känna
Snabba, korta andetag
En hjärta som kippar efter andan
Jag saknar dig
Vad jag saknar dig

Hemma(?)

Sverige är grått.
Men Stina är här.

Jag saknar min Markus.
Jag vet jag är kär.

Getty Center, Los Angeles

Jag tycker väldigt mycket om dig, oss. Tack.

Ett vykort

Här kommer några rader från San Diego ut till cyberspace.

Jag känner mig snygg o glad och snart skall jag ta mig ut till polen. Solen får palmerna att lysa grönt och dofterna i detta andra land anspelar minnen och nutid. Jag skall simma, känna hela min kropp arbeta och låta mina tankar flyta längs med. Tankar utan bekymmer, tankar sprungna ur avkoppling och lycka. Jag skall gå upp och duscha ur klordoften medan jag ser min närmaste framtid. En promenad längs Coronados gator. Bort till ett fik, med utsikt över skyskrapor, vatten och värme, skall mina fötter ta mig. Kanske skall jag dricka varm choklad, eller svalkande fruktjuice. Njuta av livet. För att sedan ta ett djupt andetag och förstå att nu måste jag dra mig hemåt, för snart står min älskade i dörren. Återvändande från dagens arbete.

Hälsningar från San Diego, Usa

Hos min man i Usa

Det finns så mycket att skriva. Kanske.
Om allt som händer. Verkligen.
Vart jag är, hur jag mår och tankar som går.
Men det viktigaste nu är att andas ett tag.
I den enorma kärlek som omsluter mig.
Och att kittlande, pirrande, överväldigande
leva mitt liv. Livet, så otroligt underbart.

(Försöker förstå hur bra jag har det)

NU ÄR DET IMORGON!

NU ÄR DET SNART IMORGON!

Definition gud

Som att jag hade en luddig definition av gud. Jag anser den vara ganska rak, och skall därför dela mina tankar här.

Gud finns. För vi finns. Människan kommer alltid att sträva framåt, mot något vi anser gott. Och där behöver vi en förebild. Som barnen behöver sin förälder, som blomman behöver ljus att möta och flockdjuren en ledare. Gud är våran.
Men han/hon är vi. Så enkelt tror jag det vara. Han är vår förklaring på det vi inte kan förklara, vår sammanfattning av det vi strävar efter. Vårt sätt att finna samhörighet och hopp.
Därför är tron på gud god, så länge man är villig att definiera om den då och då. Så som vi också utvecklas i oss själva. För att idag tänka annorlunda än igår skiljer den vise från den envise, som J. Steinbeck sa.
Vi är vår egen gud, för gud är vi. Makten är vår, för vi styr våra liv. Inklusive ett ex antal faktorer, så som genarv och människor ikring. Är min tro.

Jag tror alltså på de som säger att en gud finns, men inte som en separat del av universum utan som en del av oss alla. Nämligen vi. Vi är Gud. Men helst säger jag bara att jag tror på människan, och om gud nu måste definieras så är denne vi.

Än mer lycka

Min helg har vart mig så god, att jag nu prisar de gudar jag inte tror för min blotta existens. Jag är så glad, så tillfreds och nu också näst intill fulländad. Det här är lycka, och min tillfredsställelse eller min fulländning, hade inte funnits som det största i mitt liv just nu. Om inte den människa som jag älskar skulle funnits där som han gör. Där för mig, där för oss, där för då, och nu och sedan.
Och vänner så kära. Jag vill ropa ut, jag älskar livet! För det gör jag. Som jag sa till den söta tjejen på bussen efter att ha upptäckt att jag inte försovit mig trots allt;
-Jag fick liksom för mig att livet inte var så fantastisk och kunde inte riktigt tro mig själv. Men se, det är som jag säger, livet är otroligt underbart. Det är som jag säger, livet det Är verkligen fantastiskt trots allt.
Jag hoppas hon blev glad, för det är jag. Jag är mycket tillfreds och väldigt lycklig.

Lycka i livet

Jag har märkt det sista att jag verkligen har en tendens att använda mig av kraftuttryck så som herregud, jesus och liknande.

Därför tänker jag fortsätta med det när jag berättar hur lycklig jag är! För Jesus vad vackert mitt liv äro. Och herrejistanes vad det är fantastiskt att jag klarar att se det, att förstå hur underbart jag har det. Inte för att det vart jätte svårt att ta miste de senaste dagarna. Men ni vet hur det är, alla tvivlar såklart.
Så, egentligen skulle det kanske vara rätt att förklara en rad händelser som ägt rum den senaste tiden. Men vem läser en lång text? Så det ämne som är viktigast att berätta är det som väger tyngst av allt. Min kärlek, min älskade, min man, min käraste Markus. Efter helgens godhet så var det bästa jag kunde få uppleva, det mest behövliga och det som nu gör att hela magen gungar i välbekanta kärleksvågor, att höra en röst. Min Markus röst. I form av ett inte alldeles för kort skypesamtal våra världar emellan. Det gav mig all den glädje som han mig ger. För utan de samtalen, ett dygn utan, det ger en obehaglig känsla av ofullkomlighet. Inte att jag inte skulle vara fulländad, utan att mina behov inte är fulländade. Jag är inte klar, inte hel, inte redo för nästa dag. För än behovet att Markus ord i örat blivit tillfredsställt.
Och det fantastiska att det är snart nio, nio dagar kvar tills jag får hålla honom i min famn. Jag har börjat få sådana där spritt i magen. Resespritt.

För Jesus vad jag tycker om min man!

Tre gånger fyra är tolv

Fyra månader. Jag har kommit långt i mig själv, vi har kommit långt vi, tillsammans.
Jag vet att du vet vad jag känner, och så vet också jag vet vad du nu känner min kära. Därför vill jag endast enkelt uttrycka att idag har min dröm vart verklig i fyra månader, och jag hoppas fortsätta att leva i denna lycka åtskilliga fler.

Jag älskar dig, du min kära
Och jag vill viet vackert bära
Du har det finaste för mig
Och jag vill bära det finaste till dig

Jag vill att du förstår
Jag tänker på det nu
På det vi faktiskt får
På det som finns just nu

Jag vill stiga upp ur sängen, se dig ligga där
Jag vill lägga mig intill dig, känna du är här

Ja men tack för den du

Så, det handlar också om hur ni tolkat mig
Det ligger i relationen, det är alltid två så säg
För det är inte bara det att jag varit dum
Det är också att du tagit ut det illa men förblivit stum

För kommunikation är det svåraste vi har
Men också det enda som håller oss kvar
För det är verkligheten rätt och slätt
Och då finns inte bara något fel och rätt

Jag ber om ursäkt att ni uppfattat mig så
Och jag kan fatta jag ses dryg, kan förstå
Men att få höra det så, är fan inget kul
Att ni gråtit av mig, tyckt mina ord gjort mig ful

Men det enda jag kan göra nu är att le
Och ta tag i mitt sätt att förklara, att se
Så mycket jag kan av det som sårar er
Fast då vill jag också ni försöker och ser

Att jag inte menar illa för att jag fäller en fras
Inte menar att vara elak, sätta er i något kras
Det ligger också hur ni väljer att se en ton
Som gör att ni tar åt er en elakhet som egentligen är tom

För vissa människor säger inte saker på samma sätt
Och det är la också så bara rätt och slätt
Att vi inte riktigt pratar med samma mening
Att hur vi säger saker inte riktigt når en förening

För ja, jag är mycket ledsen om jag sårat er
Men jag vill att ni på mig också ser
Och förstår att det ni känner inte bara ligger i mig
I sättet ni tycker jag behandlat er, så förgätmigej

Inte konstigt jag pratar

Ohlala, det spritter i hela kroppen. Jag vet nog att det kallas kärlek.

Ja jag vet inte vart jag skall börja, vad jag skall säga eller hur jag skall kunna uttrycka det. Jag vill bara prata lite om kärlek.. Jag vill ju bara le och att folk skall le tillbaka.
För jag är trött på att få en menande blick när namnet Markus kommer upp för jämnan eller få kommentarer som att det är all about the boy now. Ja för så må det vara. Men som en fantastisk man sa att det du pratar om speglar ju vad du gör, och gör du mycket/pratar mycket/är mycket med en person. Så är det självklart att det påverkar resten av din tid. Som att åka utomlands ett tag och komma hem, allt kan man helt plötsligt relatera till stället man vart, eller vad man gjort där. Och Markus, han är den där resan som jag gör, bara det att det är en ständig resa. En som jag aldrig vill sluta. Och därav är det med all rätt som han är en del av mycket jag tänker, pratar och gör.
Och det är jag så innerligt tacksam över. För trots hundratals mil ifrån så sprudlar hela kroppen av kärleksbubbel. Jag heter Jennie och jag älskar! Tack gudars för er som ser och kan le med mig. All glädje kan bli dubbel, trippel och allt där till. Så länge man slutar vara avundsjuk och börjar unna folk. Och det gör man la med de man tycker om, unnar. Så jag kan se vilka som är värda mitt leende nu. Och vilka som jag vill le med, då de vill dela glädje.
För alla vi är ju så otroliga trots allt, jag är så förundrad över skönheten i vår existens. Och att hela skönheten ligger just i vår totala brist på perfektion.

Ett samtal, en tid
Din röst i mitt öra
Kan dämpa allt kallt
Min ångest förgöra

Att veta att du
När jag tänker på dig
Och vill vara intill
I en framtid med mig

Ett samtal, en tid
För vi två, vi de kära
Du värmer mig bäst
Trots du inte är nära

Hyfsat ny bild, håll till godo

"Stå på dig, annars gör någon annan det!"

Romantiserad olycka, för att jag var rädd

Jag går igenom lite gamla texter. Och så hittade jag en liten dagboksanteckning från februari i år. Den är från då jag satt i en soffa i Sveg, norr om Mora. Mina vänner hade gått ut i snön och lekt, men jag satt kvar inne. Jag kände att jag var tvungen att skriva av mig, och det skall nämnas att jag började känna av de där känslorna jag så fint trott jag lagt på hyllan. De gentemot Markus. Så här lyder i alla fall det jag skrev:

Nu måste jag skriva, men vad det vet jag inte än. Jag kan skriva om den molnande ångesten som på ett obekvämt sätt ligger gömd under tarmar och späck. Jag är om än osäker på dess existens då känslan tycks kvävd av en tyngd och allt känns så nära men än så avlägset. Som om jag kan sträcka ut handen och möta livets bild. Som om det skulle vara vackert.
-Åh herregud vad tiden går och vad gör jag?
Jag känner mig kvävd. Leker med tanken att kasta mig, blotta mig totalt och lämna ut mitt innanmäte för att bli sårad. Så livet plötsligt får någon slags tyngd. Lämna plats och ge mening till den kvävda ångesten. Låta mig själv brinna ner till aska, för att sedan kunna återuppstå. Som fågel fenix ur askan av mitt självvållade lidande. Destruktiv. För vad har jag nu att skylla. Ingenting. Och vad har jag nu att ömka om inget.
Ute skiner solen bländande med sitt vita ljus som avspeglas i den djupa, lätta snön. Termometerns blå visare har stannat vid en isande siffra och där ute befinner de sig. Mina lekande, sprudlande vänner. Jag gick inte med i rädsla att inte lysa som dem. Jag är inte mer komplicerad, bara lite fegare och sämre på att leka. Mer desperat att fånga olycka då den är så olik mitt liv. Jag har någon slags romantiserad bild av den djupa ångesten som får konstnärer att skapa. Sångare att sjunga av hela sin själ och musiker att slå de mest minnesvärda ackorden. Bara för att jag själv står här, utan fantastiska ord och med en längtan efter att såras för att finna den. Det är såklart inte vägen. Men vart skall jag vända mig för att bli frälst av kreativitetens ånga? Jag vet inte om jag vågar hoppa ändå, hur skall det gå.

Sveg 1/2-09

Ja så kan det kännas. När man inte riktigt är så bra på att leka i snön och när man börjar bli rädd att man faller igen, för någon man tror man aldrig kan få. När man vill vara kreativ och bra, men inte kan hitta hur.

Öppnande av ögon

Nästa sida i min tummade dagbok innehåller det första jag skrev när vi kommit till Vemdalen, efter Sveg. När jag sitter i ännu en soffa, tre meter i från Markus. Och då jag förstår att det är klippt.

Nu vet jag, jag visste innan. Vad som får mina kinder att blossa värre än vanligt. För har man inte fått utlopp för något, bara låtit det rinna undan, har det också funnit en grop att vila i.
Pirr, som för mycket koffein i mina lemmar. Ögonen, de där bovarna. Den blå färgen som får mig i svikt, nu som då. Om än mer förr men det känns fortfarande där. Jag vill att han skall ta mig i famn. Tre meter ifrån och jag skriver det här. Tre meter ifrån och jag känner inget annat en vilja att kasta mig i hans armar, krypa intill. Tre meter ifrån och livet ter sig återigen osäkert.

2/2-09

Att han såg mig den resan också, det är fantastiskt. Att det blev vi sedan är underbart. Se så det kan vara, se så det är!

Vi är alla de samma

Jag vill krypa in i dig,
kräla så långt in jag kan, in i dig
Bli omsluten av de dunkande väggar,
runt om mig
När jag sedan lagt mig till ro
vill jag greppa ditt hjärta
Jag vill slita ut det, kasta det bort,
ge dig lite smärta
Eller så vill jag hålla det, inte förkasta,
vill det spara
Sedan vill jag sluta händerna om varje organ,
insidans väggar hala
Jag vill slita ut varje del av din blödiga kropp,
ta tag
Itu vill jag kroppen din göra en blodig hög,
dela dig med slag

Det samma skall jag göra min kropp,
greppa och slita
Jag vill lägga mig för sig,
artär, sena och varje kroppsdel gripa
Jag vill visa dig det du kan se,
jag vill ge dig en blick
Av det som du kallar äkta,
det köttsliga som vi nu fick
Jag vill att det är möjligt
att våra kroppar är i separering
Och när de ligger som blod, i gröt,
vill jag göra en modellering
Knyta dem samman till något större,
skapa med det du ser
Jag vill förena varje beståndsdel igen,
ta det gripbara, ge dig något mer
Att se med blotta ögat,
något du kan ta på och inte bara höra
Något du kan välja
att med dina händer spara eller förstöra

Vägen går sedan vidare, varje liten människa
skall under mina fingrar fördelas
Varenda sena skall slitas ur och sedan
med skicklighet skall de också förenas
Så vi alla blir ett i det vi kan se, blodet.
Tillsammans det vi kan äta, köttet, människans
Allt ska ihop tillslut samlas.
Långsamt, metodiskt vill jag föra allt tillsammans
Varje ven, varje ådra, varje sena.
Allt på din blå kropp är också mitt, hennes, hans
Det blod som vi ser är allt det samma,
lika är vi överallt, inte bara någonstans

Du dömer, jag dömer, du ser, han ser,
jag ser, du ser honom, jag ser dig och alla ser.
Vi kan alla se. Att vi själva är fler.
Men vi kryper inte in i magen, i hjärtat, in i pulsådern.
Det fås inte.
Det köttsliga nås inte. Men endå är det precis det samma.

Relationer, dessa relationer till varandra
De är ju alla de samma, de samma, de samma
De är relationerna till oss själva, delar
Små delar till oss, alla små delar till oss
Jag vill ju visa med färg, visa med händer
Jag vill slita itu, ge dig något mer än ord mellan tänder
I dig vill jag leva, gestikulera med dina armar
I dig skall jag leva, i din kropp, ett med dess tarmar

Därför vi blottar, därför vi spyr
Därför vi om känslor ständigt yr
Tömmer ut det som ej kan tas på
Tankar, ord. Inte gripbart. Vill förstå
För detta är det som vi alla vill.
Att det ska synas att alla ser det samma
Vi är ett allesammans, vi tänker som en
För vi är fråntagna allt, genom att leva som en.

För er, förklaring

Blodssystrar.blogspot.com

Biljett nu beställd

Kan ni ana
Att jag skall till Amerika fara!
Kan ni förstå
Att jag min älskade snart når

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag vill ropa ut min glädje
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Åh min stora, största lycka
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kan ni ana
Att jag skall med flyget snart fara
Kan ni förstå
Att jag min älskade nära skall få!

Du vet jag vill hitta sätt att fokusera
Ser du, sätt för att kommunicera
Så att jag lyckas hålla kvar er som glider
Jag vill ju hålla kvar er som nu lider
Ni vet, av mitt sätt att inte fokusera
Att inte ge tillräckligt, inte kommunicera

-Börja aldrig sätta Men bakom de vackraste orden
Inte om du vill att din älskade skall tro dem.

Så, nu är de slut på de gladaste livet
Men det är la kanske ganska givet
Då jag tappar er på rullande band
De du vet, tappar ens hand
I klivet bort från dem

Och jag kan la se på mitt handlande
Att jag inte kan använda klandrande
I så fall endast då klandra mig själv
Jag borde jaga mig häftigt med eld
För att skrämma mig lite

Man kan inte få allas kärlek så säg

Och idag har jag köpt oliver med feta i
För att försöka glömma vad jag gjort

Att resa eller ej

Jag måste se till vad jag själv, jag Jennie Grip, vill göra den veckan. För lärarna vill givetvis att jag skall befinna mig i skola. Min regissör vill att jag skall vara på teatern, det tillfredsställer hennes behov och min kära vill att jag skall komma till Usa. Dock känns det sistnämnda mest ömsesidigt.
Jag har endast ansvar för vad jag gör. Mina beslut är mina beslut. Jag har inte ansvar för att andra får det jobbigare. Jag kan inte hjälpa att de är som de är. Jag kan ha respekt och försöka göra så att mina beslut inte ställer till det för mycket för andra men i slutändan måste jag göra vad som känns rätt för mig.

Att då få möjligheten att åka till Usa, till min älskade. Att få uppleva en sådan resa, skall jag då tacka nej för att det påverkar andra mindre positivt? Fast att jag personligen vill något annat. Skall jag tillfredställa mina egna eller andras behov?

Jag har behov av förändring. Jag vet att när man ställer upp på något så måste man fullfölja det, men jag tycker inte teatern känns överdrivet spännande längre. Den känns inte utvecklande. Jag har gjort större uppsättningar förr, vart en del av en grupp. Och jag kommer vilja göra det igen, men det kanske var dumt av mig att hoppa på ett sådant här projekt så tidigt efter de andra. Visst känner jag att det är spännande också, jag älskar att stå på scen, själv och med andra. Men i detta läge, om jag det gavs mig ett erbjudande att få åka till Usa en vecka, fast att det är strax innan premiären. Ja då skulle jag säga ja! Så klart. Och kanske skall jag låta det vara så enkelt. Strunta i samvetet som gnager då jag tänker på hur fan det skall lösas praktiskt. Att utgå från mig själv. För jag vet att jag kan klara teatern, jag kan plugga ord och positioner. Så att jag kan vara borta en vecka. Men frågan är då hur det skall gå för de andra. Om min plats är tom, om ingen kan läsa mina repliker eller markera min plats. Det kommer skapa förvirrig, och det är redan jävligt förvirrat där borta.

Men jag skall prata med Maria idag förhoppningsvis, och jag skall inte glömma att mina beslut är mina beslut och jag kan inte ta ansvar för andra.

(Jag älskar dig Markus, av hela mitt hjärta)

Ensam i staden

Många har de berättat om en stads ensamhet
Om hur det är att gå på en gatan, fast att ingen vet
Vem du är eller vart du nu är på väg
Varför du går som du går eller vad som är din livsväg

Många har de berättat om hur människorna söker
Sig till varandra från landets lugn, hur de försöker
Finna lite värme genom närhet i lägenhetshus
För att få uppleva mer liv än endast vindens sus

Men hur verkligheten sedan då knackar på
Och får dessa människor att fort förstå
Att det spelar ingen roll hur nära man är
Så länge som man inte varandras närhet bär

För det är klart man är lika ensam här som där
Där skogen är din granne och livet i grönt klär
Ensamheten är lika påtaglig med betongen intill
Du är lika ensam här där du lever packad som sill

Om ensamheten på landet kändes som att inte nå fram
Då förstår jag att den nu, här i stan, känns ännu mer skam
För här står människan intill dig, så nära inpå
Men det spelar ingen roll, du kan henne ändå inte nå

Många har de berättat om hur ensamheten då kan ta över
Om hur den vaggar dig sorgsen, styrkan den söver
Tänk att det finns så många ikring, så många där bredvid
Men för det ingen annan som vill ge dig av sin tid

Och ni ska veta, jag är också ensam i den här staden
Jag ser folk gå förbi mig och det knyter i magen
Att inte ha någon intill att vända mig åt
När min kind blir av tårar kall och av saknad våt

Men du lever alltid endast i dig själv, i din egen kropp
Och då kan du inte förvänta dig att det inte finns stopp
Människor emellan, vi är lika rädda här i den här staden
För att hoppa över gränser, att le även bakom fasaden

Men det som skiljer åkrarna från att faktiskt leva i en stad
Är att kunna gå på gatan och se, veta att de tänker som jag
Människor som människor, i staden eller ej
Ensamhet är ensamhet och inte är det stadens fel, så säj?

Känsla av ensamhet, av saknad

Sota nu för dina tysta läppar
Tappat intresse är din dom
Trots dina nu utsträckta armar
Sota för att du inte vart from

(Det handlar om hur man måste hålla kvar vid det man vill bevara. Att man måste vara lika aktiv som man vill att andra skall vara, för att behålla kontakt. Fortsätta relationer man trivs i. Och om hur man ibland inte gjort det. Efterklokhet.)



Om du nu låg intill, mjuka läppar
Skulle jag berätta om vår dom
Att jag älskar dig, i mina armar
Det att jag med dig kan va' from

Endast saknad av dina läppar
Nu får jag ta ensam kärleksdom
Att klara mig utan dina armar
Hur skall jag nu kunna va' from

(Det handlar om att det tyvärr är just så, att vi är ifrån varandra. Trots att vi älskar så högt, det är ett litet öde, en liten dom som vi måste ta, saknaden. För att vi lever i kärleken och då är denna saknad det som kommer till då vi ej är nära. Det handlar om att fanns du intill skulle jag berätta detta. Och det handlar om hur jag känner när jag nu inte kan vara from i dina armar, inte ha dig precis intill som bollplank i mina tankar. Och hur skall jag då kunna vara så god som jag vill vara, när jag ser på andra. Det handlar om min saknad efter den jag älskar, dig.)

Att säga hejdå

Det kommer bli bra, det kommer bli bra
Även om det inte känns som det ska
Att vara ifrån den man älskar som mest
Att inte kunna hålla om den man håller som bäst

Men det kommer bli bra, det kommer bli bra
För efter veckor har gått då ses vi igen, vi ska
Då hålla så hårt, så som vi gör som bäst
Och vi vet båda två, att vi kommer klara vårt test

Jag älskar dig Markus

Min älskade är faren

Jag kan inte beskriva den smärta, den då du åkt din väg.
Det finns inga ord att förstå. Men har du älskat, så vet du vad jag nu känner.

Att klara tio veckor, att stå här utan armarna om dig
Att kunna vara utan dig, kommer bli det allra svåraste för mig
(Det mest smärtsamma jag någonsin upplevt)

Ett kvartal

Jag minns den dagen. Du minns den dagen. Vi minns den tillsammans, du och jag. Den dagen det blev vi två. Sedan den dagen har vi vandrat med blickar från samma punkt, vi:et.

Tre månader min kära, och som jag skrev i domskyrkans gästbok. Aldrig har jag älskat dig så stark som nu, kärleken vår den växer.



Jag älskar dig min Markus.
Och tänk att du älskar mig.

Jag har dubbla vekar i min livslåga.

Här är min harmoni

Stilla vandrar jag vår gräsbeklädda jord. I lugn, i harmoni, tillfullo mellankoli. Lyckan är som född ur min sorgsenhet och runt ikring skådar jag livet, rör sig. Sluter mig inne. Jag hör inte annat än mina egna tankar, dova floder sveper mitt inre. En violin rycker tag i mitt bröstben, jag svävar, uppåt. Släpps, och åter upp.
Med mjuka penseldrag, tunn blå, lätt grön, förs jag fram. Jag målar min väg här i livet. Med mina egna penslar, nu med våra färger.

Kom möt mig i min dimma, famla inte, jag sträcker dig min hand. Kom vaggas i bomull, i himlens valv vilar din kropp.
Kom fånga alltet med mig, ingen jagan, ingen klagan. Kom låt våra sinnen förenas. Så som min pallets mönster, som tonerna på min flöjt, så som melodin i min röst. Kom bli en evighet med mig. I det sköra ljuset av solens sista suck.

Mina fötter möter min fantasis blötaste mossa. Den lyser av gyllene koppar, som taget ur de djupaste av bauers världar. Som beklädda av Rembrants ljus och tillfullo levande. Jag kliver allt längre in i mitt inre, ges doft av tjärn, av grodd och rot i markens fukt. En slingrar sig om mig, en möter min blick, en smeker min svala hy av sammetstankar. Helheten är total, i verkan är vi nu en del av allt. Vi är alltet, en del i de djupaste av hav.

Faller, ner mot botten av den mörkaste vik. Oceanblå ikring. Sluter mig in, det som längre inte äro ljuset ger mig friden. Bli något annat med mig. Bli mig.

(Ludvico Einaudi)

Varje steg du tar är påverkat av någon annans, men det är fortfarande Du som tar klivet.

Kort om min lycka

Hur kommer det sig nu då, att vissa människor får så mycket? Att livet går så bra för några.
På sex miljarder människor måste någon få ett lyckligt liv, inte sant. Om vi har ett visst antal saker som visar på lycka, såsom kärlek, tron på sig själv och vilja. Toppat med tron om att allt inte är hugget i sten, men värt att drömma om. Ja då måste ett tämligen stort antal ändå pricka in det, inte sant?
Om vi också lägger på en god uppväxt, bra fostran och trygghet, stöd och kärlek. Och här två människor som produkter av detta, som dessutom fått en spännande och vacker genuppsättning. Att dessa två möts, passar utomordentligt ihop och finner den största av känslor, kärleken, tillsammans. Att älska och bli älskad. Då minskar skalan men allt finns där många som prickar in det.
Sist men inte minst adderar vi på sanningen om att de här två är starka, begåvade, känslostormiga och vettiga. Plus att de är medvetna om att de har allt det som nämns ovan och att de vill göra det bästa av sina fantastiska förutsättningar. Då har du Jennie och Markus. Ett otroligt par som vill leva och utvecklas hand i hand och som inte är rädda för att säga det.

Tack för det.

Odaterade dikter (07?)

1.
Att träda in i den mörkaste av dimmor
Tjock av det avdunstande vattnet
Natt, men att höra ljuden
Syrsor, vind och porlande vatten
Som om en frisk omsvepning

Längre in i det djupa
Så långt bort

Dofter, bark, kåda, gräs, tjärn och berg
Att kunna fortsätta

Känn!
Känn den mjuka, blöta mossan under dina fötter
Omslutande, att vandra i ett hav av fuktig bomull
En syn, täckt av ett svagt ljus, grönt
Ett stup, ett fall, men att kunna landa igen
Ta dig tillbaka


2.
Att utan botten, kunna falla
Att utan klippsatser att landa
Inte med rötter, gripa
Att se, vid kanten, barnet redo att ta klivet
Smidigt falla, landa, falla för att sedan landa
På det mjuka gräset, att vara osårbar för en stund
Sedan att kasta sig

Varför inte stanna kvar
I det trygga
På klippsatsen med det mjuka gräset
Så som det kända mot din kind
Varför alltid vilja ha det sårbara
Blotta

Det gröna gräset där på andra sidan
Smakar det som synen
Att vilja ha, att ta och få
Att falla i förnuft och harmoni
Att överväga innan klivet in i det okända
är alltid det svåraste, att minnas

Idag kom Markus till mig

Jag vill skriva en kärleksdikt
Jag vill berätta att jag ser oss på sikt
Att jag älskar dig femtio mil bort
Att jag vet att du är av den sort
Som vill ha mig intill om tiden blir svår
Som aldrig med avsikt vill skapa ett sår
Jag vill skriva en dikt som säger att
du är min man, att det vi har är en skatt!

Att älska

Förstår du nu hur rik den är
som människans kärlek stillsamt bär.
I storm av fors, i vind på fjäll.
Jag trygghet finner, på vilans häll.

Förstår du nu hur livetskärl
till fullo kärleksdrycken är.
På havets våg, på mark och äng.
Vi älskar nu i världens säng.



En liten kärleksdikt jag skrev uppe i norrland.
Med utsikt över forsen och med dig nära till hands.
Det var vackert då, det är vackert nu.

Jennie och Markus

Det är två månader idag, vi har varit kroppsligt tillsammans i två månader. Kontakt har vi haft längre men vi:et i uttalad mening det har funnits i två månader idag. Och jag hoppas på otaligt fler lika vackra och känslofyllda som dessa. Jag lär mig så mycket, mer än aldrig förr! Och min glädje är så stor att jag stundom känner mig som utan existens, förenad med allt och inget. Lycka.

Jag älskar dig Markus. Det gör jag.



(Bilden är tagen av Malin Karlsson, Vindpust @ Bilddagboken)

Helst längst fram tack

Alla måste vi få synas, veta att de andra de ser en. Jag behöver bara synas lite mer, veta lite mer att folk ser mig. Inte är jag osäkrare för det, inte behöver jag ton med plats för att känna att jag finns till. Jag är lycklig med mig själv, ensam. Och jag är som gladaste i mindre grupper, med de jag verkligen älskar trivs jag ju bäst. Att vara nära, är mitt motto. Att vara bekant något jag tycker mindre bra om. Men alla måste känna att de syns. Och jag, jag vill helst synas mycket. Men bara om jag känner att jag tillför något, att skrika för skrikandets skull är inget jag vill. Men jag tror på mig själv, att jag kan och då vill jag visa mig, vill visa det. Få vara en del av dem som folk verkligen ser. Det är jag. Och alla sorter behövs till helheten, varje detalj är viktig.

Till Markus

När vi dansar så nära, så nära inpå
Är det oundvikligt att ibland trampa en tå
Ty när armar är slingrade runt, här i famn
Och ögonen vilar, nu hittat sin hamn
Då kan man lätt komma nära små tår
Eller i ovishet komma skapa ett sår
Men då när man andas så tätt som vi gör
Är det viktigt att man lyssnar och verkligen hör
På ord utav känslor, de skapta av oss
Att prata om det som kan släcka vårt bloss
För när vi dansar så nära, så nära inpå
Är det oundvikligt att ibland trampa en tå


Tänk att jag kan älska, att jag nu älskar dig
Tänk att du nu älskar, att du faktiskt älskar mig
I lyckans boning står jag, jag har sagt det då förut
Men aldrig har det vart som nu, vill aldrig ha ett slut

För varje händelse som ges dig, varje upplevelse du får
Avgör det som du nu ser och vart som du nu står
Ty förståelsen är störst när du har varit där
Du kan se som bäst när där har varit här
Och så är det nu med allt, jag känner nu allt mer
För kärleken mig gett två ögon till, jag ser
Jag ser att alla ord jag förr kunn tyckt så tomma
Är nu de allra vackraste, de som äro fromma

Mycket kan du ej förstå förän du älskar, och kan nå
En annans hand i din och han en hand i sin
För smärtan utan dig är den tyngsta nu för mig
Jag vill ha dig tätt intill, så nära
Det är allt jag vill, du Markus, du min kära


Jag vet så väl att jag brottas i samma ring som alla människor innan mig. Som alla genom de tusentals år vi levt och jag känner lyckan av att få vara en del av något oändligt, kärleken. Men visst slåss jag också med att nu uppleva allt jag sett skrivet. Nu är det jag som lever det och det är så mycket mer komplext i verkligheten. I mitt egna känslomässiga liv. Men givetvis också så mycket vackrare och så mycket mer kan jag nu förstå dessa skriverier. De om kärlekens kval och dess underbara sötma. Om än så svårt, om än så underbart. Och jag vet nu helt klart att den underbara biten får en att storkna av lycka, fantastiskt. Det är kärleken. Ni vet vad jag pratar om ifall ni upplevt den. Denna tusenåriga tradition som jag hoppas aldrig bryts. Och jag vill leva den med dig Markus. Jag vill lära mig om kärleken och vad den gör med människor, med dig. Och jag vill se vår väg slingra tillsammans. Så vill jag ha det. En djup tradition, omvälvande känslor och en älskad vi min sida. Markus, det är dig jag är i ringen med. Och vi leker med kärleken.

(Bilden är tagen av Malin Karlsson, Vindpust @ Bilddagboken)

Lite liv

Det kan se så mycket enklare ut när man skådar andras tankar på papper eller när någon berättar om en egen relation, då kan man se klarare. Och det är ju heller inte konstigt då du inte har en känslomässig anknytning till det hela. Det är bara förnuftet som maler på. Du kan också välja att inte lyssna. Klicka vidare i bloggvärlden eller be den andre att hålla tyst. Mycket är enkelt på pappret men få saker är det när du lever i det med känslor, när Du lever i det på riktigt. Även om svaren sagts så många gånger och erfarenheter gjorts så kan man bara hitta sina egna svar och göra sina egna erfarenheter. Även om de gjorts förut så måste de fortfarande levas av dig, med dina känslor, för att du skall kunna förstå dem. Så visst finns det förnuft i mig som säger si och så. Men sedan finns det känslor, dem för dig, som säger något annat. Hoppet är nu att kunna kombinera dem båda för att tillfredställa hela mig. Och dig.

(Bilden är tagen av Malin Karlsson, Vindpust @ Bilddagboken)

Markus

Att det kan göra så ont
Att sakna så här
Att jag älskar dig så
Fast att du nu är där

Jag kan inte skriva i diktform. Och heller kan jag inte skriva långa texter. För såhär är det nu, det behövs inte. Behovet av att teckna ner något här är ytterst litet. Så länge min älskade vet vad jag känner.

Jag väntar. Ty varje litet jävla ögonblick för mig närmare tiden jag får se dig igen.

Markus

Det är insikten, det att vi nu förstår att alltet vi har, det fantastiska liv nu är samlat i en stund. I ett djupt andetag, i sommarnattens berusande stillhet förstår vi att vi här och nu inte önskar något mer. Vi Är Markus. Du och jag, vi lever i vårt egna underbara välbehag.

Inga vackra ord kan än beskriva den känsla
Inte heller mina händer kan färger pensla
Som susar med den värme som i mitt bröst
Då jag hör din finaste, mjukaste röst
Säga mig med ögonen här i mina blå
Att det fantastiska är att vi varandra förstår
Det att vi Är, vi två, du, Markus och jag
Att vi nu lever tillsammans, vackra var dag

Det var inte kärlek som jag kände då
Inte denna känsla som jag nu lärt mig förstå
Det andra var närhet och grovhet i sig
Inte som den stora värme jag nu känner för dig

Jag vet att du förstår mig och vad jag känner
Ty jag lever i din trygghet, där vi ständigt banden spänner

Sommarsång

I lyckans boning står jag
en fot i vattnets bryn
I nattens mörka timme
jag svalkar mina ben

En mås, en krake skriker
bak öar, genom tång
I sommarnatten står jag
och nynnar på dess sång

Markus

"En mjuk hetta
Nära men aldrig närmare"

Ack tiderna förändras.
Och jag lever nu i drömmen.
Den mjuka, heta närheten är komplett.
Jag har dig, jag har dig i mina armar!

Januari 2008

Att sitta nära
Sådär så att man nästan nuddar varan
En lätt beröring och jag smälter
Doft av dig som får mej att rysa

Vi sitter nära
Värmen från din kropp får mej att skälva
Lugn och lycklig
Du får mej att sväva

Det är inte meningen
Du och jag
Kommer inte bli ett vi
Inte nåt mer än detta

Men tänk att få sitta nära
Så nära att vi nästan möts
Du vet inte
Jag säger inget

Att ändå sitta bredvid
Tätt och oskyldigt
En mjuk hetta
Nära men aldrig närmare

På tåget, resan till

1.
I en stillhet jag vilar och undrar som så
Att vad kommer hända i mötet med dig
Var bottnar den pirrande molnande känsla
Som sakta nu gungar mitt inre i vågor?

Jag vill hålla din kropp, din boning som min
Kunna närma mig sakta med handen i din
Att ge dig en kyss med trygghet i famn
Vill se dina ögon nu hitta sin hamn

I världens vindar jag undrar som så
Att vad kommer ske när vi nu åter ses
Vad är här grunden till känslan som sprider
Som långsamt nu vaggar mitt hjärta i ro?

2.
Att längta, att undra
Att vilja, att stanna

I nuet, i stunden
På klippan, i hamn

Att hålla, att värma
Att tänka som så
Hur skall jag nu dina blickar förstå?

3.
Vill hålla de orden vid hjärtat en tid
I stundande stormen nu hitta min frid

4.
Jag har ett hjärta som bankar, som i tusentals år
för människor berättat om vart som kärleken står

5.
Jag kladdar sida upp och sida ner av ord
Som skall förklara mig om vart jag stod
Och vart jag står och hur och när
Så jag tillslut kan se att jag nu är kär

Nås på mobilen

Nu skall jag till far min, bilfärd fara
Och i solens strålar tankar spara
Blickar säger mer än jag kan se
Så jag skall för min kärlek stilla be
I hopp om att framtiden skall visa
Vad mitt hjärta högst må prisa

En liten ilsken mus pep igår i mitt öra, detta var vad jag fick höra:

Åh! Du skall du få se mina briljanter
Alla mina vackra diamanter

Jag är den finaste du sett
Som för dig helt komplett
Du kommer snart ligga där i dyn
Blickandes mot moln i skyn
Och du kommer ångra att du föll
Att du ej kvar i stadigt rep där höll

För snart skall du få se mina briljanter
Innan jag dig kastar utför branter!

I ensamheten äro fingertoppar kalla
Han fick mig återigen att hastigt falla
Med sina ögon så intensiva, blå
Lyckades han få mitt hjärta slå
Jag står nu i rädslan att fara illa
Blank och tom, flytandes, som stilla


Vatten faller sakta
Nu dags för mig att akta
Mjuka, lena händer
En kropp, en tanke nu i sänder

Hur klychigt livet än må vara så spelar det ingen roll så länge man upplever klychorna med rätt människor. Nämligen de man kan skratta åt dem med.

Dag mot sin ända

Av rövinet blir jag nu varm. Min kropp är mjuk och en aning öm av dagens arbete.

Rutiner. Det ger mig lugnet att bara vara. Ett upprepande mönster som jag än inte blivit trött på. Vika tvätt och bädda sängar. Skura toaletter och damma rum.
Ett leende från en annan människa. En berättelse om något oväsentligt och ett stort glass vatten från baren.

Doften av den tunga jordrökelsen sprider sig i rummet. Immar igen. Vilken lyster fotöljen bär, guldgrön. Väggar av gulbeige, sådär nymålat. En John Bauer, en kyssen. Klimt. Mattan är inte äkta persisk, den är mjuk och len istället. Guld återkommer, ljuslykta, lampa, tofflor och en sol.

Jag andas långsamt. Lutar mig tillbaka och försöker infinna ett lugn. Det finns där, men är inte komplett. Jag njuter av resultatet. Andas. Försöker njuta.. Ständigt påväg. Dagars slit, ömma muskler. Jennie, landa i nuet en stund..

Precis nu, nu. Jag klarar det. Ett långt andetag blev min räddning. Omslutande värme från ljus och Nag champa. Rött och kuddar. Värm mig nu gärna. Mina rosiga kinder förser mig med hetta och mina mjuka kläder suger åt sig dofterna. Luftig hår och lena händer. Ett leende och en tanke om det fantastiska med min existens, ger filten en oerhörd betydelse. Jag klarade det. Landade här. Nu. Bara här, ingen annanstans vill jag nu vara. Tack, Jennie. Tack för att du finns.

Dave Gahan - Use You

Sakta över eken
Ljumna kvällar
Doften av trä
Lenaste ytor

Olja i hår
Färg på mitt lår

Kan det förbli
Såhär
Kan du förbli
Över där

Långa små tankar
Ett hjärta som bankar

För mig hålla du kan
Dock ej hjärta du vann

En längtan som växer
Kan du vara nära
Ett hopp som där glimmar
Vi kan ej vara kära

Så nu jag ska vila i stormen
Och vänta
När vinden den viner allt mer
I min glänta

En repris

Om att lära känna kanske..

När din hand läggs emot skärmen formas de tunna spikarna runt dina konturer. Formen som lämnas kvar är din avhjutning. De tätt sittande spikarna har format sig efter dina brister, dina dalar och sprickor. Dina möjligheter och dina ljusaste drömmar. Tavlan har lagt sig precis efter dem och är detta verkligheten väljer du att se det som sanningen. En bild över din bräckliga hand. Trycker du en aning hårdare med långfingret blir hålrummet du lämnar efter dig djupare, som om ditt finger varit en annans, större, bredare och klumpigare. Kan du lura verkligheten?

Så som med människan.

Sakta trycker hon mattan med tätt lagda spikar mot hans nakna hud, de gör ingen skada, inte om kroppen låter dessa sköra frågor landa mjukt, utan motstånd. Nu formas bilden, tänker hon, av det som jag vill se som verkligheten. Jag måste lägga alla spikar mot din främmande hud innan jag vet dess avtryck, innan jag kan låta dig ta mitt foto i ditt sinne. Hon smeker långsamt hans tunna hår och viskar.
- Du kan inte trycka en spik här och en annan där för att sedan tro att du nu har fått en fulltalig bild av mitt jag. Lika lite som jag kan göra så mot dig. Svårt, men att försöka är halva vägen, inte sant?
Hon låter fingertopparna smeka hans öronen, ner över halsen och vidare längs armen.
- Sover du?
Hon ges inget svar mer än en lättsam suck och hon tänker att det är lika bra att fullfölja det hon kom hit för, att berätta om spiktavlans existens. Heter det ens spiktavla tänker hon sedan.. Jo, det var det namnet mamma brukade använda. En sådan som fanns på barnavdelningen på museet där hemma. En tavla av inte allt för vassa spikar som satt tätt, tätt och som vid beröring formade sig precis efter den hand som las emot. Hon märker hur hon blivit avbruten, i sin numera monolog, genom villospår i tankarna. Hon fortsätter då
- Du förstår, alla delar beror nämligen avsevärt mycket på de andra delarnas struktur, i alla fall om det skall fungera. Och du kommer inte göra mig rättvist genom genom att plocka tunna fragment och själv konstruera dem till en bild du redan innan haft uttänkt. Och inte heller gör du dig själv rättvis för det betyder bara att jag kommer placeras in i ett av alla dina fack. Jag kommer att bli en av alla andra, som om du aldrig ens försökt att se mig, för det har du inte då.
Hon vet att han inte hör men vill inte störa det fridfulla leende som spridit sig över hans ansikte. Om det visar sig att han inte hört ett ord så kan hon alltid se detta tillfälle som en övning.. Inför vadå? Det är inte direkt ett storslaget tal hon håller här i sängen, bara en enkel förklaring på saker och ting. Men allt känns så komplicerat när han tittar på henne med de där ärliga ögonen, bara för att han ser allt så självklart, är det då fel av henne att alltid göra saker så stora som han säger att hon gör. Nu är ögon slutna på mannen i hennes armar och det är kanske också därför hon fortsätter
- Det känns som om du famlar efter bitar, men jag kan inte ge dig dessa för än alla mina sköra spikar nått din hud. Inte för än jag vet vart jag kan trycka hårdare och inte för än jag vet vart mina fingertoppar skall sakta ner kan jag vara redo att ge. Och sådant tar tid, bekantskap är något jag tycker illa om. Människan är alldeles för intressant för att gömma sina egenskaper på det sättet. Jag vill känna, veta, ge, få och förstå. Enkelt men svårt då jag vet att andra säkerligen inte alltid är villiga att lämna ifrån sig på det sättet. Men jag kan inte ge dig ett dyft för än jag själv kan se formerna mina ord skall falla mot.
I den lätta sömnen trycker han hennes varma kropp närmare sin och hon kan känna hans slutande hand om hennes midja. Här är det tryggt, tänker hon. Här trivs jag och varför skall jag då försöka få det så komplicerat? Det är kanske rätt som han säger, att ibland måste man lära sig att säga stopp, vissa saker gör en galen och då måste man fråga sig om det är värt det. Är det?
- Är det värt det? Till sin överraskning ser hon hur han slår upp sina ögon. - Den enda som kan svara på den frågan är du, säger han. Och jag hoppas verkligen att jag är värd dig för jag försöker inte bygga en annorlunda bild av dig än det jag i ärlighetens namn ser.
Han har hört allt, och det är allt han säger. Han vill vara värd henne, nu är den spiken tryckt och det känns som om de nu tagit ett steg längre än bara bekantskap.

En sista gång låter du din hand lämna ett avtryck. Hur vill du att världen skall minnas dig? När du lagt handen mot tavlan trycker du lite extra med tummen. För om tummen är stor och stadig, tänker du, kommer den ge ett intryck av en mäktig människa. För tummen gör människan till den storslagna varelse du valt att tro att hon är. Och då måste en stadig tumme visa på en intressant och spännande individ. Du lättar på handen. Men det som lämnas kvar skvallrar om lögnen, är detta verkligen du? Du drar fingertopparna över hålrummet, har du lyckats lura verkligheten nu? Nej, du ser till att ytan blir plan och låter sedan handen tryckas lugnt mot de tunna spikarna igen. Fort drar du sedan den till dig och där, där kan nu skådas en så självklar verklighet som du kan åstadkomma. En bild så som du vill bli ihågkommen, en form som visar alla sina dalar och alla sina sprickor, en tavla av en människas struktur i det du vill kalla ärlighetens namn. Och det att du först tvekat vittnar bara ännu tydligare om den du faktist är. Ty du är en fantastisk människa, om än som alla andra.

Jennie Grip 18/2-09

Natt i en delad säng (Med en älskad vän)

Nu sitter jag här, uppkrupen i en säng
Grubblar och tänker på att hitta hem
Lyckan där finns, att jag har så mycket
Men vet inte för vem jag skall fatta tycke

Dock säger mig kroppen att jag nu ska vila
Jag kan ej veta vad som får hjärtat att ila
Inte förän framtiden för mig detta visar
Och jag inte längre mot morgondagen kisar

Över hav

Jag vill att du förstår
Jag tänker på det nu
På det vi kanske får
Trots det inte finns ännu

Mor

Jag har inga tunga ord att väga för eller emot mitt sätt att bemöta dig, moder. Jag känner ingen lust att teckna ner det vi sagt nu eller skriva om den dialog vi hållit gentemot varandra de senaste åren. Någon gång i framtiden kanske jag väljer att skriva ner vår historia. Men inte idag. Idag vill jag bara säga att jag älskar dig, trots att jag ofta använder mig av en respektlös attityd. Ett sätt som inte gynnar någon i längden och som är en stor svaget jag bär. Denna svaghet skulle de flesta psykologer säga grunda sig i rädsla. Det är nämligen den erkända och utbredda tanken. Den om att de känslor som ter sig negativt grundas i en rädsla för något. Och det låter inte annat än vettigt. Vad rädslan är kan jag också skriva om, och anledningen till denna rädsla. Min barndoms händelser osv. Men jag slutar här idag. Punkt.




Ombonande varm
Genom människors trygghet
Föds ljus inom dig

Kärlek?

Du frågade om jag var i honom kär
Det enda jag kan svara är att jag bär
En stor glädje i mitt möte med våran närhet
Att det hela är kravlöst, utan måsten att bli
Ej svartsjuka, definition eller framtid är vi

Du sa att det finns skillnad på dessa två
På de känslorna, förälskelse o kärlek då
Att jag i min mysiga värme bar på en blindhet
Som gjorde mig oförstående inför min kärlek
Att jag gömde mig för fakta, att jag undvek

Men varför skall jag veta och sitta på
Ett färdigt paket som ska få oss förstå
När jag i själva verket trivs i våran lätthet
Och om du bedömer att jag i honom är kär
Så är det trots allt jag som vet vad jag är

Regn

idag är en sådan dag som jag kan börja gråta när som helst, en sådan där hela kroppen känns uppslukad av en sorgsenhet. men endå ler jag när jag ser regnet falla utanför mitt fönster och jag tänker att jag ska klä mig riktigt fint idag. jag skall känna mig guld värd när jag går mot bussen idag. jag ska åka in till stan o glänsa i det gråa vädret. jag skall blicka på alla människor och jag ska le. le i min sorgsenhet.

Idag vilar jag i känslan av att stå på kanten
Jag balanserar nu bredvid den där branten
Som uppslukad jag är av en sorgsenhet
Jag är svald med hull o hår av ensamhet
Dock inte den som gör dig till bara en
Utan den som får dig att lugnt blicka hem
Känna att du trots allt är en del av det stora
Att gå längs stigen, inte längre rädd att förlora
För jag har allt jag vill ha nu, precis här
Och allt det jag saknar det finns nu där

Ang. Nationaldagen

Det som förenar oss som ”nation” är våra gränser. Det att vi bor på samma plats och att vi är människor. Eller?

Tyvärr tror jag inte det är riktigt det som nationaldagen är ämnad att fira, utan mer Sveriges historia är nog det som står i fokus.

Jag fick frågan här om dagen om vad som är fel med att fira Sverige som land nu på nationaldagen. Och det är inget fel. Om man vill fira det vi har inom våra gränser. Det att vi har haft ett bra samhälle för de som bott här, sjukvård och skola. Vi kan visst fira att vårat land stått långt fram i forskning under 1900-talet och att vi vart så snälla och tagit emot så många flyktingar. Det kan firas om man nu så vill. Och det är nationalism i den bemärkelsen att det utan tvekan är firandet av en nation. Men det behöver inte betyda att man är främlingsfientligt för att man vill vara glad över sitt förflutna. För det är la inte direkt Sverige idag som firas?

Många av de som väljer att fira nationaldagen gör ju det för att hedra en förgången tid. För vad finns, för de människorna, kvar att fira idag? Tycker de konservativa nationalisterna att dagens Sverige är värt att fira, eller är det bara vår historia som skall bugas inför? Det är vår historia.

Vad är då så positivt med att vända ryggen mot sin nutid och romantiskt blicka bakåt mot en tid man förknippar med trygghet och identitet. Samhörighet med människor som inte flytt från fjärran land och en självklar bild av svenskhet. För vad är den då, och vad kan det tjäna för syfte i dagens samhälle? Varför fira det gamla så, när man har så mycket nu att fokusera på.

Jag är svensk, så som en nationaldemokrat skulle definiera svensk. Jag har svensk släkt i generationer bakåt, jag är blond, jag är blåögd. Men vad gör att jag inte känner ett behov av att hylla min nations historia på en nationaldag som är av staten införd för att ”stärka” landet, nationen?
Jag ser att visst, man kan hämta inspiration av denna välfärd. Man måste erkänna att Sverige har vart framstående och man måste fråga sig vad som hände. Men jag ser inte att jag behöver identifiera mig med en nations bild och historia. Eller också kanske jag behöver det, och gör det, vare sig jag vill eller inte. Men tanken om att fira nationaldagen av de anledningar jag nämner ovan tycker jag helt enkelt känns onödiga och för bakåtsträvande för min smak. Ha historian i baktanken men blicka framåt medan dina fötter står i nuet. Och framtiden ser jag inte se ut som Sverige var för femtio år sedan. Vi kan fira att plätten land vi bor på har en historia som lett oss dit vi är idag, men vad är svenskhet? Och vem har rätten att fira Sverige?

Alla som vill säger jag, men jag känner ärligt ingen större lust.

Ett ödsligt hus

Den där känslan sveper om en, den där doften av ödslighet och övergivenhet.
Som om tingen vi en dag kan se så mycket i plötsligt kan bli obetydliga.
Att befinna sig i denna tomhet gör en så medveten om sin egna existens
att man känner en slags sorgsen lycka.
Den känslan är en av de mest underbara. Då trivs jag som bäst.

Jag tvekade en stund, innan jag lät vattnet skölja genom håret
Jag ville behålla doften av dig, innan den forsade ner mot låret

Jag fällde en tår, en liten en
Ur sorg o ur glädje sprungen

Nu är det som så att visst kan jag förstå
Att jag ej känner pirr, där fjäril i stirr
Det betyder dock ej att jag vill säga nej
Ty känslan som finns är vätta och ting
Det är nu som då, att jag vill hålla på

En arm om min midja, ger en fullkomlighet
En doft av din kropp, jag vet det är lek

(Så som allt då)

En hel helg ger mig gåshud

Solen utanför inbjuder till en lugn stund i det gröna gräset. Jag kan se en lätt vinden smeka trädens toppar som förtroligt ger efter. Ljuden från gatans bilar letar sig in till mig och blandas med fåglars sång. Jag läppjar på kaffet och känner aromen sprida sig i munnen. Dess bitterhet ger krusningar på min tunga och när det passerar ner längs halsen lämnas värme ovan hjärtat.

Anledningen till att jag trots detta just nu befinner mig inomhus är det att jag vill författa ett litet inlägg. Dels för att jag ej har varken kamera eller kalender och vill då spara beskriveler av händelser här, och för att jag känner lust att skriva.

Min helg har varit otroligt lyckad. Och för att göra en längre historia kortare skall jag snabbt berätta vad som bjöds. (Vad som är snabbt är givetvis en definitionsfråga, läs snabbt så går det snabbt).

I torsdag var vi lediga, och så också i fredags. Dessa dagar var lugna och fulla med sådan bestyr som man annars inte hinner. Tvättning, städning, tankar på läxor, läsning osv. På fredagskvällen bar det dock iväg till Elin där vi lagade mat, promenerade till nattluckan på statoil, filmade onödigheter och tittade på Donnie Darko. Planerna inför lördagen var att gå upp hyfsat tidigt för att sedan ta oss till Stockholm och torgmöte med nmr. Kvällen skulle bjuda på rave i skogen, om vädret tillät.

När vi fått sovit en blund ringde klockan och efter några bussturer fram och tillbaka för min del så satt vi på tåget påväg mot Sthlm c. Väl framme var det Skärholmen som gällde och här hölls ett lyckat torgmöte. (Förutom den sk "misshandeln" av en folkpartist som jag inte ens tänker kommentera då insidenten var löjlig och onödig).

Efter detta befann jag mig med Elin i baksätet på en bil on my way till någon del av Sthlm. Framme satt en man vid namn Gunnar och en annan körde. Vi hämtade upp den andres tjej, tog oss till deras lägenhet, hämtade dottern Milla och sedan blev det häng. Vi gjorde hemlagad pizza, de snackade politik och vi drack öl. Dottern var fyra och som de brukar vara, tämligen galen. Vi lekte och klippte i papper och Gunnar gjorde kaffe. Planerna inför kvällen såg inte så ljusa ut först, då rajvet blivit inställt men efter lite facebookfresearch fick Elin kontakt med vännen Love som skrev upp oss på en lista för en konstfackfest.

Så efter ett tag lämnade vi den andre, flickvännen och Milla för att med sällskap av ännu en man med namnet Pär ta oss mot Love. Öppnade dörren. Lägenheten erbjöd ett högt tak och känslan var lite bohemisk med lågt soffbord och höga fönster. Love log brett och bjöd på en massa fina drycker. Ljuset var dämpat och i bakruden låg technobeat. Mer politiska tankar ljöd och Love satt böjd som den dansare han är på en smidigt sätt för att fixa musiken som fick venernas pulserande slag att öka. Jag satt nersjunken i den mjuka bruna soffan av gammalt läder och Elin delade med sig av poesi där hon satt på fönsterbrädet med ett upplyst Sthlm bakom sig. Pär såg på rummet med sina ljusblå ögon och Love fyllde på glasen med allt mer intressanta saker. Med tiden blev min lycka allt mer fullkomlig och nu började det ramla in nytt folk genom dörren.

Det var en dansare jag sätt förra året på en underbar föreställning, det var en kille jag kände igen från ett tvprogram och en drös med andra dansare och liknande. Det var trevligt folk och mitt i sorlett från talande ljus drog Love fram en stor vattenpipa, som en dröm. Vi pratade tobakssmaker, tips och trix. Bredvid mig satt Pär uppkrupen och det var behagligt varmt när alkoholen gjorde mig lugn och en aning fnittrig. Vi rökte pipa och jag nämnde, det som senare skulle påstås vara ett billigt men fyndigt raggningstrick, det ökanda ekonomiblåsset. Och visst, det är säkerligen det syftet som röktricket bär. Jag, Pär och Gunnar lyckades i alla fall hålla röken tjock i flera varv och vi skrattade gott över hur bissar situation var. Sedan åt jag och han bredvid en godis. Och sedan erbjöds mer privata aktiviteter i den uppvärmda soffan. Det var en sväng till köket, det var en blick och en närhet. Vattenpipa och öl. Förfesten var lyckad, mycket lyckad.

Efter denna uppvärmning bar det iväg i den nalkande natten. Vi var runt femton personer som antog gatorna. Elin och jag luktade på blommorna och viskade om huruvida saker kändes just nu, precis i stunden. Det var fint.

När vi kom fram återfanns en lång kö och vi splittrades en aning. Men efter lite tjöt, en hand, och några meter framåt kom en konstig snubbe i solbrillor glidande. Han drog med oss bak trapphuset med folk i fönstren och in i en hiss. Efter lite problem kände vi hur hissen gav med sig och vi seglade uppåt. Fjärde våning. Dörren öppnades. Rök. I den trånga korridoren framför oss pulserade ljuset i färger av grönt och rosa, ljudet av ett stadigt gung överröstade de stora massorna som trängdes i moln av mer än bara cigarettrök. Med stadigt grepp blev jag förd framåt och in i bland de svettiga prettorna gick färden. Sedan Dansade vi. Det fanns inget slut. Bara blötta kroppar och dunkande ljud. Tunga. Armar. För trångt.

Framåt två tiden lättade trycket och mer utrymme gavs. Jag kylde mig i fönstret och klockan blev tre. Jag såg hur solens strålar letade sig upp över taken och jag kände hur morgonen doftade av rök och syrener. En hand där. En mun där. Det är snart sommar tänkte jag, jag är lycklig!

Tröttheten började smyga sig in i mina våta lockar och vi beslutade oss för att gå till tunnelbanan. Telefonplan. Vi promenerade dit. Gunnar kom med och snart anslöt sig även Love och Elin. Vi följdes åt ett tag på de framåtsträvande färdmedlets spår och sedan droppade de två sistnämnda av. Kvar var jag, Pär och Gunnar. Vi seglade i någonslags symbios till Vårberg och snart låg jag tryckt nerbäddad i en sval säng. Solen var sedan länge uppe och snart sov jag en slags ytlig sömn medan Gunnar berättade om tankar och Pär andades lätt.

Klockan var tio och Gunnar kom tillbaka efter en tur till ica med famnen full i frukost. Det blev apelsin och kaffe för min del och jag kände hur trött jag lyckats bli trots att jag fått några blundar under natten. Vi beslutade att bota vår lätta baksmälla med frisk luft och snart befann vi oss vid vattnet.

Vi gick i varm sand och satte oss ned en tid på några varma klippor. Förbi seglade båtar och då och då gick en hund förbi med sin ägare. Det fanns myror och snack om uppsatser, tentor och andra läxor. Men vi bestämde oss för att glömma allt sådant för en stund. Hungern började gnaga så ett beslut om grillning fattades.

Av bar det till Vårbergcentrum och vi tittade också förbi en helt galet pryttelfylld loppmarknad. Jag köpte en tunn guldkedja. Mat, champinjoner, paprika och sesamnuggets för min del, från Israel. Mer mat. Vi vilade i skuggan av ett träd och sa att det här, det här vara en perfekt dagenefter dag. För det var det.

Hemma at Pärs place blev det grillning och doften av grillat kött blandades med smaken av champinjoer på tungan. Nära.
Snart var det mer folk där, även de grabbar. Vi åt och snart mulnade det till så vi fick ta pick och pack och bosätta oss inomhus. Politik. Kaffe. Och jag och Gunnar blev kvar för skriverier av pressmeddelande angående lördags händelsen. Nmr hade inte med det att göra, punkt. Efter avslutat uppdrag blev vi följda till röda linjen och vi sa hejdå till Pär. Jag, Gunnar och en annan snubbe tog oss mot stan.

På centralen blev det köp av vuxenbiljett och tanke om att jag nu var hans syster. Åka gratis under femton. Vi satte oss på tåget och en vän till Gunnar slöt förbi. Vi pratade. Dåsighet var ett faktum men ändå ledde den tämligen tysta dagen till att orden flödade ur min mun. I Märsta sa jag hejdå till Gunnar och vi log och det var Syns på lördag. Det kändes bra. Jag fortsatte att snacka med den nya snubben. Om vart jag kommer från och liknande samtalsämnen. Det kunde inte undvikas, min mun gick i ett.

Uppsala c och jag var snart hemma. Hemma i min egna säng. Hemma med total lycka över mitt liv. Jag var hemma med en känsla större än det mesta, jag kände inte för att åka hem nösta vecka.

När jag nu avslutar det här inlägget har det hunnit bli den 26 maj. Ty jag hann aldrig klart det igår. Jag åkte in till stan istället, mötte Elin och sedan åkte vi till henne och lagade mat. Sedan fick jag ett sms som bekräftade en människas hemkomst och min natt har vart mer mys och gos än på länge. Nu är jag så trött att jag kan spy och idag blev det ingen skola. Jag har mottagit en IG-varning på mailen men är snart klar med uppsatsen som förhoppningsvis skall fixa det. Även en omfattande skrivning om Lars Noren har genomförts idag och trots allt detta strul med skolan kan jag knappt fatta hur lyckligt lottad jag är.
I morse mottogs också ett fint mail av en saknad människa som värmde mitt inre och jag vill trots allt också hem nästa vecka. Men det är svårt nu, för nu känns det bra här. Riktigt bra. Torsdag bjuder teaterträning och fredag kanske rave. På lördag är det torgmöte, jag skall hålla tal tydligen. På kvällen skall Elin dansa och nästa veckan slutar jag skolan.

Och slutligen vill jag bara säga att Det är bra nu, kamrat, det är bra nu.